Show & Tell: Gränser

Kom att tänka på åldersgränser, när jag såg dagens tema av Pettas. När går ett barn, eller ungdom rättare sagt, in i vuxenvärlden? Vissa går aldrig in i det, det vet vi, men när, enligt lagen är någon vuxen? Var går gränsen?

Här är det ju så att du blir myndig vid 18 år, precis som i många andra länder. Att bli myndig ger dig ju en helt ny värld!

- Du får bland annat köpa lotter. Om du har några pengar alltså.

- Du får inte bara köra bil utan du får också ha passagerare. Om nu någon vill åka med.

- Du får gifta dig med din high school sweetheart. Om hon/han vill veta av dig.

- Du får skriva på kontrakt. Om än du inget fattar.

- Du får bli militär och gå ut i krig. Om landet fortsätter att sponsra som de gjort hittills.

- Du får rösta och vara med och påverka landets framtid. Om du bara hittar till vallokalen.

Men du får INTE dricka alkohol!

Kan det bero på:

- Att när du är full och köper lotter slösar du bara bort vinsten!

- Att när du är full och kör bil med passagerare så finns risken att du inte bara gör illa dig själv.

- Att när du är full och vill gifta dig, så friar du kanske till fel person.

- Att när du är full och ska skriva på ett kontrakt kan det finstilta få ödesdigra konsekvenser.

- Att när du är full och ska ut och kriga kan du lätt tappa bort dig och istället bli en fånge.

- Att när du är full och ska rösta kan Sarah Palin bli USA´s nästa president!

Tacka vet jag åldergränsen för alkohol!

I have been with God and I have been with the devil

Så, nu ser man ut som om man kunde gå ut och spöka inför Halloween. Ögonen igensvällda och näsan röd. Och stor. Den ser ut att ha svällt den med! Vatten har ju den effekten. Ja, jag har bölat och tårar har rent ut sagt forsat nerför mina kinder. Vilken lycka när dessa gruvarbetare fick komma upp igår. Kramar och pussar avlöste varandra. Om kramarna kom från älskarinnor eller inte, brydde sig ingen om till en början. Men till slut fick en av fruarna givetvis hicka när det uppdagades att hennes man hade en älskarinna och som var den första som gick fram och kramade honom till och med!

69 dagar. Kan ni fatta? Inte jag i alla fall. Kan inte ens föreställa mig hur de har haft det. Speciellt inte de första 17 dagarna innan världen ens visste om att de var vid liv. Helt otroligt! Arbetsledaren, som kom upp sist är ju en hjälte. Tänk att han, redan från start, rationaliserade ätandet, höll reda på natt och dag genom att tända och släcka lampor. Han tog också upp ämnet "döden". Men så kom ett hopp om räddning! Och den blev sann!

Jag kan verkligen förstå när en av gruvarbetarna, Mario, sa " I have been with God and I have been with the devil". Halleluja!

Pumpor, pumpor och lite mums

Utsmyckning inför höst och Halloween har börjat. Men det är långt ifrån klart. Alla läskigheter ska tas fram vilken dag som helst. Boooooo! Men pumporna har nu invaderat våra ingångar och trängs där med de tidigare inköpta mumsen. En av aktiviteterna i helgen var alltså att leta pumpor. Se här:

Pumpor på rad. Stora som små.

Ska vi ha den här kanske?

Tittut!

Vilken jättepumpa!

Utsmyckningen har börjat.

Pumporna får trängas med mumsen.

Prydligt?

Mera mums och pumpor.

Nä, de här är inte äkta pumpor. Men fina är de.

Finnkampen avgjord

Det blev en lätt match. Kampen avgjordes nämligen redan kvällen innan loppet då Maken bestämde sig för att inte springa hela maran utan "bara" en halvmara. Fegade han ur kanske? Njae, det var nog lite problem med ryggen i alla fall och han ville inte riskera att förvärra det. Skulle jag ha gjort likadant om det hade varit jag? ALDRIG! Jag hade kämpat och inte tänkt på konsekvenserna. Jag hade tuggat mig i mål, på ett eller annat sätt! Så dum är jag. Och Maken gjorde ett riktigt bra lopp, så visst funderar jag på hur det var egentligen. Själv då? Jo jag klarade alltså av min 9:e mara. Har sprungit följande maror genom åren:

NYC

Stockholm 4 ggr

Medoc (Frankrike)

London

Hartford 2 ggr

Loppet i lördags gick bra fram till 30 km. Sedan krampade det i höger vad. Anledningen var troligtvis för mycket tankearbete och därmed ändrades löpsteget och simsalabim så fick jag känningar. Jag började nämligen känna av baksida lår på vänster ben (en gammal skada) och så kände jag efter för mycket. Och lite till och plötsligt tyckte jag att skadan var tillbaka. Då haltade jag säkert omedvetet och höger ben fick till slut nog med detta jollande! För visst är det mycket mentalt arbete som pågår när jag springer så här långt. Grundorsaken är, vilket jag nu vet efter en del analyserande, att det var en ganska så tråkig sträcka mellan 20 och 30 km, Nästan inte en människa som var ute och hejade. De hade en bansträckning som tog oss ut på en tur rätt ut i ingemansland och vem åker ut dit för att titta på ett gäng idioter som bestämt sig för att springa 42, 2 km en vacker höstdag? Maraton för mig ska vara kul! Det ska vara mycket folk som tjoar och hejar och löparna ska underhållas med musik. Jag är ju ingen professionell löpare och det tar lite tid för mig att komma i mål. Hade jag varit elitlöpare hade jag nog inte brytt mig så mycket. Då har man liksom inte tid.

Men en sak var säker. Jag skulle i mål! Och det var bara att bocka ner huvudet och i mål kom jag. Vilken lycka! Vilken glädje! I just love it! Nu har jag börjat spana på var den 10:e maran ska springas. Det blir ju ett litet jubileumslopp. Jag har dessutom satt ett nytt mål och det är att spräcka 4-timmars gränsen. Japp, så var det sagt. Har ju alltid sagt att tiden inte spelar någon roll. Men nu har jag varit och nosat i de där takterna ett tag så nu är det dags för nästa steg. För att klara av det ska jag anlita en PT tror jag.

Nu hinner jag inte skriva så mycket mer. Vi har faktiskt gjort annat också än sprungit i helgen. Men det får ett bli ett senare inlägg. Lite bilder före och efter loppet:

En nyvaken Taina

En nyvaken Make.

En nyvaken stad

Hartfords Capitol Building och fråga mig inte varför jag står som en fågelskrämma

Dryckerna förbereds.

Och dricker man för mycket så finns ju alltid dessa till hands

Åh denna målbild bär jag med mig under hela loppet

Tänk att allt ska vara så stort i detta land

Så här glada och nöjda var vi efteråt. Och ja, JAG VANN JU KAMPEN!!!

Show & Tell: Historien upprepar sig

Jag tycker det ska röstas fram vilka ämnen man får ta. Pettas tema denna fredag är ju så djup. Nu måste jag tänka till också. Skriva något klokt och hoppas på en massa intellektuella kommentarer tillbaka på det intressanta inlägget. Nä fy fan vad jobbigt det här var då! Avgrundsdjup idétorka råder hos Fru Olsson. Hallåååå, är jag den enda som tycker det? Var är ni mina medsystrar i blogosfären. Nu passar det att knipa igen käften och spotta fram det ena fabulösa inlägget efter det andra va? Men här kommer kärringen mot strömmen igen och som jag sagt tidigare - tolkningen är som baken, dvs delad. Ha!

Nu ska jag bli seriös. På riktigt. Kliv tillbaka dryga 24 år nu, mina kära läsare. Tänk er då en yngre Taina med magen i vädret. Den var bautastor, kan jag meddela! So far, so good. När det var dags för punka, det var då förvandlingen skedde. Från att ha varit lugn och sansad och "jag ska inga sprutor ha" till ett monster av värsta sort. Eftersom punkteringen ville bli en sorts pyspunka, dvs värkarbetet drog ut på tiden, så hann det här monstret gå igenom flera skepnader, den ena värre än den andra. Barnmorskorna avlöste varandra. Gubben svimmade mitt i allt och det kändes bara som ett enda kaos. Sprutan. Var fan fanns sprutan? Blev då påmind flera gånger att det stod klart och tydligt i min journal om att jag inte skulle ha några sprutor. Men hur i h-te hade jag kunnat ana att det skulle kännas som om en handgranat hade kastats mellan benen på mig? VA? Just då ville jag ha alla sprutor i hela världen. Och stora skulle de vara. Istället för en spruta fick jag en spegel. En spegel? Jaaaa och den skulle hjälpa mig att SE att det var något på gång. "Men vad är detta?", tänkte jag då. Tills jag plötsligt kunde skymta en hårtofs. "Vänta nu, var det mitt eller barnets hår?", var ju en tanke som flög igenom huvudet. När handgranaten hade berett väg för vad som komma skulle, så flög en liten kille ut! Shit vilken lycka! Borta var smärtan. Borta var monstret. Nu fanns bara gulligull. Men jag hade bestämt mig. Aldrig mer.

Vi kliver fram till 1992 och där stod jag med magen i vädret igen. Lika rund som några år tidigare. Än en gång fanns den bestämda Taina där, som bedyrat att inga hjälpmedel skulle användas. Jag är ju finne och sisun sitter i. Det var bara att spotta i nävarna när värkarna skulle komma. Men historien upprepade sig. Monstret var tillbaka. Och det var minst lika elakt som det förra. Om inte värre. Än en gång vrålade jag som en mistlur efter alla tänkbara bedövningsmedel och ifrågasatte deras kompetens som inte kunde ta bort den enorma smärtan. Lustgas sattes in och jag greppade slangen. Slet och vred och flämtade. Näsbenet kändes som om det skulle gå av, samtidigt som det kändes som om nedre delen av kroppen sakta amputerades. Utan bedövningsmedel. Lustgasen hjälpte inte ett dugg. Värdelös teknik och det vara bara skit! Barnmorskan tog slangen ifrån mig och sa lugnt att den fungerar bara om den får sitta kvar i apparaten. Jag hade alltså slitit sönder hela slangen och viftade med den som en elefantsnabel. Måste ha sett komiskt ut. Till slut hände ju något och ut flög en tjej. Borta var smärtan. Borta var monstret. Nu fanns bara gulligull. Men jag hade bestämt mig. Aldrig mer.

Det är 2003 och än en gång är Taina rund och go. Vis av erfarenhet hade jag bestämt mig för en annan teknik. Dock inga sprutor utan nu skulle det vara andningstekniken som skulle hjälpa mig. Hade ju instruerat i Body Balance (eller Body Flow) där andningen spelar en stor roll. Det skulle den nu mycket kloka Taina ta till sig. När det väl var dags och jag låg där, än en gång, bad barnmorskan mig att andas lugnt. Men innan monstret hann kliva fram, kom Farbror Doktorn in och sa "Godnatt och god jul" och hjälpte vår Minsting till världen. Ingen smärta. Inget monster. Det fanns bara gulligull och historien om monstret upprepade sig inte...

Operation rensning

Nu behövs det en rejäl omgång i huset. En omgång med dammvippa och en stor sopsäck och ett jäkla ordningssinne! Jag vet vad denna nya sinnesstämning beror på. Billy. Jag säger bara Billy. Det är helt enkelt Billy som är skyldig. Alltid när jag har varit på IKEA, så drabbas jag av Billysyndromet. SÅ ska jag ha det när jag kommer hem! BARA nödvändiga (och snygga) prylar framme. Allt annat kan slängas. Det här med att slänga tar alltid en omväg via källaren eller annat skrymsle.

Nu när jag bor här, i Amerikat, så känns det i och för sig ganska okej att ha mycket saker, för oj vad materialistiska de kan vara. Inte alla, men vääääldigt många. Jag har nämnt det förut och det tål att tas upp igen. Att ha dubbelgarage är inget ovanligt. Nog för att de har 2 eller flera bilar men garaget är också ett ypperligt ställe att förvara alla prylar. En av grannarna, som flyttade hit för ca 5 år sedan, berättade att hon kunde inte köra in båda bilarna för garaget är fortfarande fullt med flyttlådor som hon inte ens öppnat!! Meh! Kan det vara något att ha då rå om hon inte behövt det på 5 ÅR???

Jag måste medge att jag har också lagt lite saker här och där och tänkt att "Det ska jag ta hand om när jag installerat mig ordentligt". Men hur jävla lång tid behöver jag på mig för det då??? Vi har ju snart bott här i 3 år! Trög kanske?

Gjorde ett försök med papper. Eller ska vi säga högar av papper. När borden inte räcker till får man använda andra ytor som är fria, så som golvet.

Papper kan ju bli lite trist i längden och därför tog jag tag i ljusförrådet. Har man varit på IKEA slutar det ofta med en massa nya ljus.

På IKEA var det jul! Massor av julsaker och det ramlade i ett par nya i vagnen. Maken tyckte det var onödigt. Hade det varit fiskeprylar hade han inte uttalat sig.

Annars så kan jag meddela att det har regnat (öst ner) här i 3 dagar nu. Det behövs verkligen efter den torra sommaren. Träningen flyter på bra. Inte för Maken dock. Vi får se hur han gör. Just nu befinner han sig på tjänsteresa. Vi tjejer passade på att åka ut och äta. Innan maten blev det besök på köpcentrat Simsbury Commons och Minstingen förälskade sig i dessa:

På något sätt tror jag hon har blivit hjärntvättad av Tonårsdottern när hon säger "My life is clothes and shoes". OMG säger jag bara!!!

Dödsstraff

Satt i väntrummet hos tandläkaren. Skulle enbart träffa tandhygenisten. När jag satt där och filosoferade så tittade jag mig omkring och jämförde med mitt besök på Folktandvården sist. Vilken skillnad på väntrum. Kändes som om jag hade kommit hem till någon. En stoppad soffa, stor matta och ett par myslampor. Hade kameran med mig och smygfotade lite:

Jag gillar det här väntrummet. Det är mysigt och lugnt. Ingen TV som står och gapar i ett hörn. Belysningen är lite dämpad och jag kan bara koppla av. På en tisdag! JAG VET!!!

Nu var det inte inredning jag hade tänkt skriva om, utan något helt annat. Oftast brukar det vara trevligt att ligga i tandläkarstolen medan tandhygenisten R petar bort allt man själv inte lyckats fånga med varken tandborsten eller tandtråd. R är glad och sprallig och delar gärna med sig av smaskiga historier. Hennes man är nämligen polis i tuffa Hartford. Idag var R inte lika glad. Hon var, ska vi säga bestämd. Kände att skrapningen var något tuffare än vanligt och att tandtråden skar genom tandköttet. Plötsligt frågade hon om jag hade följt rättegången mot Hayes, vilket jag hade. Han blev fälld på 16 av 17 åtalspunkter. Det var ju bra, tänkte jag, och nickade. Hon stirrade på mig och såg för en kort stund riktigt elak ut när hon uttryckte sitt hat mot Hayes. Hon hoppades att han skulle dömas till döden. Raka vägen till elektriska stolen utan att passera gå, typ. Nu har de ju inte kvar elektriska stolen utan det finns bara giftinjektion här i CT. Först skrattade jag lite. Sedan fattade jag att hon menade allvar. Hennes man skulle minsann inte behöva bura in samma personer om och om igen! Jag brukar inte få tunghäfta och var glad att jag hade attiraljer i munnen, som gjorde mig oförmögen att starta en djupare diskussion en sådan här gång.

Senare hemma upptäckte jag att en av mina vänner här uttryckte sig på samma sätt och såg absolut ingen annan utväg än döden. Hon fick medhåll av en Texasbo som erbjöd sig ta emot honom där och "fry him". Vardagsmat i Texas.

Nä vet ni vad. Jag blir lite skraj när jag hör sådant här.