Sagan om resan till Finland

Det var en gång en mamma som till Finland drog på semester. Med sig hade hon sin lilla dotter, Minstingen.

Mamman hade varit smart och beställt barnmeny på flyget över Atlanten. Oj vad det blev uppskattat.

Mellanlandningar kan bli jobbiga. Mycket jobbiga för vissa.

Väl framme i den lilla byn Malax vaknade den lilla till liv igen och lärde sig fånga fjärilar.

Tillsammans med moster plockades det smultron. Kan det bli mer somrigt än så här?

Den alltid så lugna systern och hennes särbo tycktes vara glada över besöket.

En promenad i Åminne hamn mot kvällskvisten var ett måste.

På grund av tidsskillnaden stannade mamman och den lilla dottern uppe länge och det blev en massa bus mitt-i-natta. Några "lonkero" hade intagits innan denna bild togs.

Ett 40-års kalas stod på schemat och här har vi den glada jubilaren! Systerns svägerska.

Och här har vi systern, på väg att gratulera svägerskan.

På kalaset bjöds det på allehanda godsaker och oj vad de åt. Och drack.

En bloggträff fick mamman vara med om och hon var så glad, så glad.

Det bjöds på qigong. Häftigt!

Livet på stranden är den här bloggaren van vid.

Bloggaren med inredningstips ser vi till vänster och sedan har vi en "smygläsare", dvs en icke-bloggare som också råkar bo i Amerikat.

Senare kom mammans äldsta dotter också till Finland och det var en hel del bus mellan kusinerna. Ljuvligt.

Dessa två kusiner såg man inte mycket av. Det var ju fest "på villan".

Mamman på väg att kliva ombord på en båt. Inte mycket till båtvana kan man ju se. Men lite stil har hon väl ändå?

Oj vad det packades saker i båten.

Sedan fick allt packas upp efter ett tag pga vatten i tanken och det fick bli en glass istället och...

...hopp och plask och bad. Stilstudie av Minstingen .

Kan hon så kan jag, tänkte Tonårsdottern.

Den coola kusinen hade något i tankarna där han spatserade på bryggan.

Och visst är han cool, kusinen från Malax?

Systrarnas storasyster från Pori kom också till Malax. Underbart återseende!

Åminne strand en sommarkväll och Minstingen hittade något att leka med. En ölflaska. Så finskt.

Minstingen fick ju leka med annat än ölflaskor så som här, en kelstund med en kattunge.

För att inte tala om "bästisen" J, som hon gärna lekte med.

Att vara i Finland innebär ju rågbröd i alla dess former och det här här en "kycklingburgare" på McDonald´s. Undrar om den skulle sälja i Amerikat?

Vilken tur de hade då systerdotterns sons gudmor gifte sig och de fick vara med på bröllopet!

Två glada systrar.

Mamman tycktes ha kul bakom alla flaskor.

Kusiner.

Tonårsdottern och Minstingen med kusinen Robelixen.

Här är två damer på väg på tipsrundan och trots att de inte kände brudparet så väl lyckades de knipa hem ett pris!

Kvällen blev lång och törsten skulle släckas. Hjälpredan fanns framme hela tiden och sprutade gärna in en dryck rakt i munnen med denna manick.

Det finns ju andra lekar än tipsrundor också. Så som leken att skaka på huvudet åt sidorna, slappna av i käken och låta någon ta en ögonblicksbild.

Mamman och döttrarna tackar för sig och skickar en STOR kram till alla som orkade med att underhålla dem.

Återhämtning

Fortfarande jetlaggad! Kom ju hem från Finland måndag kväll och det tar ju några dagar att ställa om sig. I alla fall för mig. Detta inlägg kommer inte att handla om resan. Den måste smältas och bearbetas och bara njutas av ett tag till.

För att snabbt komma tillbaka till verkligheten och anpassa sig till vardagen, tog jag mig en springtur igår. Det var 28 grader och en luftfuktighet som fick den finska bastun att blekna. Fy fan så jobbigt det var. Eftersom jag visste det innan jag drog ut, skippade jag GPS-klockan. Den skulle säkert ha fått fnatt med tanke på min fart.

Jag valde i alla fall att springa på en sträcka där det finns folk i rörelse. Det konstiga är att när jag är som tröttast och bara vill lägga av och börja gå, så plötsligt flyger jag fram som en gazell och ansiktet får ett Botoxliknande uttryck istället för ett russinlikt. Det plötsliga beror helt enkelt på att jag möter folk och då kan jag ju inte släpa mig fram som en jävla slashas.

Men vad hände igår då? Inte en livs levande varelse på den annars så livliga sträckan! Jag stirrade och letade efter dem överallt. Benen blev tyngre och tyngre. Underlaget kändes som om det smälte under skorna. Det var ju trots allt asfalt och den kokade väl vid det här laget. Precis som min hjärna. Trots minimal lutning så kändes det som om jag klättrade upp för miljoner bastulavar.

Jag förstod snabbt att kroppen inte riktigt var preppad för ett lopp. Visst hade jag druckit mycket i Finland, men det var ju inte riktigt den rätta vätskan. Jag skyllde på det. Samt värmen. Om det här får mig att lägga av? Ha! Never, för det är nu som hornen växer ut och ett jävla-anamma ploppar fram!

Nu till arbetet.

Barnen

Träffar Tonårsdottern om några dagar. Hon verkar ha det bra i Sverige med sina vänner. Men oj vad man saknar sina barn när de inte finns hos en. För att inte tala om Sonen som jag inte kommer att få träffa nu. Det blir nog en resa till Svedala i september.

Tonårsdottern med sina barndomsvänner. De bästa.

Sonen, som jobbar i Stockholm över sommaren och tycks stortrivas där.

I helgen ska i alla fall syskonen träffas. Önskar jag kunde vara med.

Packningen? Njae det går väl si så där. Klockan är snart halv elva på kvällen och vi åker ju inte förrän imorgon klockan 11 på förmiddagen. Natten är lååååång.

Dags att packa igen

Jahapp, då var det dags att ta fram väskor igen och börja packa. Imorgon åker jag och Minstingen till Finland! Maken stannar kvar och jobbar och Tonårsdottern är i Sverige och kommer till Finland på måndag.

Planen vi hade om en försenad 70-års fest för pappa är inställd. Han ska nämligen opereras till veckan. Det är hjärtat igen. Stackars pappa. Jag vet att han är nervös och vem är inte det när det gäller hjärtat. Nu får vi bara hoppas på att han är stark nog inför operationen. Värmen har ju inte gjort det bättre precis.

Minstingen och jag åker till min syster i Malax i Österbotten. Avståndet till Pori, där pappa bor är ca 19 mil. Det blir nog en dagstripp dit, trots att vi hade sagt att det inte blir några större förflyttningar under veckan. Men jag vill ju så gärna träffa far. Speciellt nu.

Vad som också står på schemat är en BLOGGTRÄFF den 26 juli! Kan inte riktigt fatta att jag nu ska få träffa personerna som står bakom följande bloggar ; Livet på stranden, Life of Jemaya, alegni in office, Life in the suburb! Helt otroligt måste jag säga. I skrivande stund håller vi på att planera var och vilken tid. Platsen blir Malax som det ser ut nu, vilket är bra för min del. Egoistisk som man är, men jag har ingen egen bil att ta mig runt med och sedan vill jag minimera resandet.

Nu ska jag sätta igång med operation kolla-vad-som-ska-med och sedan slänga i det i ett par resväskor. Nu har ju även SAS infört max en väska per passagerare så ingen extra för shopping här inte. Jag får väl se till att ha mycket luft i väskorna. Tonårsdotterns väska tycks vara sprängfylld fick jag besked om här om dagen när hon ringde. Hm, ska hon få betala själv för eventuell övervikt? Är jag en schysst mor då?

Slurp, en kopp kaffe till och sen så!

Hepp!

Här var det livat!

INTE! Det är ju dött på bloggfronten. Bloggtorka. Ungefär som på FOX nyheterna igår då det rådde total nyhetstorka när de plötsligt, i lokalnyheter, visar finsk lerfotboll! Då var jag plötsligt inte finsk och jag är övertygad om att någon smart granne kommer att komma ihåg när jag rättat dem och sagt att jag är mer finsk än svensk.

Nu har jag inlett min andra semestervecka. Har börjat varva ner sakteligen. Det tar sin tid må jag säga. Huvudet, eller innehållet ska jag väl säga, snurrar av en massa tankar. Det pågår sortering där uppe, spara, dvs lägg på minnet, kasta bort, dvs glöm det, analysera, dvs reflektera osv. Det tar en hel del energi. Bästa sättet att göra det här på är under ett löppass. Ett långt ett.

Så vad har hänt under första veckan då? Maken hade fixat en stuga i Thousand Islands på ön Wellesley i NY. Underbart vackert. Naturen alltså. Stugan ska vi inte ens nämna om. Lite kanske. Tänkte plötsligt på andra bloggares reseberättelser och de bilder de lagt ut på stugor (läs lyxhus) som de hyrt under sina semestrar. Nu är ju min Make en fiskefantast om det nu mot förmodan skulle vara någon som glömt det. Han prioriterar läget. Bra så långt. Men sedan, själva byggnaden vi ska bo i, ägnar han inte en tanke åt. Inte den här gången i alla fall. Jag fick en smärre chock. Och vet ni vad jag tänkte? Det här kan jag ju inte fota och lägga ut på bloggen! Men den tanken har jag skippat. Vi hade det superbra och mysigt och trevligt och avkopplande så häng med:

Läget var det alltså inget fel på. Minstingen trivdes.

Likaså hunden, som alltså fick följa med. Därav typen av stuga kanske?

Vattnet, dvs Saint Lawrence River, var varmt och mycket tid tillbringades i det såklart. Hunden som älskar att simma, tog en kort paus här.

Favoritplatsen under veckan.

Många båtturer blev det och varje gång skulle en näckrosblomma plockas upp.

Det fanns alla möjliga farkoster i floden. Några åkte sakta.

Andra susade förbi i raketfart.

En del passager var smala men mycket djupa!

Vi stannade till på flera ställen och bara njöt. Ibland fick vi se upp för vattenormarna. Ofarliga sådana, men om ni frågar mig så är de skitäckliga!

Gissa vem som befann sig i paradiset?

Och fisk fanns det gott om. Men Maken lägger tillbaka dem. Alltid. Har jag sagt att han är en stor djurvän?

En mysstund och här skyddas ryggen. Ett klantarsel lyckades bränna sig. Guess who!

Middagen intogs alltid utomhus.

På kvällarna var det spännande att följa med pappa ut och fiska.

Ibland blev det en tur in till stan, så som här för att äta glass i Alexandria Bay, NY.

Största delen tillbringades i båten och här har Minstingen en ny outfit.

Himla intressant att se alla hus/stugor som byggts på öar och kobbar.

Vissa stugor var större än andra. Nej detta var inte vår stuga!

Det fanns massor att göra så som att leka häst.

Eller bada barbiedockorna.

Eller så ligger man och lapar sol och Minstingen passar på att fota!!!!

Förutom Alexandria Bay, fanns en stad till som låg nära och var värd att besöka, nämligen Clayton NY.

Okej, tänker många nu. Nog med bilder på oss och vatten och hundar. VISA STUGAN DÅ! Håll i er:

Här är den!

Och den skyldige hittar ni här. Bakom kastruller och allsköns bråte.

Men kul hade vi!

Kort rapport

Endast EN dag kvar! Klockan är 6 am och jag har hunnit med ett par koppar kaffe. Mungiporna är uppe i tinningarna. Det går inte att sluta le. Jobbet har gått riktigt bra och om ett par timmar har vi slutmötet via Webex. Allt är förberett.

Ordningen hemma är återställd. Maken kom hem trots alla flygförseningar och borttappat bagage. Minstingen gör sin sista dag på camp och Tonårsdottern lever livet i Sverige med gamla kompisar. Sonen då? Jo han glider omkring på SME i Stockholm och har blivit finansanalytiker. Kanske jag ska börja se mig om efter ett lyxigt pensionärsställe någonstans ute i världen?

Och vet ni vad Maken gör nu i denna arla stund? Han är ute och springer! Finnkampen fortsätter således.

Nä nu in med tandborsten och sedan smörja käften inför mötet.

Hepp så länge!

Slutspurten

Fyra dagar återstår och SEDAN har jag semester! Kan nästan inte fatta att det är sant. Kämpar med jobbet in i det sista trots att jag trodde den sista veckan skulle bli relativt lugn. HA! När man är beroende av andra, som ibland tycks tro att "det gör ingenting om jag kommer in en månad sent med mina uppgifter" finns alltid risken att det blir så här. De ska vara glada att det är så varmt, för just nu orkar jag helt enkelt inte bli förbannad. Jag blir bara riktigt finsk av mig och tjurar och borrar ner huvudet och kör på. Sparar ju energi på det viset med.

Finsk var jag i söndagsmorse också. Riktigt så där URFINSK där hakan skjuts fram och tänderna syns lite som på den värsta argsinta hunden. Klockan ringde nämligen 5.30 am och det var dags att kliva upp och äta sin frukost inför långloppet på 20 km. Tonårsdottern skulle iväg och jobba 11 så jag var tvungen att dra tidigt och passa på med flickorna sov. Plus att dagen skulle bli superhet och då är det inte kul att springa så långt. Slog till mig själv på hakan några gånger och pratade med mig själv "Det här är kul, Taina. Jättekul!" Just då såg jag inte alls det roliga i det hela. Tunga steg mot köket och medan jag satt där med min tallrik med flingor och bananer, började målbilden komma fram. Bilden där jag plötsligt står svettig, kollandes på min GPS-klocka och konstaterar att det står 20 km. DET får mig taggad och iväg kom jag med en underbar känsla efteråt att jag hade gjort det. Igen. Hakan är mer feminin nu. Ett tag i alla fall.

Annars då? Jo då, de andra familjemedlemmarna har kvar sin puls, även om jag inte har känt på dem så mycket nu. Maken har ju varit i Sverige och nu är han på tjänsteresa. Dyker upp på onsdagkväll med övervikt! På bagaget alltså. Godis till mig kanske?

Tonårsdottern drog iväg till Sverige igår och stannar där i tre veckor för att sedan komma till Finland när mamsen (jag alltså) är där. Minstingen är ju på sin efterlängtade camp och driver ledarna till vansinne, antar jag. Men det har de betalt för, tänker jag då. Hon trivs i alla fall och det är huvudsaken.

Så här såg det ut när Tonårsdottern drog iväg (något trött efter 4th of July firande med kompisar sent in på natten):

Det här är nog det svåraste för henne, att inte få se hunden på en månad.

Bradley International Airport och en förväntansfull tonåring!

Och den seriösa familjen tar ytterligare ett av sina fina familjefoton; sådan mor, sådan dotter.

Och det här är också en familjemedlem. I alla fall under sommaren och vid min arbetsplats. Snygg är den inte men effektiv!

Nä nu ska jag dra på ett kol med mina arbetsuppgifter!