Nämen, redan måndag?

Öh, vart tog helgen vägen? Sitter här som ett ufo och begriper inte varför helgerna går så attans snabbt. Vi hade ingenting inplanerat utan skulle ta dagarna som de kom. Vad blev det av det då?
Lördagmorgon uppstigning klockan 5.30 am. Pip! Väckning av tonårsdottern. Nej nej, jag visste att det var lördag. Hon skulle nämligen iväg till NYC. Igen! Snart skaffar jag klippkort på bussen åt henne. Hon är ju där jämt, tycker jag. Denna gång var det faktiskt med skolan och de som är med i kören. Och det var INTE gratis. Men när det är en tonårstjej så låter det ju alltid:

- MaMmaaaaaaa, ALLA i kören ska ju åka. DAAAAAH! (ser ansiktsuttrycket framför mig med de där stirrande ögonen och munnen lite öppen).

Skjuts till skolan 06.45. Pip! Väl hemma konstaterade jag detta underbara väder och det gick inte att motstå en tidig löprunda. Drog på mig springskorna och drog iväg på ett pass och det var en obeskrivlig känsla. Måste upplevas bara.

Sedan då? Heeeeeela lördagen framför oss och ingenting i almanackan. Tittar på Maken och då, då ser jag att HAN minsann har tänkt ut något:

- Vi åker till Butternut!

Kan meddela att Butternut ligger inte nästgårds utan drygt en timme från oss, i Massachusetts (säg det fort om ni kan). Och det är inget stort köpcentra. Utan det är en skidbacke i närheten av staden Great Barrington. Jag är ju ingen stor fantast av skidåkning så jag kan meddela att jag hoppade inte högt av glädje och gav honom en dunk i ryggen, typ:

- Bra planerat gubben lille! Skiiiiiiiitkul.

Vädret var faktiskt så fint och Minstingen ville ju åka, så vi drog iväg. Under bilresan dit så var det faktiskt riktigt intressant att se alla hus, som byggts mitt-i-no-where. Typ hillbillys. Det såg helt enkelt för jävligt ut kring vissa av byggnaderna. En del gårdar såg ut som rena soptippar, och de översvämmades bland annat av gamla bilar.

Mitt i allt så kom vi till en liten lanthandel. Måste bara in.

Lanthandeln i Granville, MA.

Och vad hittade vi där bland alla hyllor om inte:

Vilket fynd, va?

I denna affär fanns ALLT. Kolla här:

Vad sägs om en liten kniv? Eller varför inte en flagga?

En burk senap? Eller sylt?

Åkte vidare och väl framme vid skidbacken konstaterade jag att mina boots, ljusa boots, inte riktigt var de rätta att ha på sig en sådan här dag. Det var ju rena LERVÄLLINGEN på parkeringen. Först tänkte jag inte ens kliva ur. Men så kom jag på andra tankar. Bete dig vuxet nu, Taina. Det finns ju faktiskt barn med i bilen.

Solen gassade från en klarblå himmel. Maken och Minstingen drog iväg till backen.

Så liiiten man är då.

Jag? Ha! Jag gick till cafeterian och satt ute på däck, läste en bok och njöt. Efter ett par timmar kom Maken och Minstingen och det var alldeles för "slushy" (lärde mig ett nytt ord så nu måste jag träna på det) och svåråkt. Det blev en stund med fika och mys-mys i solen för oss alla tre. En del nyfikna frågor från människor runtomkring oss:
- Where are you from-Oh, that´s so cool-
Och mycket riktigt. Där kom den. Snacket om FINANSKRISEN!!!!!!! Maken går in för det där med hull och hår och var inne i en djup diskussion med en Obama-anhängare-fd kampanjledare när Minstingen hade fått nog (jag med) ! NU ÅKER VI!!!! Varför kan man inte snacka höftledsoperationer längre? Som "förr i tiden".

Lördagkväll blev det en smarrig hummer-räk-sås med pasta till middag och sedan en mysig TV-kväll.

Det vackra vädret fortsatte på söndagen och det blev cykelpremiär!

En stolt tjej, som dock vägrar att ta bort stödhjulen.

På söndag hann vi dessutom åka iväg med kläder, Minstingens gamla cykel, slalompjäxor och leksaker till Salvation Army. Mycket uppskattat såklart. Därefter blev det en sväng till IKEA. Nice!

Så idag är det måndag. Ny vecka. Nya utmaningar och ett skitväder och en jäkla lång bilkö när vi åkte till dagis.

Uppmuntrande syn en måndagmorgon.

Le Taina. Le.

Show & Tell: Min bloggplats

Love Fridays! Inte bara för att det är helg utan för att det dags för SHOW & TELL! Känslan är ungefär densamma jag hade i skolan, när vi hade roliga timmen. Ibland fick vi ta med oss någonting hemifrån och visa och berätta om, för klassen. Inte nog med det, vi fick ju ta del av andras också. Hur kul som helst. Veckans tema har Erica valt och det är tadaaaaaa MIN BLOGGPLATS!
Nu går vi på jakt. Bloggplatsjakt. Hänger ni med?


Kan detta vara något?

Nääääää, ser ju inte så mysigt ut. Det här är vår stationära hemmadator.
Upps, kolla inte på sladdröran på golvet.
Jävligt dumt att skriva det för nu stirrar väl ALLA på det. Bra Taina.

Vad sägs om den här platsen då? Lite småmysigt bland allt det röda.

HA! Forget it! Det är som att ta sig in på Fort Knox!
Tonårsdotterns space.

Jamen nurå? Bland allt gullegull. Pluttiplutt.

Jo tjena, precis som om jag skulle få plats här. Ser lite upptaget ut. Liksom.
Minstingens polare vaktar här.

Men nu ser det väl lite mer professionellt ut ändå och bör ju duga?

STOP! STOP! Absolut FÖRBJUDET! Min arbetsplats med arbetsdator.
Do NOT use for personal things. Big boss is watching you.

Kom igen nu! Någonstans måste ju Taina blogga. Visst. VOILA!

I ett hörn i TV-rummet sitter jag gärna och bloggar och läser och kommenterar!

Trevlig helg på er allesammans!

Ett gott skratt

Hahahaha! Fick mig ett gott skratt när jag läste Pias inlägg denna morgon. Och vi behöver skratta MYCKET mer.

Det är alldeles för allvarligt just nu och det är ju så deprimerande att läsa om allt elände, att prata om alla svårigheter och bara dra ner på mungiporna. Så tröttsamt att de här tidigare samtalsämnena har liksom drunknat i allt elände. Inte ett samtal utan att någon ska dra upp "Yeah and the finance crisis we´re dealing with now...blablabla". Är såååååå sicken tired of that! Det blir inte bättre för att vi ältar om saker. Vi lever här och nu!

Ett gott skratt förlänger livet. Sägs det i alla fall. Skratt är hälsosamt för det frigörs en massa endorfiner i kroppen då och DET är ju bra. Skratt minskar på stressen och stress behöver vi verkligen inte nu.

Undrar om jag ska byta bana och utbilda mig till skrattkonsult och köra skrattyoga? Vilket underbart liv.

Visste ni att...

...man måste stanna med bilen när Skolbussen stannar för att släppa av eller på barn.

...Brev/postlådan används både för ingående och utgående post. Upp med flaggan = utgående post

...man får svänga åt höger vid rött ljus. Dock inte om det finns en skylt med "No turn on red"

....amerikanarna skyltar mycket, speciellt STOPP-tecken. All the way.

...vi källsorterar hemma och ställer bara ut det vid vägen tack vare Paine´s "Recycling and Rubbish Removal". Varje torsdag.

... att brandposterna står där ute året runt. Inte bara vid jul som Minstingen trodde. Hon tyckte de såg ut som små trädgårdstomtar.

...vi skickar med flickorna "Lunch bags" till dagis/skolan. De där bruna papperspåsarna. Varje dag.

...amerikanarna ringer i tid och otid för att försöka få en att skicka pengar till välgörenhet. "Fund raiser" står det ofta på telefon displayen. Mycket ofta till och med.

...på Super Stop&Shop finns bank, apotek, bageri och Dunkin Donuts. Inte bara mat alltså.

...det finns behållare för gamla glasögon, telefoner och hörselapparater. De slängs i samma behållare.

...det finns ett flickinternat The Ethel Walker School i Simsbury. De har eget stall, tennisbanor samt kyrka. Det är dyrt.

...amerikanarna tycker om att flagga. De har flaggor med tomtar till jul, hjärtan vid Valentine´s och "Något Grönt" till St Patrick´s. Flaggan hängs ofta vid ytterdörren.

...vi är lite olika, trots allt.

Inga bilar i rullning för här kommer JAG!

Vår brevlåda som har "utgående" post i. Den tar brevbäraren med sig. Bra va?

Bra med skylt som beskriver var du ska stanna.

Alla kan vi göra lite för miljön. Börja källsortera är ett sätt. Det här tar Paine´s hand om ;)

Det här ÄR ingen tomte!

Här handlar jag mat. Och lite annat också.

Vad bra?

En vanlig start på dagen och några reflektioner

Dags för lunchrast. Kikar in här och tänkte skriva några rader om hur en vanlig dag startar hos The Olssons.

Kikar med ena ögat på klockan, 5.05 am. Maken är vaken och fixar kaffet. Ska jag snooza lite? Bara liiiite. Näpp! Jag kan inte somna om när jag väl har vaknat, så jag kliver upp och det är SVINKALLT i huset! Termometern ute visar på - 12 Celsius och det känns tamej sjutton lika kallt INNE! Vi har blivit som amerikanarna och förstått att husen är något sparsamt isolerade. Med andra ord så funderar jag på OM DE ÄR ISOLREADE ÖVERHUVUDTAGET? Så vad gör vi, jo vi drar ner på värmen under natten och givetvis har Maken gjort lite research och kollat vad de andra har för temperatur inomhus. Han drar ner det till 61 Fahrenheit (ca 16 grader Celsius) och jag lovar er att det känns som MINUS 61!

Tofflorna åker snabbt på, likaså en TJOCK fleecetröja. Väcker tonårsdottern 05.20. Får till svar (same procedure every morning) - Tio minuter till zzzzzzzz...

Springer ner och häller i mig dagens första kopp kaffe. Mmmm värme! Kollar termostaten och vrider upp till 69. Maken kikar lite över axeln men säger inget. Han vet att jag behöver tinas upp. När ett hus är dåligt isolerat så HÖR man ju allt också och när pannan sätter igång så låter det som om det är en raket i vår källare som ska skjutas upp vilken sekund som helst. Inte nog med det. Mitt "kontor" är precis ovanför pannrummet och när jag sitter i telefonmöten så kan det ibland komma:

- What in heck is that? Do you hear?

Vissel vissel by me.

Tio minuter har gått. Rusar up igen för att väcka tonårsdottern. BREAKFAST! Springer ner igen. Andra koppen åker i. Börjar tina upp. Minstingen ropar:

-Mammmmmmmmmmaaaaaaaaaaaaa! Jag är VAKEN!

Maken springer upp och bär ner henne. Han gör iordning en kopp choklad åt henne. Frukost äter hon på dagis. Sedan sitter hon i soffan och kikar på Noggings. Klockan är inte ens 06.00 am och ALLA är vakna i vårt hus. Inklusive hunden som springer i fötterna på en och viftar på svansen. Han ska väl tinas upp han också?

En tallrik flingor med soyamjölk (som jag börjat med nyligen) och fram med tidningen, Hartford Courant. Eländes elände överallt! Unemployment, lay offs, shut down, stabbing in Hartford (vardagsmat). Another lovely day! Blev ju på bra humör av den där tidningen. Maken puss puss och så drar han iväg. Strax efter 6. Han brukar åka tidigare.

Släpar upp Minstingen som vill ha en till Snow Day:

-Snälla mamma. Vi kan väl ha en Snow Day.

Försök förklara för en 5-åring att det är inte jag som betsämmer det. Även om jag nu skulle vilja det. NO MORE SNOW DAYS!

Morgontoalett, kläder på, fram med dagisväskan, skolryggsäcken, leta rätt på vantar, mössa. Just det, täckbyxorna var lite för skitiga. Skulle ha tvättat dem igår. Äh de får duga en dag till. Uppifrån:

-Mamma, kan jag få skjuts idag? Jag har ju CAPT test idag och busschauffören kommer alltid så sent till skolan?

Kommer han för sent undrar jag? Men så är det ju inte utan det är ju givetvis bekvämare att få skjuts och slippa stå där ute och vänta i kylan. Bussen är "nästan" för sent vid skolan. Denna morgon ger jag med mig. Det är ju i alla fall CAPT.

In i bilen med flickorna. Klockan 07.00. AM. Först till high school och sedan till Day Care. På vägen till dagiset vill Minstingen lyssna på jazz. Fråga mig inte vad det är för skiva som ligger i. Det är hon och Maken som oftast lyssnar på den.

Kommer fram till dagis och vad får jag se! En ung mamma med fyra små barn, varav de två minsta är tvillingar. Två månader gamla!!!!!!! Hjälp, de ska vara på dagis en hel dag. Samtidigt som hon bär på två barnstolar med dessa små liven i, försöker hon locka de två andra barnen med sig in. Den ena är 2 år och den andra 3 år. Snacka om att ha händerna fulla! Erbjuder en hand och hjälper henne in med de två andra som tycks ha frusit fast i marken för de går så låååååååångsamt. Hon vänder sig om och tackar och LER! Hon orkar le och jag håller på att svimma av att bara beskåda detta.

Minstingen tar av sig ytterkläderna och sätter sig vid bordet och för att äta sin frukost. Som tas med av oss. Såklart. Även lunch är nerpackad. Den äter hon innan hon åker till skolan. Hon hämtas av en van från dagis som tar henne till Kindergarten. Sedan kommer hon hem med den vanliga gula skolbussen.

Puh, åker raka vägen hem. Börjar titta mig omkring. Men guuuuuuuuuud så vackert det är. Solen skiner, snön ligger så vit (och ren) på marken och det är som i ett fotografi. Just det. Jag har ju kameran med mig. Ingen systemkamera. Nej nej bara en vanlig digital med några knappar för klick. Jag tar några bilder. Under tiden som jag kör. Det går långsamt. I promise.

Väl hemma blir det en kopp kaffe till och så raska steg mot kontoret för att förbereda ett telefonmöte och en förhoppning om att uppskjutning av raketen i källaren är senarelagd!

Tonårsdottern sminkar sig innan det bär iväg till skolan.

Klädproceduren för Minstingen är bland täcken och kuddar.
Det tar alltså väldigt lång tid.

Hunden vill ha koll när flickorna ska åka.

Frukost time på dagis.

"Vår" gata i Simsbury.

"Vårt" hus omgiven av snön som föll igår.

Svengelska

Nu börjar det märkas. Minstingen, som fyllde 5 på julaftonen, har börjat blanda svenska och engelska efter drygt ett år här. Vi satt och pratade om storebror, som bor i Sverige och plötsligt säger hon:
- Åh vad jag missar min bror.

Hon hade även en fundering om skolbusschauffören:
- Vet han verkligen var jag lever, mamma?

Hur ska jag göra? Hemma pratar vi svenska och läser svenska böcker för henne. Annars så pratar hon engelska både på dagis och i skolan (Kindergarten). Införa "svenska timmen" en gång i veckan kanske?

Another snow day

Då var det dags igen. Ytterligare en snö dag och skolorna är stängda. Jag tror att det är fjärde sk snow day denna vinter, vilket beyder att skolterminen förlängs med 4 dagar. Jajamen, varenda MINUT ska tas igen. Just nu tycker flickorna det är sååååå skönt att stanna hemma. Tonårsdottern uppskattar denna lediga dag, extra mycket, för då har hon mer tid att plugga inför veckans CAPT (Connecticut Academic Performance Test). Detta är obligatoriskt för alla sophmores och de ska testas i följande ämnen: Math and Science, Response to Literature, Reading for Information, Interdisciplinary Writing, Editing & Revising. Phew! I tre hela dagar ska de sitta och genomgå dessa prov. Ungefär som en gammeldags studenskrivning. Om de misslyckas, får de göra om det först i årskurs 11.

Helgen kom och gick och det blev en blandad kompott av allt möjligt. Fredagkväll blev det givetvis min sedvanliga Groove på gymmet och denna gång tog jag i utav bara den! Vissa kan gå ut ur rummet utan att visa ett spår av svettdroppar eller andfåddhet! Hur göööööör de egentligen. Jag, däremot, struntar fullkomligt i hur håret ser ut eller om ansiktet förvandlas till en tomat.

Lördagen blev myspys, långlopp med maken, restaurangbesök och sedan skakade maken och jag loss på Maple´s Tree här i Simsbury. När det gäller löpning så beundras jag av att Maken orkar springa med tanke på hans uppladdning. Det blir : "Oj vad tunga benen känns idag. Får säkert mjölksyra". Som ett brev på posten kommer mjölksyran. I HJÄRNAN! Men han springer i alla fall. Bra gubben, säger jag bara.

Söndagen ägnades åt besök på vårt jättefina bibliotek. Minstingen lekte i barnens hörna, spelade spel och läste böcker. Hon ville aldrig gå därifrån. Efteråt bakade vi semlor. På torrjäst. Och JAG GILLAR INTE TORRJÄST! Jag är inte speciellt duktig på att baka. Och det tar ju en EVIGHET för degen att jäsa när den innehåller torrjäst. Resultat blev Eateable.

På väg till biblioteket. Minstingen sitter på vår porch och väntar.

Dockteater på biblioteket. Uuuuh vad läskigt!

Semmelbakning

Inte världens snyggaste semlor
men så blir det när man inte är född bagare.

Minstingen åt med heeeeela ansiktet.

Tonårsdottern äter lite mer sofistikerat än sin lillasyster.

Have a nice day!