lördag 11 februari 2012

Snuskhumrar!

Jonas och Liisa har dragit iväg till Butternut för skidåkning igen. Samma visa varje lördag och söndag morgon. Då Jonas reser mycket under veckorna så tycker han att det är kul att få umgås med Liisa så mycket som möjligt under helgerna. Jag då? Hahahaha, mig får han dras med på kvällarna. Den här gången får vi tre kvällar på raken innan han drar iväg igen. Frankrike, tror jag det var. Närmare bestämt Paris! Hoppas ostronen är döda.

Idag flyger det omkring några lätta snöflingor och vi får väl se om marken hinner bli vit innan allt smälter bort. Det blir en springtur och ett besök på gymmet. Min tid, min egentid, använder jag gärna till att träna. Skulle kunna lägga mig och läsa en bok, men då kryper det i kroppen och den vill röra på sig. Läsa får jag göra senare.

Igår fick vi ett otäckt meddelande från skolan om att alla "walkers" hade fått stanna kvar i skolan eftersom det strök omkring ett snuskhummer i Simpan. Nu sa de ju inte snuskhummer precis, men det är PRECIS vad det är!!! Blir så jävla förbannad på dessa ÄCKEL! Han hade till och med kört fram till två små flickor, som slutat tidigare, och bett dem hoppa in i bilen. Men när flickorna börjat springa, så drog han.

Lilla Simpans poliskår är fenomenal. De tycks inte ha så mycket att göra i vanliga fall så när en okänd bil med ett registreringsnummer de inte sett tidigare, kollar de upp bilen omedelbart! Är du ute och kör bil "miss i nassen" till exempel, så kan du få en polisbil efter dig som kollar att du kommer hem till dörren på ett säkert sätt. Bra va?

Bara ett stenkast härifrån (jaja om du är riktigt bra på att kasta vill säga) så har vi ju Hartford och DÄR har inte polisen samma resurser. Där är det rena vilda västern och det skjuts och knivhuggs var och varannan dag. Förstår ni varför jag vill bo kvar här i Simpan?

Det tråkiga i kråksången är att en händelse, som den igår, måste ju tas upp med barnen. Försökte på ett så pedagogiskt sätt som möjligt prata med Liisa om det. Tycker inte om att skrämmas och få henne att känna sig rädd och otrygg. Men hon ska ändå veta vad som krävs om hon skulle råka ut för ETT SNUSKHUMMER! Aldrig, aldrig, ALDRIG följa med någon!!!

Så alla jävla snuskhumrar, håll er borta från Simpan, för vi SER dig! Och närmar du dig mig så kan du hälsa hem!!!

Nu avslutar jag med riktiga vinterbilder. Allt är relativt, kom ihåg det:

Hm, undrar om jag ska ut och skotta uppfarten?

Få se om någon vågar ge sig ut och köra bil idag...

För kallt att grilla. Knappt så jag ser grillen under all snö.

Ni ser väl vedhögen? Den kan vi tacka Alfred för. Nu är det ju så kallt och eländigt så kanske vi ska elda på lite? Hela minus 1 grad Celsius. Brrr.

Skitvinter.

4 kommentarer:

Annika sa...

Det är lika paltigt med snö i Reston, VA idag.
Men det kanske kommer mer.
Vi ska på en fest ikväll i grannkommunen så jag hoppas det inte blir för svårt att köra ;-)))

Nej, men FAN bort med alla SNUSKÄCKEL, blir så jädra förbannad!!!!
USCH.
OCH en eloge till polisen i Simpan!!
Heja dem!
SÅ ska det vara.
Svårt att ta upp sådant här, men nödvändigt.

Bort med alla snuskhumrar. BORT med dem.

Ha en bra lördag i "snöstormen"
KRAMAR!!!!!!

Desiree sa...

Ja usch och fy för alla snuskhummrar. Hoppas att de får fatt i denna snart. Annars låter det härligt med en springtur. Jag lägger också mycket av min fritid på träning. Hoppas ni får en mysig kväll alla tre ihop. Hoppas att Jonas pallar med alla dessa resor. Vissa klarar ju det galant och trivs bra med det medans andra tycker att det blir rätt jobbigt i längden. Känns som om han åkte på väldigt mycket mer resand efter att ni blev lokalt anställda. Själv skulle jag inte vilja ha ett sådant jobb där man skulle vara tvungen att resa så mycket som Jonas gör. Ni hinner ju både sakna och längta efter varandra och när ni ses så utnyttjar ni säkert tiden på ett bättre sätt just eftersom ni inte kan slösa med den. Alla mynt har ju sin baksida och sin framsida.
Kram!

anna of sweden sa...

Usch, så hemskt när sådant händer. Men bra att polisen är alert. Det var likadant där vi bodde utanför Philly. De hade stenkoll.

Förstår precis vad du menar. Man måste informera barnen utan att skrämma dem. Det är en fin balansgång.

Kramelikram från ett ännu snöigare Skåne (det du!)

Jenny sa...

Kan inte annat än att hålla med, snuskhumrar är ett otyg! Men faktiskt, ännu läskigare än gubbar som kör runt i bilar och lockar barnen, vilket ju TROTS allt inte händer varje dag tack och lov, är ju snuskhumrarna i barnens närområde... De flesta övergrepp begås ju av familjemedlemmar eller vänner till familjen och det är där jag kan få sån där riktig svettångest; Jag kan med att skrämma barnen med att aldrig, aldrig, aldrig, aldrig gå fram till en bil de inte vet vem som är i, att aldrig tro att jag skulle skicka en äckelgubbe om jag låg på sjukhus, att om aldrig leta efter bortsprungna hundar/söta kaniner/klubbor som främmande föreslår - Det är ändå enkelt och konkret. MEN, hur skrämmer jag dem lite lagom för grannpappor, lärare, karatetränare etc!??? Det är ju så förfärligt att ens behöva tänka tanken, och ändå läser man ju om det varje dag, om vuxna som står i en sorts "överhet" relation till barnen utnyttjar dem och det är ju mycket mycket svårare att värja sig mot... Vad gör ni andra? Jag försöker bara fokusera på att säga till barnen att de alltid, alltid kan berätta allt för mig, att vi inte keep secrets, bara surprises och att "private parts" är just private, och ingen har rätt att röra/titta etc. BLÄ att man ens måste tänkta på det, att det ens finns är så SJUKT :-(!!... Och så en optimistisk kram på denna deprimerande kommentar; KRAM!!