Cinderella

Vår lilla skådespelerska är alldeles till sig dessa dagar. I tisdags gjorde hon sin första "audition" till en  kort pjäs som heter "The Adventures of Rose Red (Snow White’s Less-Famous Sister) by Sean Abley". 

Kortfattat om handlingen:

Rose Red has just turned thirteen, and the pressure is on -- what will she do to get famous like her sister, Snow White? Everyone in the kingdom, from her parents to her close friend Miss Muffet, is pressuring her to get discovered. But Rose Red doesn't want to constantly be on the front page of the Grimm Times, even if Bo Peep, Cinderella, and Goldilocks eat up the attention. In her struggle to choose between doing what everyone else wants and forging her own path, Rose Red can't help wondering if a girl who wants to be "just normal" can live happily ever after.

Liisa hade bestämt sig för rollen som Cinderella, eller Askungen. Det är inte huvudrollen, men ack så stor roll ändå med hela "twenty one lines", som Liisa säger. Hon övade och övade. Och jag fattade ingenting. Sa hon inte Askungen? Hon tog på sig sin Yolo-keps och pratade värsta slangspråket så jag knappt förstod vad hon sa. Tänkte att hon hade missuppfattat allt. 

Glad i hågen med ett par fjärilar i magen, skjutsade jag in henne till Hartford. När allt var klart ropades rollerna ut; "...and Cinderella LIISA OLSSON!" Tji fick jag. Det är nämligen en komedi och Cinderella är swaggy, dvs cool. 

Jag är stolt som en tupp.

Men det som gör mig ännu gladare är när jag lämnar henne med de andra barnen vid teaterlägret och barnen kommer springande till henne och det babblas och skrattas. Det här är alltså barn som hon bara träffat några timmar och redan tycks de vara en tight grupp. Nya vänner och det säger ofta klick för henne. Hon hade presenterat sig själv som Happy Liisa första dagen. 

Inte den Askunge som jag kommer ihåg precis...

Till sist måste jag bara berätta om en typisk Liisa-grej. Hon var hemma hos sina tvillingkompisar, när mamman i huset plötsligt fick för sig att de skulle städa. Liisa erbjöd sig att hjälpa till och började med att lyfta på soffkuddar. Där hittade hon allt från kläder till popcorn och annat smajsigt. Hon säger då högt, så alla i familjen hör (ingen blyghet där inte) "Wow, that's a real treasure chest you have there!". Mamman i huset; "J already cleaned the couch" och så går hon fram till Liisa och soffan. Samtidigt kommer J (pappan in) och ser lite skamsen ut och Liisa säger högt "Really?". Familjen fick sig ett gott skratt. Jag som trodde jag hade uppfostrat henne till att vara hövlig och att ALLT behöver man ju inte nämna. Eller hur var det nu?

Nu är lunchrasten slut! Hepp!