Hur kan någon göra så här mot sin älskade sambo/fru? Slå dem "gul och blå". En del av de kvinnor som blivit slagna har dessutom dött till följd av detta fruktansvärda våld. 153 kvinnor sedan år 2000. Döda. Oskyldiga kvinnor. I Sverige. Hur många är det här i USA då? Orkar inte ens tänka tanken.
Annika , Petra och Desiree har valt blå-gult som fredagstema. Visst finns det mycket jag skulle kunna tänka mig som är blå-gult. Trevliga saker. Men det här ämnet berör mig starkt eftersom det finns överallt. Vi läser små notiser om det ibland. Familjetragedi. En dödlig utgång hamnar på löpsedeln. Varför väntar vi på löpsedeln? Det finns tecken på våld, kvinnovåld, var vi än bor och arbetar. Vi möter dem i vardagen. Slagna. Bå-gula. Gått-in-i-dörrposten-kvinnor.
Hur många undersökningar och doktorsavhandlingar har inte gjorts inom ämnet? Läste Liza Marklunds bok "Gömda" och Maria, huvudpersonen, kunde vara vem som helst. Grannen, kollegan, dotterns kompis mamma. Det vi kan göra är att sträcka ut en hand och visa att vi vet. Det är ingen skam att det råkar vara just du.
Tänker på alla barn. De små observatörerna. De som ser och hör våldet. Oftast så utövas det av pappan. En sjuk pappa. Det är inte enskilda, isolerade tillfällen utan det blir ett mönster. Som upprepas. Hur ska de någonsin förstå? De små observatörerna.
Tänker på kvinnorna. Offren. Vad har de gjort för att förtjäna ett sådant öde? De har förälskat sig i fel person. Förövaren.
Stoppa kvinnovåldet!
26 kommentarer:
Bra och mycket tänkvärt inlägg. Vi borde kunna göra så mycket mer för att förhindra detta. Ingen ska behöva känna sig otrygg i sitt eget hem och inga barn ska behöva växa upp med våld omkring sig. Sköt om dig. Kram!
Ja, det har du verkligen rätt i.
Läste också denna artikelserie om dessa 153 kvinnor som hade blivit ihjälslagna av sina män.
Om nu det fega kräket till man tog livet av sig själv också så kallas det för utökat självmord!!! Du hör ju hur idiotiskt det låter.
Jag blir vansinnig på dessa män som tar sig "friheten" att tycka att det är ok att bete sig som en idiot mot kvinnor. Vare sig det handlar om att misshandla någon med ord eller slag.
Det är helt oacceptabelt att behandla männsikor på detta vis.
Jag önskar att man kunde skicka iväg dessa män till någon öde ö där de kan sitta och fundera på vad de har gjort. Den risken är väl förstås minimal.
Dessa kvinnor behöver hjälp att lämna mannen innan de hamnar på löpsedeln.
Mycket bra inlägg Taina, som jag hoppas kommer att skapa mycket debatt bland oss alla medsystrar.
Kram
Bra skrivet Taina. Modigt. Jag ska ha nåt inlägg om det längre fram jag med. Visst är det vidrigt.
Nu när jag skrev detta så syns inte bilden...
De två böckerna läste jag och grät. Nån vill hävda att de inte är sanna. Jag vill säga att det är de visst det. Just nu håller jag på med boken som dottern skrivit "Emma - Mias dottter". Det är så många kvinnor som dör nu i Sverige om inte annat.
Önskar dig en bra dag
Kram
/Susanne
Oväntad tolkning, men ändå inte. Jag letade efter ett foto på sonens skrubbade ben så blåmärke fanns i min tanke. Jag ser heller inte din bild, men fattar blågult allt för väl. Under min uppväxt hade jag det på allt för nära håll. Oj vad man lider. Det svåraste är att man tycker om mannen, ändå, det leder till skuldkänslor. SOm ung vuxen var jag sedan med att öppna kvinnojouren här i uddevalla, satt i styrelsen några år och arbetade ideellt i jourverksamheten. Idag kan jag tycka att det är skönt och viktigt att man arbetar med mannen som slår också. Vi får inte glömma att ahn heller inte mår bra och att det är bra för alla inte minst barnen om han kan få hjälp.
Tack för ett modigt inlägg!
Trevlig helg.
Amen.
Ja, min käraste Taina!! Nog nuddade mina tankar vid detta svåra när jag funderade över temat också...
Det är för jävligt....och för den som inte är drabbad kan man ju bara tänka sig vilken råångest och skräck det måste vara hela tiden. SOM att gå på äggskal. OCH, som du säger så vet man inte vilka de drabbade är. Det kan vara vem som helst...
MYCKET bra inlägg, taina...
Annorlunda!
Stor kram och ha en jättefin helg!!!
PS, bilden syns inte nu när jag loggade in hos dig.
du skriver ofta blogginlägg som verkligen berör. som idag.
jag hade en gång en kollega som blev slagen. det var hemskt att följa med från sidan. hon tog dock mod till sig till slut o bröt upp ur det förhållandet. dessvärre förlorade vi kontakten när hon flyttade till annan ort (det här hände nämligen före internet). vore intressant att veta hur hon mår idag...
kram
Oj, vilket bra inlägg och vilken bra tolkning av dagens tema! Just tanken på alla barn som far illa gör mig så otroligt ledsen.
Go Taina!
Kramelikram!
Mia:
Det finns massor att göra! Och enkla saker även om det är jobbigt. Sträcka ut en hand. Och hålla i hårt! De slinker gärna undan och tillbaka. Fråga mig inte varför.
Kram!
Camilla:
Jag blir så ledsen, och upprörd, att det skapas oftast debatt när det redan är försent. Sedan ebbar det ut till nästa dödsfall. Jag fattar inte! Vi får inte acceptera det här! Här i USA tycker jag det är svårare att komma närmare människor. Det beror givetvis på var man bor. Men jag har ett misstänkt fall och kommer en vacker dag att fråga hur hon mår...
Kram!
Suzesan:
Vidrigt är bara förnamnet. Tänker på kvinnor som inte vågar stå på sig. Som kanske gått hemma hela tiden och inte ett arbete att gå till. Varit hemma och fött kräkets barn och uppfostrat dem. Parallellt med att ha tagit hand om ett monster! Vi måste våga prata om det mer öppet!
Kram!
Fritt ur Hjärtat:
Visst ska mannen ha hjälp eller vård. Håller med dig där. Men OFFRET och OBSERVATÖRERNA måste komma i första hand. Även om jag inte jobbar i någon direkt jourverksamhet så är mina tentakler klara att ta in signalerna och då kliver jag fram. En tröstande hand hjälper långt ibland...
Kram
underytanjag
Amen
Annika:
Det är ju DET som är skrämmande. De finns överallt och i alla samhällsskikt. Med skrämmande menar jag att vi behöver inte leta länge eller vrida nacken av oss för att förstå att någonting inte är som det ska. Ibland vill man blunda för jobbiga händelser runtomkring oss. Men det är det som är felet. Vi måste hjälpa till och säga ifrån till männen som slår!
Vet inte vad som hände med bilden, för jag ser den fastän jag inte loggar in...märkligt.
Stora Kramen på dig!
Ingela:
Ojoj, det finns så många intressanta ämnen att skriva om. Som berör oss alla. Detta är bara ett av dem och många av oss har nog, på något vis, kommit i kontakt med det här. Bara via media som ett exempel eller en kollega som du. Det gör ont i själen varje gång jag läser om ytterligare ett dödsfall, som nu den 4 juni i Göteborg. Varför? Så onödigt. En kärlek som slutade i någon sorts hat? Svårt att ta in...
Ha en underbar helg!
Kramen!
Anna:
Tänk alla barn! De där små observatörerna som tror att det ska vara så. De vet ju inget annat. Innerst inne vet de också att det är fel. Och kvinnan själv. Hur det ska kännas. Råångest som Annika beskrev. Läs boken av Liza Marklund. Den säger allt...
Kramelikram
Å taina vlken bra tolkning. Så bra att du tar upp detta. För det ÄR verkligen hemskt! Att elva i terror i sitt eget hem måste vara en av de absolut hemskaste saker man kan uppleva. Både fysiskt och psykiskt. Hemmet ska ju vara ens trygghet. Där man kan vara sig själv och dit man drar sig när man behöer slicka sina sår. At då förrådas av den som ska stå en näramst. nej FY! fruktansvärt!!!
Tror det svåraste för oss runtomkring är att man ofta inte VET vad som pågår. Väldigt ofta kan ju förövarne vara oerhört charmig utåt, och många lyckas under många år hålla uppe den "fina fasaden". Det handlar ju inte alltid om våld som syns i form av just blågult, utan ibland kan det vara slag som itne ger märken och/eller mental terror vilket är minst lika hemsk som fysisk.
Kram till er nu och hoppas att ni får en bra helg!
Oj, det var ord och inga visor här. Ett tema jag är alltför bekant med. Så jag vet itne riktigt vad jag ska säga - jag hörde att män kan bättra sig, men det tror jag inte mera på. Inte utan lång terapi i så fall. Händer det mer än en gång måste kvinnan ta sitt ansvar och sticka, hur svårt det än är (och jag vet att när man är i ett shocktillstånd över det som hänt, så kan man helt enkelt inte fungera, bara släpa sig fram dag för dag) - för barnens skull. Men det är lätt att säga...kanske om skyddsnäten i samhället är tillräckligt starka och det finns ställen kvinnan med barnen kan fly och stanna en tid tills hon fått arrangerat sitt liv på nytt, kanske det skulle vara enklare att våga bryta loss. Tack för att du tar upp ett så svårt med viktigt tema. kram
Väldigt bra inlägg! Jag tänkte på att bli slagen gul och blå som du såg på mitt fredagsinlägg och undrar hur man kan bara få för sig att skriva en låt i vilken man BER om att bli slagen gul och blå!!??
Jag har precis avslutat Unni Drougges bok Boven i mitt drama kallas kärlek - en stark bok om ett ständigt aktuellt ämne! Jag surfade runt efteråt för att läsa mer om vad som hände sedan i Unnis liv. Jag hade missat helt debatten om själva boken och också att hennes fd sambo är en framgångsrik litterär agent som har bl.a Liza Marklund som klient. Det var väldigt intressant att läsa diskussionerna som gick om det var moraliskt försvarbart av t.ex Liza att behålla honom som agent när det framkommit att han misshandlat Unni etc. Samtidigt är det ju svårt att veta hur mycket av boken som är sanning och hur mycket är överdrivet - som så klart hennes ex-sambo påstår... Det är ju lite som problematiken runt Gömda-böckerna!
Kram
Nämen!! Jag har också skrivit om det här temat idag! Satt och filade på mitt inlägg hela dagen!
Lite tråkigt egentligen att vi båda associerade till något så negativt och hemskt som detta! Men å andra sidan måste det tas upp gång på gång, hela tiden! Vi måste stoppa det!
Riktigt bra inlägg!!
Jag var oxå i ett sådant förhållande en gång, och inbillade mig att det var mitt fel. Som tur hade jag vänner som öppnade mina ögon. Tyvärr har ju inte alla kvinnor det...
Ja fy sa hemskt! Sa fruktansvart att leva i radsla for nar nasta slag ska komma hela tiden. Det gar inte att satta sig in i ... usch!
Ja, man blir nästan tokig när man tänker på det! Bra skrivet!
Tack för att du tog upp ämnet. Har sett alltför många exempel på misshandlade kvinnor i min bekantskapskrets, både i Sverige och här i Grekland. Här i Grekland finns ingen debatt alls om detta, här känns det tyvärr nästan accepterat att man slår både kvinnor och barn. Och när ett barn ständigt får sej en hurring för den minsta bagatell så är det ju inte heller konstigt att våldet fortsätter när de blir vuxna, det blir en ond cirkel. Kram och trevlig helg!
Saltis:
Det ÄR hemskt. Anna, Fair and True, tog upp samma ämne och hon har gjort en rejäl undersökning. Otroligt bra inlägg. Ibland är det ju så att man inte vet men NÄR man gör det så finns det ju så mycket vi kan göra utan att tänka på att vi lägger oss i. Jag har sett för många fall och blir lika upprörd varje gång.
Hoppas ni får ett bra barnkalas med lilla (stora) Ella!
Kramen!!!
Jemaya:
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro när det gäller männen. Om de INTE söker hjälp och byter förhållanden så upprepas mönstret, visar det sig. Jag tror att har de en gång börjat så fortsätter de bara. Det är så jäkla hemskt så! Vet inte om den hjälp eller terapi de får är så utbredd. Vem går dit på egen hand typ? "Hej jag misshandlar min fru, kan jag få hjälp". Nä, de sitter nog och trycker i sina hem och är utåt världens jävla charmörer! Aaaarghhh.
Hauskaa viikonloppua!
Kram
petchie:
Den där låten är helt sjuk! Undra vad hon ville förmedla egentligen? Tur att den stoppades i svensk radio. Det finns gränser.
Debatterna har jag heller inte följt så noga. Det verkar invecklat. Men visst fick väl kvinnan asyl till USA för för just kvinnomisshandel? Det är ju hemskt att man måste fly istället för att låsa in boven! Offret har ett livslångt lidande ändå.
Trevlig helg på dig!
Kramar!
Anna, Fair and True:
Visst är det tråkigt att man associerar till något tråkigt. men jag tänkte även att detta är ett bra sätt att fortsätta debatten och se till att den är levande hela tiden och inte bara vid dödsfall. Läste ditt inlägg och det var ju så bra! En rejäl undersökning.
Trevlig helg på dig!
Kramen!
Amy:
Vilken tur att du tog dig ur det! Att du var så stark! Och man ska lyssna på sina vänner om man själv inte riktigt "fattar" att det är ett destruktivt förhållande.Bra gjort Amy, men tråkig erfarenhet.
Trevlig helg på dig!
Kram!
Millan:
Det ÄR svårt att sätta sig in i det. Men det är lätt att sträcka ut en hand när vi upptäcker det eller anar. Tänk bara att få krama om en misshandlad kvinna och ge henne en trygg famn och axel att gråta ut mot. Ibland behövs inga ord utan bara en närvaro av en medmänniska.
Trevlig helg.
Kram
maisoui:
Tack. Javisst blir man förbannad! Använda den energi till att stoppa det är ett sätt.
Trevlig helg.
Kram
Grekland:
Usch vad hemskt! Ja att det nästan är accepterat. Svårt att förstå dock. Men jag kan tycka att denna acceptans verkar finnas överallt eftersom vi gör alldeles för lite åt saken. Då blir det liksom en tyst acceptans tycker jag. Barnen vet ju inget annat utan fortsätter livet i en bana av slag och bråk. Ond cirkel.Stopp, stopp vill jag bara skrika ut!
Trevlig helg!
Kram
Ett mycket bra och tänkvärt inlägg Taina. Hoppas debatten fortsätter. Kram!
Åh, det där var ett "rakt in i hjärtat"-inlägg som verkligen får en att tänka. Tack!
Sa vansinnigt bra skrivet!!! Tank vad sa manga manniskor gar igenom varenda dag!
Bra att du skrev om detta!
Stor kram!
Det var en annorlunda syn på "gul/blå"! Men otroligt bra att du tog upp det!
Strandmamman:
Det hoppas jag med! Debatt, action, debatt, action.
Kramen!
Västmanländskan:
Ibland behöver sådana här ämnen tas upp i dessa forum. Skapa debatt, öppna upp ögonen. få oss att tänka och sedan förhoppningsvis agera.
Kram
Emma:
Usch, tänker tanken så många ggr. Hur många går inte igenom detta, det sk mörkertalet. Allt kommer ju inte fram. Och det finns ju närmare än vi tror många ggr.
Kram tillbaka!
Lena:
Det är det som fascinerar mig med fredagstemat, där vi tolkar ämnen så olika. Jag läser aldrig andras inlägg förrän jag skrivit mitt. Vill inte påverkas utan tar det som först kommer upp i tanken och då blev det så här.
Kram!
Det gör så ont, tanken, och det här att vi är så rädda för att lägga oss i andras liv, man är så rädd att trampa på tår, jag hoppas verkligen att jag har utrustats med så pass mycket civilkurage att ifall jag får veta något eller se något, lägger mig i!
Håller med dig att man måste driva debatten ständigt och jämt, inte bara då det gått så långt att någon dött!
Bra skrivet! Det är inte skamligt att bli illa behandlad, det är skamilgt att behandla någon illa.
Kram!
Skicka en kommentar