Nedräkningen har börjat...

...ja till vaddå? Mycket kan vi räkna ner till men just nu så finns det en dam här i huset som räknar ner till den stora examensdagen 14 juni! Bella är senior, vilket innebär att hon är klar med high school här i Amerikat. Vilken lycka. Tycker både hon och jag. Hon för att äntligen flytta och få något eget och jag för att hon flyttar och jag är klar med "mitt". Det låter kanske lite grymt, men mina ungar vet mycket väl att här ska de inte gå och såsa länge efter att de har fyllt 18. Ut med er ungar och plugga och jobba och skaffa er ett nytt hembiträde! Inte för att de inte har hjälpt till här hemma, men det där ansvaret för saker och ting tycks variera från dag till dag. Tänk om JAG skulle göra så? "Nä idag skiter jag i att laga mat. Jag ska softa..."

Igår visade Bella sina betyg, som i stort sett är klara redan. Jag fick dra efter andan ett par ggr. När fasiken har hon pluggat såååå mycket eftersom betygen är ju riktigt bra! I ett ämne hade hon 110 %, dvs A+. Öh, undrar en annan och börjar genast misstänka fuffens. Men det är visst så här och om du sticker ut så blir det mer än 100 %.

Innan den stora dagen ska de givetvis gå på bal, eller prom som det heter här. Bella ska dessutom gå på 2 stycken eftersom pojkvännen går i en annan skola. Om hon ska ha två olika klänningar? Nähä, det här är inte familjen Bernadotte minsann utan det får räcka med EN klänning och duger inte det så kan hon helt enkelt hoppa över en av balerna. En balklänning kostar ju några dollar. I alla fall om man heter Isabella. Och har en korkad morsa som betalar för den...Morsan är så korkad så hon funderar starkt på att byta yrke och bli en bankomat och stå där med käften öppen och spotta ut den ena sedeln efter den andra. Men eftersom morsan är så korkad, så har hon inte kommit på hur bankomaten skulle kunna fyllas på lika snabbt som Bellas efterfrågan just nu. Jag kan ju alltid inleda min nya karriär med att gå i strejk, dvs "Out of order".

Det finns tydliga tecken på att det finns en student eller senior i vårt hus. Kolla här:

Utanför huset ska vi ha en sådan här skylt, sas det. Lydiga som vi är, så slänger vi upp en sådan. Tur att det är "rätt" finger som ska upp.

Va? Är det en stjärna, en kändis som bor hos oss? Ja ibland undrar jag om hon inte tror det. Här under hänger givetvis inte en stjärna, men däremot en klänning som gott och väl kan användas på röda mattan. Tycker jag då rå. Hur många gånger har inte jag gått på den, röda mattan alltså? Nada.

Jag tycker vi kikar på den lite i alla fall. Ungefär som att avslöja Kates bröllopsklänning innan vigseln. Sååååå förbjudet, men så är jag lite nyfiken och busig också. Voilá!

Nej, Dino har inte bytt skepnad! Denna lilla varelse väntar på att bli nerkluttrad med autografer. Undrar om jag ska skriva mitt namn där med??

Ja ja, det är tre veckor kvar. Och vet ni vad? Hon är stressad. HON???? Då ÄR det dags att flytta och lära sig The real life. Men visst, jag kommer att sakna henne...

Eastcoastbloggers in NYC

Ja men hur häftigt låter inte Eastcoastbloggers? Som en känd popgrupp eller nåt. Okej, vi kanske inte är så kända än och inte tror jag vi ska kalla oss för popgrupp heller. Ingen tycktes nappa på det förslaget, men en grupp som kan tjattra däremot, DET är vi bra på. Så 10 stycken i Eastcoastbloggers träffades i NYC över en dag. Vissa hade setts förut, andra var helt nya ansikten. Eller nya och nya, men nya i verkligheten.

Tiden gick alldeles för fort, men vi utnyttjade den väl och alla hade nog förberett sig väl med att smörja käften för allas käftar glappade mer eller mindre konstant. Vissa käftar glappade mer än andras. Ingen nämnd, ingen glömd. Go figure!

Så här efteråt, när jag hunnit reflektera över det hela så måste jag säga att bloggvärlden har gett mig så många nya, underbara vänner! Spännande kvinnor som av olika anledningar hamnat här i Amerikat. Några veteraner och andra newbies. Bloggare vars bloggar jag jag följer. Att sedan få träffas "på riktigt" och kramas på riktigt, istället för cyberkramarna, är surrealistiskt, som Anna utryckte det.

Nä nu tar vi lite bilder!

"Har du valnötter i din?" undrar KalasLotta och studerar Annas tallrik mycket noga.

Vilka två fina brudar vi har här då! Annika och Lotta.

Vad händer här då? Petra inne i en djup diskussion medan Ann-Marie inne i en djup tanke kanske?

På väg till Sockerbiten skulle det fotas både här och där och fråga mig INTE vad det här handlade om. Skor?

Två glada bruttor framför Top Chef.

Lite försiktigt försöker Anna smyga fram och få lite godis. Det var inte lätt när vi släpptes lös inne på Sockerbiten!

Saltis blev antagligen hög av allt godis.

Oj oj vilken dag. Intensiv! Tack alla fina bloggare, Saltis, Annika, Lotta, KalasLotta, Anna, Petra, Ann-Marie, Jenny, Åsa.

Tack Kalas-Lotta!

Vill tacka KalasLotta för hennes tips och råd om hur jag snabbt blir av med mina "landsmän" på hakan (se föregående inlägg). Ska meddela Fru KalasLotta att det svider i röven nu! Bara så du vet. Och till er andra kan jag varna för "Hand sanitizers" i gelform. Eller kanske inte produkten i sig, utan när den ska användas. KalasLotta tipsade om att jag kunde sätta det på hakan så att landsmännen torkar ut. Dunstar bort kanske? Duktig kicka som jag är, så gör jag som hon säger. Men jag gör två saker samtidigt för att vara lite effektiv. Så när jag sitter där på toa, så öppnar jag lilla paketet och kletar gel på hakan så det svider så där skönt. Tar papper för att torka. Inte hakan utan "där nere" med påföljden att jag hoppar upp, stänker ner halva ringen och vrålar några "f-ord". I vanliga fall så dunstar dessa sanitizers på två röda, men när det gäller gel så hade jag således en del kvar som råkade komma på pappret som i sin tur fick kontakt med de ädlare delarna.

Lite mycket detaljer kanske.

Det andra hon tipsade om var "varmt vatten med ingefära i". Varmt? Varmt som kokande eller lagom eller hett-hett? Ingefäran då? Pressad, hel, krydda? Tog en bit ingefäraKNÖL och slängde i kastrullen med vatten, som jag kokade upp. Slängde i en tepåse Detox för säkerhets skull, en variant av antioxidantkolijox. Nu inväntar jag att alla "orenheter" kommer ut. Blir det något kvar av mig då. Undrar en annan.

Jag är jävligt ren mellan benen i alla fall!

Vår Liisa

Hon kan hon, vår lilla Liisa. Är stolt så jag nästan spricker. Vi vet att hon är duktig på att rita och skriva små berättelser/sagor. Men det blir så påtagligt när skolan uppmärksammar det efter en konstutställning de hade i skolan för ett tag sedan. Alla barn fick ställa ut sina verk och Liisa slet som ett djur för att hinna med flera stycken. Det var teckningar, det var klipp-och-klistra-limma-verk, det var tryck på tyg och you name it. Hon ÄLSKAR sånt och det är så kul att studera när hon gör det för hon styr med tungan! Huvudet vrider sig sakta från sida till sida, samtidigt som tungspetsen ses komma ut med jämna mellanrum för att hjälpa till. När hon är i det "tillståndet" varken hör eller ser hon något annat.

Idag har jag inga foton på alla dessa verk, men jag ska försöka fota dem och lägga ut. Men jag kan ju visa brevet som kom hem!

Klicka på bilden så ser du vad de skrivit.

Jag är glad för att hon gjorde verk som är "lämpliga" för en utställning på skolan. Inte den typen av serier eller bilder hon ritar när vi är ute på restaurang, så som på Black Eyed Sallys i helgen...

Vad säger man? She's only 7.

Vår lilla konstnär på Black Eyed Sallys.

Sedan vill jag bara informera om att nu har jag bokat tågbiljetter till lördagens bloggträff i New York. Fasiken vad trevligt det ska bli då. Förutom en sak. Märkte imorse att jag hade två kvisslor på hakan. Inte sådana där små utan två rejäla som känns som vulkaner under huden. Jag brukar väl aldrig ha finnar/kvisslor! Inte i den här åldern i alla fall. Är det inte typiskt att de ska komma nu? Äh jag får väl smeta på någon jävla kräm då. Skulle helst vilja ha en sådan där hy som Petra beskriver. Inte en som liknar ett jordgubbsland! Det är väl all skräpmat. Och vin. Och lite sömn. Men tränat, DET har jag i alla fall gjort!

Smart Taina. Nu har du ju berättat det öppet och alla kommer väl att stirra på min haka istället för att titta mig i ögonen. Bra drag igen. Men så är jag blond också...

8 år

För exakt 8 år sedan...

...kom ett oväntat samtal och min värld rasade ihop

...kände jag mig liten igen trots att jag var gravid med Liisa

...togs min Mamma ifrån mig och ingenting skulle bli sig likt

Mamma, jag saknar dig så och tomrummet du lämnade efter dig finns kvar och dit går jag med jämna mellanrum och minns våra stunder ihop. I det rummet finns bara du och jag. Du och jag Mamma.

Mamma och jag 1968

Allmänt babbel så här en lördag

Tänk om jag kunde skriva lite snabbare. Då skulle denna blogg vara lite mer levande. Nu kippar den efter andan, precis som en guldfisk som fått för lite vatten i sin skål. På något sätt så fylls skålen på och jag andas ett tag till. Tills nästa avdunstning inträffar. Men jag KLAGAR INTE! Det är det här som gör livet spännande!

Alldeles nyss skrev jag på fejjan och till "Eastcoastblogger" att jag troligtvis kommer till den planerade bloggträffen i NYC på lördag den 21 maj. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att åka. Säkert får jag då tusen frågor om vad som händer härnäst och jag kan redan nu meddela de nyfikna att INGENTING är klart än. Jag har på något sätt vant mig vid detta nu. Nu ska jag sluta mala om det.

För ett par veckor sedan var jag till St Louis, MO, för att träffa min svenske chef. Vi hade ett möte med ledningen där och det var ett mycket intressant möte, då en av deltagarna mer eller mindre "freaked out". Han var nog inte så van vid kvinnor och jag kunde hålla käft och bara studera honom under hans lilla utbrott. Efter ett tag insåg han vad han höll på med och vände på steken. Där satt ju nämligen hans chef och hans chefs chef. Själv tycker jag det är intressant med denna typ av möten och istället för att ta något personligt så kan jag plötsligt börja tänka på att han sitter där med rumpan bar och på så sätt blir det enklare att både titta på människan och dessutom lyssna på vad han har att säga. Det krävs livlig fantasi. Och det har jag!

Som många vet drabbades St Louis av en fruktansvärd tornado i april. Den slog bland annat ner på flygplatsen och vi kunde se förödelsen. Från flygplatsen fick vi skjuts av en kille som hade hamnat i tornadon under sin körning. Han hade kört en av hotellets shuttels, när han plötsligt hörde ett ljud som lät som en turbojetmotor och han var medveten om att han inte styrde ett flygplan. Plötsligt hade hela bussen börjat skaka, passagerarna skrek och en del av bilrutorna krossades. Han försökte gasa på, men ingenting hände. Till slut försvann ljudet och allt var stilla. Vem tackade han? The Lord. Jag gissar att han har klippkort till kyrkan nu.

Under denna resa reflekterade jag över en sak. Skillnaden på hur amerikanska och europeiska män klär sig. Sådant brukar jag inte tänka på så himla mycket annars, men på något sätt stack det här ut och det var männens byxor. Min chef hade de där mer åtsittande byxorna medan de amerikanska chefernas byxor såg ut som tält, där de kunde gömma vad som helst. Inte för att jag tror att det beror på apparaten. Tog upp det med Albert (sonen) eftersom han envisas med att ha de där tighta byxorna och något för korta, och han tyckte min chef var helt rätt ute. Sedan nämnde han att tjejerna i Sverige börjar överge tights och tunikan vilket var himla bra för man vet aldrig vad som väntar där under!!! Öh?

Det var allt för denna gång. Nu är det lördag. Ikväll är vi bjudna på middag. Nice. En sak till bara, för jag måste ju berätta om Bellas pojkvän som kom i finskjorta och slips härom kvällen. Med sig hade han en nalle som höll i en bukett rosor. Anledningen var att han ville göra en en formell inbjudan till The prom, som går av stapeln den 3 juni. Här görs det på ett riktigt gentlemanna sätt. Gotta love the American style!

Det var allt för denna gång! (sorry för att jag är urusel på att svara på kommentarer och kommentera hos andra just nu...)

Många frågetecken...

Vad händer här då? Mycket, men samtidigt lite. Vad betyder nu detta, mycket och lite samtidigt? Jag har nämnt det tidigare, de där bollarna som svävar omkring och som vi försöker fånga och placera på rätt ställe. Men si det var inte lätt! En boll plockade jag ner i förra veckan då jag tackade nej till tjänsten jag erbjöds. Smart eller inte, men jag hade inget val. Börjar fatta att snart måste vi ha klart för oss var vi hamnar eftersom det ska ju fixas en del så som packning, hitta nytt ställe att bo på och se till att Liisa hamnar i en vettig skola. Gaaaaaaah! Om jag är stressad? Tacka fan för det! Vår "property manager" frågade oss i förra veckan om vi ville förlänga huskontraktet och jag sa bara att hon får vänta med beskedet för jag vill INTE ha en massa visningar av huset under tiden vi bor här. Vägrar! Jag vill njuta, jag vill umgås och jag vill bara vara. Har läst andra utlandssvenskar som inte är så glada över att behöva ha "öppet hus" i tid och otid.

Det kliar SÅ i fingrarna och jag skulle bara vilja skriva ner allt som pågår. Skulle vilja ha in synpunkter, kommentarer och tips. Men jag KAN INTE! Beslutet ligger ju ändå i våra händer, men ibland önskar jag att allt som snurrar runt just nu, skulle försvinna. Om jag skulle dra ett täcke över mig och blunda hårt? Nä, det är inte jag. Inte The Olssons inte. Vi kör så det ryker. Vi jonglerar, vi kollar, vi pratar med våra kontakter inom företaget och vi närmar oss ett beslut. Hoppas jag.

För övrigt så kan jag informera er om att Bella är ju sk senior och med det kommer ytterligare saker som ska fixas. Det är bal, examen, utflykter. You name it. Att "ta studenten" här är nästintill detsamma som att gifta sig. Vilken hysteri! Hon tycker det är kul. Men jag då? Vem tänker på stackars mamma Taina? I med Duracellbatterierna bara så håller jag ett tag till. Typ.

Det finns massor att skriva om. Så som min tripp till St Louis och mötet med chauffören som hamnade mitt i tornadon. Men det här får räcka för idag. Nu väntar arbetet. Jag skriver mer en annan gång. Även om bröllopet. Våren. Blommorna. Nä det tänker jag inte skriva om. Jag är väl ingen florist heller!

Tuta och kör!