Definition på semester, tack!

Jag överlevde den här skidsemestern också. Phew! Men det var tufft i början, måste jag erkänna. Jag kan inte förstå vad det är som gör att jag, som annars är mjuk och rörlig, förvandlas till vandrande pinne så fort skidorna kommer på? Blodet slutar cirkulera, andningen blir tung och kroppen stelnar. Nära döden upplevelse helt enkelt. Jag som vid olika team event alltid är den som frivilligt antar utmaningar som att klättra högt upp i träd och slänga mig ut på smala linor, vara "stenen" i mänsklig slangbella och för att sedan skjutas upp och ta en ledtråd. Inga hämningar där inte. Men skidåkning. Kan det vara snön? Allergi?

Vår så kallade semester skulle börja förra torsdagen, eftersom rummet var bokat från och med den dagen. Men som jag beskrev tidigare ville Jonas komma iväg redan på onsdagkväll för att kunna slänga sig ner för backarna redan på torsdag och inte slösa bort dagen med att sitta i en bil. Det skulle ju ta 4,5 timme att köra dit och med en tonåring som måste vara född utan kissblåsa, så får vi lägga in lite mer än vad GPS'en säger.

Onsdagkväll satt vi i bilen, som var fullpackad med prylar. Det blev nästan 6 timmar och vi kom fram till Attitash vid midnatt. Jag visste redan då att det inte skulle bli någon skönhetssömn för en annan. Inte om man är gift med Jonas som blir som ett barn på julafton när vi befinner oss några meter ovanför havsnivån. Mycket riktigt, upp med tuppen, på med utrustning och simsalabim du har ett gäng astronauter. Kändes det som i alla fall.

Första dagen i backen var värst. När jag lyckats ta mig upp med liften så var det ju bara en sak som återstod och det var att ta sig ner igen. Tittade på de olika alternativen och bad en stilla bön innan jag slängde mig ut i en av backarna i rasande fart. Insåg snabbt att allt är relativt när jag såg skidor med jättehuvuden, dvs små barn, som susade förbi som om de inte gjort något annat här i livet. Liisa var ju snabb att kommentera; "Mom, this will take forever!!" Jag skickade iväg Jonas och Liisa. Bella åkte med sina kompisar. Där stod jag och tyckte synd om mig själv ett tag. Men skam den som ger sig, tänkte jag och nötte på. Upp och ner igen! Sista dagarna klarade jag av blå backe! Men det var ju inget tyckte Liisa, som åkte "Black Diamond".

De fyra dagarna gick i rasande tempo. Vi var uppe tidigt på morgnarna för att först ta en springtur, sedan käka frukost, på med utrustning, åka upp och ner i liftar och backar för att på kvällarna umgås med våra underbara grannar. Det blev en del mat och dryck och alla hälsolivsstilar kunden slänga sig i väggen.

Vi kom hem på söndagkväll och jag undrade om vi hade haft semester eller om vi hade varit på boot camp? Jag hade tagit med mig en bok, Sudoko och ett par filmer. När i h*lvete skulle jag ha haft tid med sånt?? Nå ja, kul har vi haft i alla fall och definition av semester i det här hushållet är "tuta och kör, sova hinner du göra senare". Typ.

Nu lite bilder, Voilá!

Vår lilla skidåkerska som blivit sååååå duktig denna vinter!

Så här såg det för det mesta ut på kvällarna, när vi samlades i våra rum, vuxna som barn.

På hotellet fanns det allehanda aktiviteter för barn. Och det utnyttjades av Liisa såklart!

Här har det gått undan minsann! Jonas och Liisa behöver en break. Behöver jag säga att här satt jag redan med en god öl i handen...

Nä men Bella, glömde du byta om innan du hoppade i poolen?

Lite mys i baren med några av våra härliga grannar.

Var det inte baren så dög soffan i ett av rummen bra.

Yepp! Här har JAG åkt ner minsann!

Okej, okej, jag VET att jag inte har den snyggaste hjälmen i backen. Ser mer ut som om jag ärvt den av farfar och finska vinterkriget. Men jag är inte i backen för att visa upp mig precis. Hjälmen ska ju passa med min åkstil. Dvs ingen stil alls...

Men fint var det!

Solen sken och jag fick små rus av njutning när jag stod där uppe. Men bara små.

Proffsen som inte tyckte en backe var svår nog för dem.

Ett proffs och en newbie. Ni får lista ut vem som är vem.

Mat i restaurangen var inte så dumt det heller.

Och har man piloter med sig så tar de gärna hand om att räkna ihop notan då matte bör vara en av deras starka sidor. Joe ser väldigt lycklig ut och om det beror på att han fick uppdraget eller om det är känslan av dollar i handen låter jag vara osagt.

Att samlas vid den öppna brasan var en hit!

Ungdomarna, som vi knappt såg röken av, samlades även de på kvällarna efter en dag i backen, bad i utomhuspoolen och matintag.

Nu är årets skidsemester avklarad och inga ben är brutna. En nöjd Taina.

Det är mycket nu. Jonas drar iväg på tjänsteresa till Charleston SC idag och kommer inte hem förrän sent på fredag. Jag har asmycket att göra på jobbet och ska bland annat förbereda mig inför nästa intervju. Gick nämligen vidare till en andra omgång. Gulp.

Då så

Då har jag fyllt klart och TUSEN TACK för alla gratulationer! Cybervärlden är inte så dum.

Idag drar vi iväg till Attitash, NH. Egentligen skulle vi ha åkt först imorgon, men ni som redan känner Jonas, vet att han vill vara uppe med tuppen och komma ut i backarna så fort som möjligt. Jag har ju inte så där jättebråttom att komma upp dit. Om ni förstår vad jag menar. Dessutom har vi inte bokat rummet förrän imorgon, men DET är inga bekymmer, säger Jonas, och tycker vi kan ta in på något (sunkigt) ställe på vägen. Suck. Jag kommer säkert inte att sova en blund och troligen vara uppe hela natten på jakt efter bedbugs.

Men först ska vi jobba, Jonas, Bella och jag. När han ringer, kan jag ju alltid säga att "Nä men stanna så länge du behöver, vi hinner åka imorgon". Har en känsla av att han inte lyssnar med det örat. När det gäller skidåkning och fiske så finns det ingenting som stoppar honom. Ja det är väl en och en annan polis då, som tar honom för fortkörning. Och det har ju hänt ett par gånger nu.

St Louis resan gick bra och jag träffade nya trevliga människor. Tyvärr hann jag inte se något av St Louis stad, men så brukar det ju vara. In på hotell, iväg till fabriken, nöta stol i flera timmar, iväg till flygplatsen och slutligen låsa upp dörren hemma. Astrött.

Det hände dock något roligt på flygplatsen i St Louis. Vid säkerhetskontrollen började en av TSA-killarna (Transportation Security Administration) titta på mig lite "extra". Först började jag fumla med blixtlåset på byxorna, kollade blusen så att inte tuttarna tittade fram, snorkråka i näsan, ja ni vet. Jag går fram till bandet och börjar lägga upp mina prylar och tar av mig det som enligt reglerna ska tas av. Han ville säkert att jag skulle ta av mig mer med tanke på hans blick. "Nu jäklar hamnar jag väl på screening och DÅ får han se allt", var min tanke. Men nej, han kom fram och började ställa en massa frågor om hur ofta jag var i St Louis och var jag bodde osv. Under tiden stod min kollega vid det andra bandet och höll på att dö av skratt. Till slut räckte han fram handen och PRESENTERADE sig och sa att det skulle vara kul att se mig igen! Men DÅ fick jag bråttom och sprang igenom kontrollen! Min kollega och jag satte oss och tog ett glas vin och skrattade åt händelsen innan det var dags att kliva på ett överfullt plan med människor som tror de kan ta hela hemmet med sig som carry-on-luggage. Suck.

Igår var det alltså min dag och jag firades med kaffe och paket på sängen. Fick bland annat ett presentkort till massage som jag SÅ längtat efter. Under dagen blev det jobb och på kvällen drog vi iväg ut på restaurang, hela familjen. En bra dag! Så här såg det ut:

En nöjd jubilar.

Lite efterrätt blev det och jag skulle givetvis ha fotat innan vi hade demolerat den helt...

Och var var vi? På Black Eyed Sally's såklart!

Nu lite jobb, sedan packning och iväg. Se upp i backen för finska attacken!!!

Hip hip hurra...

...vad jag är bra!

48 bast och mitt i livet!

I väntans tider

Nehe, så ligger det inte till mina kära vänner. Ja ja jag vet att det fortfarande är möjligt för en snart 48-årig kärring att lägga ägg. Men de här äggen ska varken läggas eller kläckas till några små fågelungar. Det får kändisarna, de andra alltså, pyssla med. Jag har annat för mig.

Att leva i skuggan av en expatriat är inte alltid en dans på rosor. Speciellt inte när kontraktstiden börjar närma sig sitt slut. Vi är alltså i en ny fas i vårt liv, i väntans tider. Det känns också som en transportsträcka. Vi har åkt från A och ska nu till Ö och däremellan finns en hel ocean av minnen, nya erfarenheter, ny kultur, nya vänner. Och en transportsträcka. Den sista biten som ska ta oss till Ö. Inte EN ö utan till platsen Ö som för närvarande är täckt av frågetecken, några bud, idéer och önskemål. Mest frågetecken tycker jag.

När vi åkte hit, 2007, visste vi att det skulle få ett slut. Första "slutet" var beräknat till 2010. Typ lite längre än en elefants graviditet. Om jag inte är helt ute och cyklar så är vi inne på 2011 och vi är fortfarande kvar. Än en gång upprepar sig historien och vi väntar och väntar. Ett besked nu vore himla skönt för den sista augusti i år är det finito. Så vitt vi vet nu.

Jag jobbar också, men mitt arbete skulle jag kunna köra från månen. Med datorer och satelliter. Nej, jag är ingen astronaut, kosmonaut eller taikonaut. Inte ens en finnonaut! Men mitt arbete kräver inte en direkt arbetsplats på en fabrik eller specifikt kontor. Jonas däremot, sköter om en enhet, tillhörande samma koncern som jag arbetar för. Världens bästa företag om du frågar mig. Inte för att jag sitter här och fjäskar för ingen av mina kollegor, chefer eller andra anställda känner till min blogg. Tror jag. Och skulle de göra det så tycker jag likadant om företaget i alla fall! Så det så!

Just nu finns ett halvseriöst erbjudande och skulle vi nappa på det så är det en heeeelt annan miljö än den vi lever i nu. Men det är så många faktorer som vi måste ta hänsyn till. Det är ju inte bara vi två utan Liisa kommer ju att följa med vart vi än åker. Hon är inte riktigt redo för universitetsstudier än. Eller är man det när man lärt sig läsa tunna barnböcker och räkna till 1000? Bella flyttar i alla fall tillbaka till Svedala. Sedan måste vi ju tänka på hunden också. Vår älskade Dino. Inte vill jag bo där risken är att jag blir serverad delar av honom. Så det är inte "bare å åk" här inte.

Nä, nu ska jag sluta grubbla. Väntar på besked från intervjun samtidigt som jag fått utökade arbetsuppgifter som är skitcoola! På måndag drar jag till St Louis och puttrar igång det nya uppdraget.

Hepp!

Dagen efter

Valentine is over, men vi deppar inte för det! I den här familjen "firar" vi dagen med presenter, blommor och choklad, precis som många amerikanare gör. Det är något jag har lärt mig att tycka om i det här landet, att de gillar att fira alla möjliga högtider. Nu kanske inte Valentine är en högtidsdag, men den firas ändå. Kommersiellt eller inte. Det är vad i gör den till och vill jag köpa presenter så gör jag det. Det behöver absolut inte vara något dyrt så som en Rolexklocka. En pruttkudde går lika bra. Inte för att jag köpte någon sådan, men jag skulle kunna ha gjort det.

Alla hjärtans dag bjöd dessutom på strålande sol och vi slog rekord. Vi och vi, låter som om jag blivit vädergudarnas assistent. I alla fall så nådde vi 55 Fahrenheit här igår. Ni kommer väl ihåg formeln och för er som har bra men kort minne så ska jag vara snäll och upprepa den --> (55-32)/1,8=12,8 grader i Celsius!

På väg till affären såg jag inte bara solen skina utan även alla jag mötte sken upp som små (ok vissa stora) solar! Det smittade av sig och hade jag varit på pisshumör så hade jag dragits med i det i alla fall. Nu var jag redan på strålande humör.

Det kom dock en sak som lade sig som en skugga överallt skimmer igår. Dottern till en av mina vänner har insjuknat allvarligt och läkarna upptäckte att hon lider av sk Cavernous malformation och den sitter i hjärnan. Hon fick något som liknar en stroke och har nu en lång rehabilitering framför sig. Alla vi som känner familjen ställer upp med att skicka mat/snacks, ja allt de behöver, så de kan ägna sig åt sin dotter som ligger på intensiven. Glädjande besked mitt i allt elände var att hon nu kan både dricka och äta lite. Kom igen R, vi tänker på dig!

Avslutar med lite bilder:

Liisa hade Valentinepåsar med sig till skolan. Såklart.

Hemma väntade överraskningar.

Även Jonas hade något att se fram emot (The Office, Original filmen, citronpress och choklad)

Liisas "skörd" från skolan där de hade varit smarta nog att dekorera skolådor som sedan användes som brevlådor! Här visar hon stolt upp katten hon ritat.

I lådan fanns kort, pennor och godis.

Till kvällen dukade Liisa bordet.

Ljus tändes.

Små hjärtan ströddes ut här och där.

Och voilá, se vad jag fick av Jonas då! En tuff klänning med halsband.

Nu åter till arbetet som det finns hur mycket som helst av just nu och därav min avsaknad av svar i tidigare inlägg eller kommentarer hos andra.

Prioritera Taina. Prioritera.

Inbjudningar

Ja faktiskt så skriver jag inbjudan i pluralis, dvs inbjudningar, för det har kommit TVÅ sådana! Alltid kul att bli bjuden till någon/något. Redan kuvertet talar om att det är något speciellt, speciellt om det är ett i guld! Ja inte riktigt guld då, men färgen. Jag menar, vilken myndighet skulle få för sig att skicka kuvert i någon annan färg än trist måsskitsfärg? Fantasilösa paragrafryttare! Oj då, det där var ju inte meningen att bara basunera ut.

Tillbaka till mina, eller våra inbjudningar. Det första som kom var inte i något fancy kuvert utan en vanlig flyer som låg i brevlådan. Och det kan jag ju säga att så gör inte myndigheterna heller. Skickar räkningar eller annat tröööökigt i lösblad. OM de skulle göra det, så KANSKE jag skulle läsa det finstilta då?

Årets stora händelse är här och det är dags för Progressive Dinner på vår gata. Plus några från granngatan och varför de är med har jag ingen aning om. Det beror säkert på att de som organiserade detta förr tillbaka hade vänner eller älskare eller vad-fan-vet-jag, som bodde där och så har de då bara hängt med genom åren. Have NO idea. Inget mig emot, bara kul ju fler vi blir.

Progressive Dinner är alltså en årlig återkommande tillställning för oss grannar. Alla som anmält sig, samlas i ett och samma hus för "Cocktails and apetizers". Därefter splittas vi upp för att äta middag i olika hus. Det dras lott om detta och det blir runt 4 par per hus. Till sist återförenas vi (de som fortfarande kan gå alltså) i ett hus för "Dessert". Och där stannar man så länge man vill eller tills värdparet slänger ut en eller börjar gå omkring i pyjamas och gäspa.

Jonas och jag har varit värdpar för middagen två gånger. Det har varit när jag fått hjärnsläpp och käften glappat mer än normalt "Sure, we can host the dinner". I år uteblir hjärnsläppet. Än så länge i alla fall. Men krisar det så what a heck! Som middagsvärd behöver du INTE laga maten för det är catering. Det enda du behöver göra är att sno ihop en sallad och hur svårt kan det vara?

OM vi nu kommer att ha en middag här så åker snapsen fram och DET har vi blivit kända för. Vi skålar och vi sjunger snapsvisor. Och vi har svårt att komma iväg till efterrättshuset...

Den andra inbjudan då? Jag har tidigare berättat om ett bröllop vi ska gå på i maj. Nu kom den officiella inbjudan. I ett guldkuvert. Det var den längsta inbjudan jag fått. Och den längsta tillställningen för det står nämligen 6-8 maj. Jag är van att gå på bröllop EN dag och ETT klockslag. Sedan är det upp till en själv hur länge man stannar. Jag är medveten om att det är två olika kulturer som gifter sig och båda vill ha sina ceremonier med, men 3 dagar? Inte för att jag har problem med tiden men hur mycket kommer det inte att kosta? Ja det är ju inte jag som ska betala och bör således bry mig noll.

Hur gör vi nu då? Ska vi festa i 3 dagar? Nu är det ju inte riktigt så utan med inbjudan kom ett kort där vi ska fylla i vilka evenemang vi vill vara med på. Praktiskt måste jag säga. Så nyfiken som jag är så vill jag vara med på ALLT men har förstått att det går ju inte. Det kan bli dyrt eftersom det ska ju bytas om mellan varven också. Att ha samma klänning som för ett år sedan är ok men att komma i samma klänning som tre timmar tidigare ökar risken för att de kommer ihåg vad jag hade på mig. Det är nog bäst att läsa på och diskutera med Jonas. Jag kommer att gå in hårt och säga att jag vill vara med på allt och ska ha nytt på alla ceremonier/aktiviteter/middagar. Sedan kan vi stryka en eller två. Bra taktik?

Vad har du gjort nu då?

Se inte så oskyldig ut! Jag ser att du har ätit chokladglass. Vad mer har du hittat på?

Hm, lekt med barbie ser jag.

Tredje dagen hemma med Liisa och febern vill inte riktigt ge med sig. Undrar vad hon ska hitta på idag då?

Jobb och sjuka barn

Det är inte alltid så lätt att vara 7 år. Speciellt om mamma är upptagen och sitter i ett telefonmöte och ser så där superupptagen ut med pennan i högsta hugg och antecknar för glatta livet. Plötsligt ser jag i ögonvrån att någon står bredvid mig. Sneglar snabbt på den rufsiga lilla tjejen med stora ögon och en mun som vill säga något. Jag-kan-inte-just-nu-blicken tycks inte riktigt fungera så jag tar till fingrarna och pekar på mina head phones och telefonen. Jag viftar samtidigt som jag försöker se så där skitupptagen ut.

Mötet fortsätter och jag börjar tappa koncentrationen och pendlar mellan tidsplaner, eRooms och en unge som nu börjat hoppa upp och ner och bara MÅSTE säga något. JUST DÅ! Och då gör jag något jag inte skulle ha gjort, jag tar ur den ena hörluren och Liisa passar på att säga högt att "Mom, jag har BAJSAT, men I didn't flush för att inte störa dig!"

Snart dags för ett till möte och Liisa är fortfarande hemma med feber. Pigg nog att att prata så jag måste komma på något att sysselsätta henne med. Tips???

38,8 Celsius

Eller 101,84 Fahrenheit. Det är vad Liisa har i feber just nu. Fick hämta henne från skolan igår. Proceduren för hämtning är inte bara att kliva in på skolan och ta med sig sitt barn utan först ringer du på dörren och hoppas på att du blir insläppt. Därefter ska du anmäla dig på Main Office där de tycks studera en från topp till tå. En av administratörerna liknar en gammal kulstöterska från forna Östtyskland och henne gäller det att hålla sig väl med. Jag känner mig själv som en liten skolflicka som råkat tappa bort en penna. Jag står säkert kobent när jag pratar med henne. Kanske de där konstiga bulorna på tröjan vittnar om att jag stått och snurrat på tyget under tiden hon har talat om för mig vad jag behöver göra för att hämta MIN dotter.

Jag fick till slut komma in till Health Office, där Liisa låg på en brits och läste böcker. Möttes av två gulliga sköterskor som förklarade i detalj hur jag skulle sköta min 7-åriga febriga dotter. Fint att få den informationen. Vilken tur att mina två andra barn (Albert 24 och Bella 18) har klarat sig så bra.

Medan Liisa ligger och tar igen sig ska jag försöka jobba. Planera trippen till St Louis om ett par veckor. Yepp, då är det dags för lite fläng igen då!

Och vart tog helgmyset vägen?

Fredagar ÄR ju bara en Guds gåva! Redan känslan när du stiger upp på morgonen och vet att när arbetsdagen är slut, så börjar den. Helgen. Men helgmyset, ni vet den där mysstunden med familjen runt middagsbordet och sedan sitter man ihopkrupen i soffan med lite gott småplock - vart tog den vägen? Jag bara undrar.

I fredags drog vi iväg till den lokala puben för att lyssna på live bandet med vår kompis, Gavin. Där hade vi givetvis störtkul och än en gång skakade Taina rumpa och sina lurviga. Ben alltså.

Delar av bandet och det annonserades högt i lokalen när vi anlände "Say Hi to Tejnä and Jounäs".

Dansgolvet fylldes snabbt av danssugna gäster.

Jonas var upptagen med vår fina vän Joanne.

Kvällen blev sen, men till slut var det dags att släpa sig hem och en annan somnade ovaggat. Och utan att borsta tänderna. Jaja nu är det väl en och annan som säger "Guuuuuuuuuud så äckligt!" Visst fan är det det. Speciellt dagen efter när det känns som om det varit ett gäng fågelungar och skitit i munnen på en. Men det blir inte jordens undergång för det. Eller?

Lördagen då? Jo DEN skulle vara lugn och bara en massa mys. Jonas och Liisa åkte skidor. Jag skulle småfixa lite hemma samt träna. Men Property managern hade andra planer och fick för sig att taket skulle skottas rent och skickade därmed ut ett gäng killar hem till oss. Fine, tänkte jag. Då rasar inte taket in i alla fall. Och det skottades och skottades. Plötsligt tittade jag ut och såg att de drog iväg. Hm de kommer säkert tillbaka och skottar undan högen framför ingången, tänkte jag när jag såg hur det såg ut.

Vår ingång. Six feet under. Typ.

Nähä, de gjorde de inte. Kom tillbaka alltså. Det var bara för Fru Olsson att lämna småtramset med att försöka skapa mysstämning i huset och ta sig ut och skotta BLYTUNG snö! Det här fanns inte med i mina planer för lördagen och turen till affären blev allt annat än lugn. En del parkeringsplatser är upptagna av snö. Högarna tycks bli större och större och Taina får svårare och svårare att hitta sin bil bara för det!

Affärerna är stora. Parkeringsytorna är stora. Bilarna är stora. Och de där jävla snöhögarna blir bara större!

När allt var inhandlat så hade jag väl fått ner blodtrycket lite i alla fall. Lagade en god kycklingrätt och vi skulle få en lugn hemmakväll. HA! Telefonen ringde senare på kvällen och några vänner ringde och frågade om vi inte kunde komma över och umgås lite. Poff! Här är det två som alltid ställer upp. Samt Liisa såklart (Bella drog iväg för att se en musikal med kompisar). Lördagskvällen blev en trevlig tillställning med gänget som ska åka skidor ihop om ett par veckor.

Söndagen kom och Jonas fick dra iväg till jobbet och hjälpa till att skotta tak. Det är inte kul att vara ansvarig för en enhet och hälften av personalen ligger platta under taket. Inte i Amerikat i alla fall. Ingen annanstans heller för den delen. Själv passade jag på att träna och bygga snöhäst med Liisa. Till löpträningen, som nu skedde utomhus, använde jag mina nya Yaktrax Pro och jag bokstavligen flög fram på isiga gator. Vilket grepp!

Mina nya partners! Liisa undrade om jag skulle ut och "skutta".

Här ligger hon, Liisa, raklång och ålar sig fram på skaren.

Hästen jag byggde i år blev TOO FAT, enligt Liisa.

Och operation bantning påbörjades.

Jaha, den blev kanske något smalare och passade nu in som cirkushäst enligt primadonnan själv.

Dino har full koll och sitter gärna högt uppe på snöhögarna och spanar in allt och alla!

Mot kvällen blev det givetvis att bänka sig framför TV'n en stund för att se Super Bowl. Meningen var att vi skulle ha åkt till ett par vänner men EN kväll ville jag vara hemma och så fick det bli. Somnade ovaggat. Men med borstade tänder denna gång!

Vart tog de söta barnsångerna vägen?

Här ber jag Liisa sjunga en gullig barnsång. För det första så kan hon inte stå still en sekund och för det andra så väljer hon en något udda barnsång måste jag säga. Vad tycks?

Fredag

Efterlängtad är du. Fredag. Veckan har i och för sig gått i rasande fart, men det är nu jag känner att barnen tar musten ur mig när vi blir insnöade som vi varit i veckan. Kroppen är också lite sliten av skottande och så lägger vi träning på det. Vila är ett ord som inte tycks existera just nu. Ingen vila ikväll heller, dvs inget fredagsmys (nu spyr Albert när han ser det ordet). Jonas och jag drar till en lokal pub för att lyssna på vår vän, Gavin, som spelar i Poor Gordon. Gavin är förutom musiker, egenföretagare, grillmästare (ja han tävlar i smoking ribs) en hejare på att ordna stora familjefester tillsammans med sin fru Danielle. Goda vänner som vi lärt känna här i USA genom en spontan inbjudan till en Thanksgivingmiddag 2008. Då kände vi inte varandra och Danielle fick för sig att bjuda svenskarna på något äkta amerikanskt. Vi träffades genom våra döttrar som var med i samma teatergrupp.

Fina paret Gavin och Danielle.

Igår var det en intressant dag på arbetet. Jobben hopar sig och jag har inte behövt resa under hela januari. Phew! Men snart går det inte att hålla emot. Det är bara att förbereda hapsiflapsiväskan och dra iväg antar jag. Det intressanta var att jag blev intervjuad för ev en ny tjänst inom företaget. Det är LÅNGT ifrån klart men det är spännande att komma så långt i processen i alla fall. På det sättet marknadsför jag ju mig också. Det här är min chef medveten om eftersom vi diskuterade det innan och efteråt. Vill han bli av med mig kanske någon undrar. Nä, det är inte riktigt så det ligger till. Den här tjänsten är en ny tjänst och är kopplad till min nuvarande organisation. Om jag går vidare är det givetvis kul, men om jag inte får den så är det inte hela världen. Det finns SÅ många duktiga "spelare" där ute.

Jag avslutar med några vinterbilder

Snart kan vi inte se huset!

De här istapparna fascinerar mig.

Det dröjer ett tag innan Jonas kan röka sina ribs ser det ut som. Ja, det är hans rök som står där, gömd under all snö.

Tur att det här är baksidan av garaget...

Nu ska barn väckas och frukost fixas och lunch bags göras iordning. Hunden ska kissa, själv ska jag duscha. Sedan blir det jobb, jobb och åter jobb. Avslutar dagen med ett besök på gymmet innan vi drar till Iron Frog Tavern senare ikväll. Det kostar att ligga på topp.