onsdag 6 januari 2010

Inga rökelser eller bling, bling

Jaha, då har jag klarat av den första tisdagen detta år. Kan meddela att det blir med största sannolikhet lika som mina tisdagar under tidigare år. Men jag är rustad! Så kom och ta mig om ni kan - TISDAGAR!

Jag försöker att inte boka in så mycket just denna dag men av någon outgrundlig anledning så tycks dagen fyllas av allt möjligt. Just nu så pågår en speciell "therapy for parents" just på tisdagar. Strax innan mitt Groove pass, som jag INTE kan eller vill missa. Den här sessionen är till för de familjer som bland annat råkat ut för dessa jävla, fucking monsters! Monsters som skulle behöva förintas. Jag är emot dödsstraff men ibland kan jag inte hålla borta tanken att så mycket grymhet kan inte lösas med "vanligt" straff!

Tillbaka till sessionen, som är ganska intressant. Vi sitter i ring. Ja, i en stor ring utan bord i mitten. Ingenting att hålla fast sig vid. Händerna vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Du trummar mot benen. Ena benet slänger du över det andra. För att om ett tag växla och slänga över det understa över det översta utan att låsa fast sig och ramla av. För visst håller man på att ramla av stolen ibland när man hör diverse berättelser!

Nå väl, denna ring av människor med olika bakgrund har ju en sak gemensamt. Hur vi tacklar det, är heeeeeeeeelt olika dock. Jag vet inte om det beror på att jag är jag eller att jag är från Finland/Sverige. Samtalet har en tendens att bli helt annorlunda om de drabbade är med och öppenheten som förespråkas, är plötsligt putsväck. Jag kan inte låta bli att tänka på detta med ytlighet i dessa sammanhang och "säg för fan vad du sa nyss". Jag är inte där för att kritisera andra utan för att lyssna, dela med mig och se andra familjer som drabbats.

Vi har inga rökelser i gång och vi sitter inte med benen i kors på golvet och håller i små bjällror som låter "bling-bling". Men vi sitter i ring. Det gör vi och glor på varandra. Vissa gråter. Vissa är Mr och Mrs Världsvan. Andra sitter bara tyst och iakttar. Själv har jag inga som helst problem med att sitta där. Gick nämligen en utbildning i Förändringsledarskap där vi fick sitta just så här och sedan tillämpa det på vår arbetsplats. Allt skulle läggas upp på bordet (som inte fanns fysiskt). Precis allt! Genom vår öppenhet kunde vi bemöta varandra på olika sätt. Våra behov lyftes fram och hamnade inte bara i chefens byrålåda. En del tyckte det var jobbigt minns jag. Jag var en av dem. I alla fall i början. Funderade på om vi var där för att jobba eller för att leka amatörpsykologer. Med tiden blev jag van och jag lärde känna mina medarbetare, kollegor och chef på ett helt annat plan.

Nu har jag sett och upplevt den amerikanska sjukvården på nära håll. Den fungerar bra så länge du har din försäkring. Och det gott folk, kräver ett eget inlägg. Så nu har jag ganska god inblick i försäkringsfrågor. Vi har nämligen bytt försäkringsbolag och DET var en erfarenhet som heter duga! Vilken pärs!

13 kommentarer:

underytanjag sa...

Ojoj.. och det där med försäkringsbolagen..puh.. blir matt av bara tanken.

Camilla sa...

Det där monstret hoppas jag verkligen att ni kan skrämma slag på en gång för alla.
Det är säkert bra att gå på terpai med andra som är i samma situation som man själv. Bara vetskapen att man inte är ensam kan ibland vara skönt.
Synd bara att folk inte vågar vara öppna när det verkligen behövs.

Stor kram

HeLena sa...

Spännande att möta så många olika människor, även om anledningen till att ni är där, är skit. Man kan lära sig mycket om sig och andra bara genom att lyssna och titta och det är inte alltid så lätt att vara öppen och dela med sig, men som man växer! Och man får en helt annan relation (som du och dina arbetskollegor) som ger mer tillbaka och om det uppstår problem ofta blir enklare att ta hand om.

Försäkringar ja... inte roligt men nödvändigt. Särskillt i USA va?
Kramen!

alegni sa...

jag kan tänka mig att det kan kännas rätt obekvämt till en början med terapiformen du beskriver, men den tillämpas ju i så många olika typer av fall, så helt tokig är den säkert inte.
jag hoppas så innerligt att du/ni får den hjälp ni behöver! varm kram!

Taina sa...

underytanjag:
Om du VISSTE vad matt jag blivit! Ibland fattar jag inget av vad de säger. När de byter bolag så börjar man om igen med allt pappersarbete eftersom de läkare man går till måste ju ha ALL information om bolaget för at få betalt för sina tjänster. Vem fyller i? Jo JAG!! GAAAH!

Kram

Camilla:
Ja det är det som är meningen, att finna "tröst" i att vi är inte ensamma och sedan höra hur andra gör för att gå vidare. Nu tycker jag att en del väljer "konstiga" lösningar" men det är ju deras val. Jag tror att vi är på rätt väg även om det kommer att ta lång, lång tid.

Kramar

HeLena:
Precis! Man lär sig så mycket om sig SJÄLV också genom att reflektera. Himla nyttigt. För man är inte alltid så pedagogisk. Speciellt inte jag med mina impulsiva drag!
Försäkringsbiten ÄR en djungel. Det gäller att hålla koll på alla kort, papper, telefonnummer, anmn och gud vet hans moster!

Kramar!!!

Ingela:
Jag tror också att den hjälper. Visst finns det stunder när jag sitter där som jag funderar över vad detta ger, men när jag väl kommer hem så sjunker det in lite mer. Det ÄR en bra form. Så naket på något sätt. Tack för din omtanke,

Kramar!!

Annika sa...

Ja, monstret ska bort. har aldrig gått i gruppterapi men jag tror att jag skulle ha väldit svårt för det upplägget.
Men, säkert är det så att det hjälper. Alla sitter ju i samma båt.
Synd då om det är svårt att öppna sig...
Du får se hur det går framöver med det hela. All lära väl känna varandra bättre och då blir det nog lättare.

Precis, har man försäkring i USA är vården ypperlig. Om man inte har det så är det precis tvärtom. En snårskog...

Kramar!!!

Taina sa...

Annika;
Jag hade också supersvårt för det i början! Fattade ingenting och det kändes som om jag satt med i en filminspelning och var så där skeptisk till allt och alla. Men det lossnade till slut. I den här gruppkonstellationen känns det lite annorlunda eftersom våra värderingar är ju ganska olika. Vi sitter i samma båt, ja, men hur vi styr den är vitt skilda. En familj har byggt ett Fort Knox av sitt hem till exempel. allt för att skydda den drabbade och hålla monsters borta. Ingenting är rätt eller fel. Bara annorlunda.
Monstret ska BORT!

Kramar!!

mammigranten sa...

Även om jag inte vet vad monstret är så ska jag istället för att träna gå ner i källaren idag och skrika ett riktigt avgrundsvrål!
Bara för att skrämma bort det!!!
Tänker på er massor och hoppas att ni snart är monsterfria!
Kramar i mängder!

Taina sa...

mammigranten:
TACK!!! Vad gulligt av dig. Några fler monsters vill vi aldrig mera se eller komma i närheten av! Hatar!!!

Stora kramen och tack för din omtanke :D

Marianne sa...

Kära, kära Taina. Jag hoppas att det hjälper er bli av med monstret. Jag kan tänka mig att det är bra med sådana här grupper om man kan få tips om sätt att tänka och agera i olika situationer, hoppas att ni får sådan input också.

STORA KRAMAR!

Taina sa...

Marianne:
Tack för din omtanke. Visst, det är nyttigt för oss alla tror jag. Ibland känns det som om det är bortkastad tid om det är bara en som vill prata och höra sig själv. Men oftast fungerar det bra och tips och råd delas ut till höger och vänster. Det märks att alla inte känner sig komfortabla att sitta tillsammans med okända människor. Men det är en process det med.

Kramar!!!

Anna, Fair and True sa...

Kan tänka mig att det kanske känns jobbigt, onödigt och oandvändbart hälften av tiden, eller t o m till 95%, men så kanske någon någon gång säger något som är jättebra. Eller av en träff av tio bara var så bra att de andra nio träffarna var värt det. Men BRA att det i alla fall finns hjälp att få även om man kanske måste prova olika vägar, samtidigt eller efter varann.

Hoppas att ni kan försvaga monstret för varje vecka som går! Kram!

Taina sa...

Anna, Fair and True:
Ibland undrar jag, när jag sitter där. men är jag kommer hem och får reflektera över vad som har sagts, så kan det ibland verka helt ok,

Monstret SKA bort. Sakta men säkert!

Kram