Ni får ursäkta...

...men några fredagsteman blir det inte för min del i december. Just nu leker jag med att komponera mina egna julkort. En del söta, en del häftiga och en del småroliga. Det blir olika kort i år och jag är sen med att skicka dem. I KNOW, så bespara dig den kommentaren. Förra året när jag skickade alla samtidigt OCH i tid, så verkade det som om jag skickat vissa från månen för de som skulle till Malax kom inte fram förrän efter jul! Vi vet att Malax i Finland inte är en världsmetropol, men det bor faktiskt folk där.

Innan jag visar ett av mina foton så måste jag bara berätta om en liten knepig herre, eller vad han nu var, som jag träffade igår. Var med Liisa på skridskoträning (kan ju inte kalla det för konståkning för det är det INTE) och gick in i ett bås med andra föräldrar. Där stod jag och småpratade. Nu ljög jag. Jag småpratar aldrig. Jag storpratar. Skit samma. En kvinna närmade sig mig och log med hela ansiktet och frågade var jag kom från. När vi stod där och pratade, dök det plötsligt upp en man bakom henne. Ha sa ingenting utan ställde sig typ en millimeter från henne. Hon sa ingenting och han sa ingenting på ett bra tag. Jag började himla lite med ögonen för att ge henne en vink. Gjorde några ryck med huvudet för att få henne att inse att han var där. Såg kanske ut som om jag hade spasmer. Antog givetvis att det var hennes man, men brukar inte folk hälsa när de dyker in i ett sällskap så där? Han bara stod där och smålog. Efter ett tag ursäktade jag mig med att det blev för varmt där inne. Sanningen var att jag höll på att "freak out". Jag önskade kvinnan Happy Holidays och bla bla. När jag tog mitt första steg, lutade sig mannen över mig och stirrade med stora ögon, som såg ut att ploppa ut och sa "Thank God for giving life on Earth". Jag log lite smått nervöst och min fantasi drog iväg till en religiös släkt och att han var nu ute efter mig! "That is what we SHOULD celebrate" fortsatte han med samtidigt som han tog tag i min arm. Mina steg förvandlades till gasellsteg (i fantasin alltså) och jag sprang ut ur båset med ett snabbt "I think my daughter waved at me" . Vilket givetvis inte var sant.

I bilen, på väg hem, frågade jag Liisa hur hon såg på julen och om de pratade om det i skolan. Allt lät väldigt naturligt, dvs vi firar den för att Nicholas ville ha en dag att dela ut julklappar på. Jag fick givetvis lägga till en del fakta, men jag kunde i alla fall lugna ner mina nerver när jag insåg att hon inte råkat ut för creepy typer.

Nä sådana typer får behålla sin tro för sig själva. Jag respekterar det. Undrar vad han hade sagt om jag hade visat kortet på mig själv, min syster och hennes dotter och sagt " This is how we celebrate Christmas"!

Två veckor kvar...