Tänk om jag kunde skriva lite snabbare. Då skulle denna blogg vara lite mer levande. Nu kippar den efter andan, precis som en guldfisk som fått för lite vatten i sin skål. På något sätt så fylls skålen på och jag andas ett tag till. Tills nästa avdunstning inträffar. Men jag KLAGAR INTE! Det är det här som gör livet spännande!
Alldeles nyss skrev jag på fejjan och till "Eastcoastblogger" att jag troligtvis kommer till den planerade bloggträffen i NYC på lördag den 21 maj. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att åka. Säkert får jag då tusen frågor om vad som händer härnäst och jag kan redan nu meddela de nyfikna att INGENTING är klart än. Jag har på något sätt vant mig vid detta nu. Nu ska jag sluta mala om det.
För ett par veckor sedan var jag till St Louis, MO, för att träffa min svenske chef. Vi hade ett möte med ledningen där och det var ett mycket intressant möte, då en av deltagarna mer eller mindre "freaked out". Han var nog inte så van vid kvinnor och jag kunde hålla käft och bara studera honom under hans lilla utbrott. Efter ett tag insåg han vad han höll på med och vände på steken. Där satt ju nämligen hans chef och hans chefs chef. Själv tycker jag det är intressant med denna typ av möten och istället för att ta något personligt så kan jag plötsligt börja tänka på att han sitter där med rumpan bar och på så sätt blir det enklare att både titta på människan och dessutom lyssna på vad han har att säga. Det krävs livlig fantasi. Och det har jag!
Som många vet drabbades St Louis av en fruktansvärd tornado i april. Den slog bland annat ner på flygplatsen och vi kunde se förödelsen. Från flygplatsen fick vi skjuts av en kille som hade hamnat i tornadon under sin körning. Han hade kört en av hotellets shuttels, när han plötsligt hörde ett ljud som lät som en turbojetmotor och han var medveten om att han inte styrde ett flygplan. Plötsligt hade hela bussen börjat skaka, passagerarna skrek och en del av bilrutorna krossades. Han försökte gasa på, men ingenting hände. Till slut försvann ljudet och allt var stilla. Vem tackade han? The Lord. Jag gissar att han har klippkort till kyrkan nu.
Under denna resa reflekterade jag över en sak. Skillnaden på hur amerikanska och europeiska män klär sig. Sådant brukar jag inte tänka på så himla mycket annars, men på något sätt stack det här ut och det var männens byxor. Min chef hade de där mer åtsittande byxorna medan de amerikanska chefernas byxor såg ut som tält, där de kunde gömma vad som helst. Inte för att jag tror att det beror på apparaten. Tog upp det med Albert (sonen) eftersom han envisas med att ha de där tighta byxorna och något för korta, och han tyckte min chef var helt rätt ute. Sedan nämnde han att tjejerna i Sverige börjar överge tights och tunikan vilket var himla bra för man vet aldrig vad som väntar där under!!! Öh?
Det var allt för denna gång. Nu är det lördag. Ikväll är vi bjudna på middag. Nice. En sak till bara, för jag måste ju berätta om Bellas pojkvän som kom i finskjorta och slips härom kvällen. Med sig hade han en nalle som höll i en bukett rosor. Anledningen var att han ville göra en en formell inbjudan till The prom, som går av stapeln den 3 juni. Här görs det på ett riktigt gentlemanna sätt. Gotta love the American style!
Det var allt för denna gång! (sorry för att jag är urusel på att svara på kommentarer och kommentera hos andra just nu...)