De har lovat upp till 60 grader idag! Då tar vi formeln igen då:
(60-32)/1.8=15.6 Celsius. Det finns en quick-and-dirty-variant som lyder (60-30)/2=15. Den ger alltså inte det exakta men who cares. Vi brukar ju i alla fall runda av talet. Helst upp.
Klockan är 6.30 am. Har hunnit med frukost och ett par koppar kaffe. Minstingen är vaken. Tempen ligger på 39,9. Igår låg hon och toppade på 41 grader. 41!! Jag fattar inte att hon kunde prata då. Själv hade jag varit medvetslös. Igår var vi till Farbror Doktorn:
- She has the Fifth Disease.
Femte sjukan? Var det ett namn han kom på bara så där? Här sitter jag, The Swedish Woman, henne kan vi nog lura. Jaha, funderar en annan, när kommer Sixth Disease då? Men nu är det så att Femte sjukan är en barnsjukdom, den femte av de klassiska barnsjukdomarna som ger hudutslag. Hon har inga utslag. Inte än i alla fall. Inte en enda prick.
Det blir till att vabba idag då. Maken har ju såååå mycket nu. Ja men det är ju sista dagen i månaden! Och? Det finns en första, andra, tredje osv. Varje månad. Sista dagen verkar vara den viktigaste i alla fall när en produktion ska köras. Hm, övergår mitt förstånd. Jag har inget emot att vabba och ta hand om Minstingen. Mina möten kan ju vänta. Det går så bra så. Inte ett dugg orolig. AAAAAAAAAAAAAAHHH! Ibland vill jag vara man!
Tonårsdotterns ridning är flyttad till torsdagar. Permanent. Vet inte om ridläraren såg på mig att det här inte går. Tisdag är ingen bra dag när jag ska lämna och hämta henne från stallet. Jag liksom sladdade in på gården, med ögonen något stirriga och kindbenen en aaaaaning spända. De ringde och bytte dag. Tack Herr Stevens. Eller rättare sagt Cowboy Stevens. Han är nämligen distriktsmästare i Western ridning.
Ikväll är vi bjudna på middag hos en fd kollega till mig och Maken. Inte nog med det. Vår fd chef är på besök från Sverige och är med på middagen. Vi ska fira hans 60-års dag. VAD SKA VI GE HONOM? Inga tunga glaspryttlar eller andra otympliga saker som han inte kan packa ner i en liiiiiten resväska. Sedan har han ju en mycket exklusiv smak. Har ingen aning faktiskt.
Middagen kommer i alla fall att bestå av hummer till förrätt och helstekt oxfilé till huvudrätt. Efterrätten har jag ingen koll på.
Upps, nu måste jag ringa the nurse på skolan. Det måste jag göra varje dag.
En kopp kaffe först.
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
En kortis
Inte så roligt just nu. Minstingen är sjuk. Riktigt sjuk. Det blir en sväng till Farbror Doktor idag. Febern vill inte ge med sig. Den ligger och pendlar mellan 103,1 och 104,9. I Fahrenheit alltså. I Celsius blir det 39,5 och 40,5.
fredag 27 mars 2009
Show & Tell: Om jag vann 10 miljoner
Jag inleder med att tacka Erica för den här månadens teman. Jag missade ett av dem, pga sjukdom. Denna fredag är temat TA DAAAAA : Om jag vann 10 miljoner. Fatta! Tio mille! Jag skulle fylla ett stort badkar med pengar och sedan hoppa i. Bland sedlar och mynt. Ligga där och filosofera lite. Känna en sedel killa mig mellan tårna.
Köpa. handla, shoppa.! Köpa, handla, shoppa! För visst är det väl så att pengar har vi för att handla? Vi handlar självklart olika saker. Men vi handlar. Eller shoppar. Eller till och med investerar. Wow, det låter märkvärdigt. Men vad handlar det om egentligen? Investerade pengar ska bli ännu mera pengar. På ren svenska. Nu säger säkert en smart as, att det är ju för att, den dagen det ska säljas, så görs det förhoppningsvis med en vinst. Där har vi det igen. Det är mer vi vill ha! VARFÖR??? För välgörenhet? Kanske, men det är ju också ett sorts handlande. Inte av mig själv men av någon annan som erhållit pengarna. Så hur vi än vrider och vänder så HAR VI PENGAR FÖR ATT VI SKA HANDLA. Och nu har jag alltså 10 miljoner! Kronor i och för sig.
Ska jag spara pengarna för sparandets skull? Till sämre dagar. Tänk om jag aldrig kommer till de där ”sämre dagarna”? Tänker på gamla släktingar som gnetat och sparat. Skulle en vinst dimpa ner, så kan det hända att min mormor hade gått till byhandeln och köpt sig riktig grädde till eftermiddagskaffet. Sedan skulle det ju sparas. TILL VEM? Och VARFÖR?
- No enhän mä mitään tarvitse (nå int behöver ja någe).
Nää! Jag tänker minsann leva så länge jag lever och den dagen det är dags för six-feet-under, så ska det sladdas ner i gropen! Kroppen och knoppen ska vara väl använda med upplevelser, hälsa, kärlek och…Vad då OCH? Det finns en liten, liten pusselbit som jag verkligen behöver och som jag skulle använda pengarna till. Nu hittar man den inte på burk. Inte heller på tub. Har inte sett den i frysdisken heller. TID! Jag måste köpa mer tid. Tid går inte att köpa. Inte direkt i alla fall men indirekt.
Tio miljoner skulle få mig att:
Köpa. handla, shoppa.! Köpa, handla, shoppa! För visst är det väl så att pengar har vi för att handla? Vi handlar självklart olika saker. Men vi handlar. Eller shoppar. Eller till och med investerar. Wow, det låter märkvärdigt. Men vad handlar det om egentligen? Investerade pengar ska bli ännu mera pengar. På ren svenska. Nu säger säkert en smart as, att det är ju för att, den dagen det ska säljas, så görs det förhoppningsvis med en vinst. Där har vi det igen. Det är mer vi vill ha! VARFÖR??? För välgörenhet? Kanske, men det är ju också ett sorts handlande. Inte av mig själv men av någon annan som erhållit pengarna. Så hur vi än vrider och vänder så HAR VI PENGAR FÖR ATT VI SKA HANDLA. Och nu har jag alltså 10 miljoner! Kronor i och för sig.
Ska jag spara pengarna för sparandets skull? Till sämre dagar. Tänk om jag aldrig kommer till de där ”sämre dagarna”? Tänker på gamla släktingar som gnetat och sparat. Skulle en vinst dimpa ner, så kan det hända att min mormor hade gått till byhandeln och köpt sig riktig grädde till eftermiddagskaffet. Sedan skulle det ju sparas. TILL VEM? Och VARFÖR?
- No enhän mä mitään tarvitse (nå int behöver ja någe).
Nää! Jag tänker minsann leva så länge jag lever och den dagen det är dags för six-feet-under, så ska det sladdas ner i gropen! Kroppen och knoppen ska vara väl använda med upplevelser, hälsa, kärlek och…Vad då OCH? Det finns en liten, liten pusselbit som jag verkligen behöver och som jag skulle använda pengarna till. Nu hittar man den inte på burk. Inte heller på tub. Har inte sett den i frysdisken heller. TID! Jag måste köpa mer tid. Tid går inte att köpa. Inte direkt i alla fall men indirekt.
Tio miljoner skulle få mig att:
- Sluta med nuvarande arbete. Nåt år i alla fall.
- Utbilda mig till personlig tränare. Då kan jag ju hålla på med det jag älskar, dvs träna och hjälpa andra att komma igång.
- Resa, resa och uppleva nya saker med min familj.
- Se till att mina barn har det de behöver NU. Inte i ett testamente.
Minstingen
Tonåringen
Sonen...så egentligen behöver jag inga tio mille. Jag har allt jag behöver redan ;)
onsdag 25 mars 2009
Synkronisering
Tjohej vad tiden plötsligt känns begränsad. Är det verkligen 24 timmar varje dygn? Hur i hel...kommer det sig att jag får SÅ ONT OM TID trots planering. Minutiös planering dessutom.
Gulliga Jenny frågade om min dag igår eftersom hon har fattat att mina tisdagar är smått hysteriska. Tack vare en sjuk ridlärare så blev Tonårsdotterns ridlektion inställd. Han var lite snuvig bara, men jag var glad ändå. Får man bli glad då? Skit samma. Nu är det så i alla fall. Dygnet blev plötsligt drägligt.
Veckan har jag annars, trodde jag, full koll på och fyllt i min kalender om allt som ska hända, inhandlas och allt det där. Sedan kommer bruset. Det finns marginal för småbrus. Men STOR BRUSET! Maken! Jag önskar vi vore bättre synkroniserade eller att det fanns ett human-brain-USB-memory, dvs ta och stoppa in det i örat (bästa stället antar jag), ta ut och in i andras öron. För det som inte sägs existerar ju inte. DAH!
Maken påpekar plötsligt att han ska hämtas vid verkstaden efter att jag har lämnat Minstingen på dagis. Verkstan? Vilken jävla verkstad???? Hans bil skulle lämnas in på service. Okej, okej kollar klockan och slår med pekfingret på uret och "räknar ut" hur lång tid jag har på mig. För just idag skulle Minstingen hämtas från dagis innan skolan börjar för den årliga Health Assessment. Ja, jag hinner.
In med Minstingen på dagis. Iväg till verkstaden. När jag kommer fram och möter Maken, frågar han om jag har bråttom? Om jag har bråttom!!! För att lugna ner nerverna tar han över ratten och kör till sitt jobb. På vägen till hans jobb så finns det miljontals trafikljus. De går på timer. Verkar det som. För ibland kan det vara tomt där det är grönt och milslång kö där det är rött. Och just idag, kan jag garantera att vi fick rött vid 9 av 10 tillfällen. Amerikanarna, i alla fall här i CT, verkar inte ha kommit på rondellen än.
Nåväl, jag hinner tillbaka. Hämtar Minstingen och så åker vi till Herr Doktor, som är på ett riktigt lekhumör. Denna undersökning är lagstadgad för att barnen ska få vistas i skola/dagis. Dvs de ska vara rätt vaccinerade. No shots today, you´re all set! Innan skolan måste ju lunchen intas och det fick bli på Subway.
Gulliga Jenny frågade om min dag igår eftersom hon har fattat att mina tisdagar är smått hysteriska. Tack vare en sjuk ridlärare så blev Tonårsdotterns ridlektion inställd. Han var lite snuvig bara, men jag var glad ändå. Får man bli glad då? Skit samma. Nu är det så i alla fall. Dygnet blev plötsligt drägligt.
Veckan har jag annars, trodde jag, full koll på och fyllt i min kalender om allt som ska hända, inhandlas och allt det där. Sedan kommer bruset. Det finns marginal för småbrus. Men STOR BRUSET! Maken! Jag önskar vi vore bättre synkroniserade eller att det fanns ett human-brain-USB-memory, dvs ta och stoppa in det i örat (bästa stället antar jag), ta ut och in i andras öron. För det som inte sägs existerar ju inte. DAH!
Maken påpekar plötsligt att han ska hämtas vid verkstaden efter att jag har lämnat Minstingen på dagis. Verkstan? Vilken jävla verkstad???? Hans bil skulle lämnas in på service. Okej, okej kollar klockan och slår med pekfingret på uret och "räknar ut" hur lång tid jag har på mig. För just idag skulle Minstingen hämtas från dagis innan skolan börjar för den årliga Health Assessment. Ja, jag hinner.
In med Minstingen på dagis. Iväg till verkstaden. När jag kommer fram och möter Maken, frågar han om jag har bråttom? Om jag har bråttom!!! För att lugna ner nerverna tar han över ratten och kör till sitt jobb. På vägen till hans jobb så finns det miljontals trafikljus. De går på timer. Verkar det som. För ibland kan det vara tomt där det är grönt och milslång kö där det är rött. Och just idag, kan jag garantera att vi fick rött vid 9 av 10 tillfällen. Amerikanarna, i alla fall här i CT, verkar inte ha kommit på rondellen än.
Nåväl, jag hinner tillbaka. Hämtar Minstingen och så åker vi till Herr Doktor, som är på ett riktigt lekhumör. Denna undersökning är lagstadgad för att barnen ska få vistas i skola/dagis. Dvs de ska vara rätt vaccinerade. No shots today, you´re all set! Innan skolan måste ju lunchen intas och det fick bli på Subway.
Minstingen på sin årliga hälsoundersökning.
Nu får man ju inte komma till skolan "så där bara". De vet ju att Minstingen kommer med bussen så idag fick jag ringa och säga att jag skulle lämna henne. När vi kommer till skolan ska alla Kindergarten barnen ställa upp sig i "line". Plötsligt så ser jag något som jag reagerat över tidigare. Flickorna står så fint med ryggsäckarna på ryggen. Vad gör pojkarna då? De står inte i någon line och har inte ryggsäckarna på ryggen. De har den på magen. De är högljudda och lite småbusiga. Så där som barn ska vara. Vem står där bland pojkarna och har sin ryggsäck på magen. Minstingen! Jag har alltså konstaterat detta tidigare. De förväntar sig att flickorna är lugna. Var det därför frågan om kön i Retention-formuläret fanns med? Pojke eller flicka. Hm, är Minstingen lite mer killaktig och har därför en del gap mot förväntningarna? Jag bara undrar.
Det var inte slut med det här. Senare skulle Maken hämtas också och köras till verkstaden för att hämta ut bilen. Tonårsdottern fick möta Minstingen vid bussen. Middag fick bli grillad kyckling, råris och bönsallad. Efterrätt en god fruktsallad. Hemgjord såklart!
Tog en springtur med hunden. Skööööööönt. Och nu? American Idol.
Njut Taina. Njut.
måndag 23 mars 2009
Conference at school
Vi har varit på utvecklingssamtal hos Minstingens fröken. Här heter det Conference. Det låter lite stort det. Konferens. Hm för en som går i Kindergarten.
Här börjar de i Kindergarten det år de fyller 5 år. Nu råkar ju vår Minsting fylla vääääääääldigt sent på året, nämligen den 24 december. Jag vet. Ingen bra planering. Men vem planerar sånt, förresten? I alla fall så bestämde vi oss för att hon skulle få börja Kindergarten. Sagt och gjort. Dagen innan utvecklingssamtalet fick vi hem hennes Report Card. Betyg typ. När de är 5 år. Lite skillnad mot svenska skolor. Där får de väl betyg först i åttan. Tror jag. I Minstingens betyg fanns inte några high scores precis. Jag bryr mig noll om det. Men Maken! Men ojoj, vad är det nu som är fel? Ingenting, tycker jag. Betyget betyder nada för mig när de är så unga.
Under samtalet skulle rektorn också närvara. Anledningen var att vår Minsting var "A candidate of Retention", dvs gå om Kindergarten. The reasons? Here they come:
1. Hon kunde inte rabbla hela alfabetet på en minut!
2. Hon sitter inte stilla alla gånger då de har läsning (de ska alltså läsa själva)
3. Hon lyckas inte avsluta alla sina uppgifter i skolan. Ibland så.
4. Hon känner inte till alla siffror.
5. Hon är lite ofokuserad vilket tyder på en viss omogenhet.
Blablabla! Mina svar:
1. Hon KAN hela alfabetet. Jag tar aldrig tid dock.
2. Vem fan sitter still en längre stund när man är 5 år? Tråkig bok kanske?
3. Uppgifter hon inte hinner med gör hon klart hemma. Lätt som en plätt!
4. Hon räknar lätt till 100 och har inga bekymmer med siffror.
5. Hennes bror var i så fall omogen under hela grundskolan. Han var aldrig fokuserad. Nu studerar han och det går så bra så. Har de hört talas om personlighet?
När Minstingen började i skolan, september 2008, hade hon bott i USA i drygt 8 månader. Trots påpekandet, så missade skolan att planera in ELL (English Language Learning) som oftast, inte alltid, ges till barn med engelska som andra språk. Tonårsdottern fick det från och med första veckan. Då jag tog upp det med Minstingens skola, strax före jul, så försökte de ursäkta sig med att alla barn måste "screenas" först, för att få ett underlag till vilken typ av hjälp barnen behöver. Det gäller ju ALLA barn. Lagen om NCLB (No Child Left Behind) gäller självklart alla barn, men jag ansåg att den här sk screeningen tog alldeles för lång tid. Minstingen behövde lite hjälp med språket. Det här var ju inte riktigt som lekis hemma. Det här var allvar! Nu har hon hjälp 3 ggr i veckan av en tutor. Detta tack vare en professor i språkkunskap som jag kontaktade.
Nu anser vi att Minstingen är nog så duktig att klara av det här. Jag tar inte skolan så himla allvarligt. Hon har måååååååånga år framför sig och på det här sättet kommer hon att vara spyfärdig innan hon ens har fyllt 8. Det är min åsikt.
Det jag förvånas över är hur de amerikanska föräldrarna pressar sina barn i så tidig ålder och hur viktigt det är med bra betyg. Vid 5 års åldern! En del av Minstingens klasskamraters föräldrar köper/lånar massor av extra böcker så att barnen kan träna tidigt på att läsa, skriva och räkna. Går jag på Barnes&Nobles (urfin bokhandel) så finns det hyllmeter av böcker för barn i pre-school, Kindergarten och Grade 1 och uppåt. Pedagogiska böcker. Urk. Jag köpte några. De är överpedagogiska. Minstingen målar i dem ibland. Skriver lite bokstäver när andan faller på.
Usch, jag vet inte riktigt hur vi ska göra här. Låta henne gå om och hon kommer att bli ännu mer ofokuserad? Eller hoppa upp i ettan och känna pressen från klasskamraterna?
Här börjar de i Kindergarten det år de fyller 5 år. Nu råkar ju vår Minsting fylla vääääääääldigt sent på året, nämligen den 24 december. Jag vet. Ingen bra planering. Men vem planerar sånt, förresten? I alla fall så bestämde vi oss för att hon skulle få börja Kindergarten. Sagt och gjort. Dagen innan utvecklingssamtalet fick vi hem hennes Report Card. Betyg typ. När de är 5 år. Lite skillnad mot svenska skolor. Där får de väl betyg först i åttan. Tror jag. I Minstingens betyg fanns inte några high scores precis. Jag bryr mig noll om det. Men Maken! Men ojoj, vad är det nu som är fel? Ingenting, tycker jag. Betyget betyder nada för mig när de är så unga.
Under samtalet skulle rektorn också närvara. Anledningen var att vår Minsting var "A candidate of Retention", dvs gå om Kindergarten. The reasons? Here they come:
1. Hon kunde inte rabbla hela alfabetet på en minut!
2. Hon sitter inte stilla alla gånger då de har läsning (de ska alltså läsa själva)
3. Hon lyckas inte avsluta alla sina uppgifter i skolan. Ibland så.
4. Hon känner inte till alla siffror.
5. Hon är lite ofokuserad vilket tyder på en viss omogenhet.
Blablabla! Mina svar:
1. Hon KAN hela alfabetet. Jag tar aldrig tid dock.
2. Vem fan sitter still en längre stund när man är 5 år? Tråkig bok kanske?
3. Uppgifter hon inte hinner med gör hon klart hemma. Lätt som en plätt!
4. Hon räknar lätt till 100 och har inga bekymmer med siffror.
5. Hennes bror var i så fall omogen under hela grundskolan. Han var aldrig fokuserad. Nu studerar han och det går så bra så. Har de hört talas om personlighet?
När Minstingen började i skolan, september 2008, hade hon bott i USA i drygt 8 månader. Trots påpekandet, så missade skolan att planera in ELL (English Language Learning) som oftast, inte alltid, ges till barn med engelska som andra språk. Tonårsdottern fick det från och med första veckan. Då jag tog upp det med Minstingens skola, strax före jul, så försökte de ursäkta sig med att alla barn måste "screenas" först, för att få ett underlag till vilken typ av hjälp barnen behöver. Det gäller ju ALLA barn. Lagen om NCLB (No Child Left Behind) gäller självklart alla barn, men jag ansåg att den här sk screeningen tog alldeles för lång tid. Minstingen behövde lite hjälp med språket. Det här var ju inte riktigt som lekis hemma. Det här var allvar! Nu har hon hjälp 3 ggr i veckan av en tutor. Detta tack vare en professor i språkkunskap som jag kontaktade.
Nu anser vi att Minstingen är nog så duktig att klara av det här. Jag tar inte skolan så himla allvarligt. Hon har måååååååånga år framför sig och på det här sättet kommer hon att vara spyfärdig innan hon ens har fyllt 8. Det är min åsikt.
Det jag förvånas över är hur de amerikanska föräldrarna pressar sina barn i så tidig ålder och hur viktigt det är med bra betyg. Vid 5 års åldern! En del av Minstingens klasskamraters föräldrar köper/lånar massor av extra böcker så att barnen kan träna tidigt på att läsa, skriva och räkna. Går jag på Barnes&Nobles (urfin bokhandel) så finns det hyllmeter av böcker för barn i pre-school, Kindergarten och Grade 1 och uppåt. Pedagogiska böcker. Urk. Jag köpte några. De är överpedagogiska. Minstingen målar i dem ibland. Skriver lite bokstäver när andan faller på.
Usch, jag vet inte riktigt hur vi ska göra här. Låta henne gå om och hon kommer att bli ännu mer ofokuserad? Eller hoppa upp i ettan och känna pressen från klasskamraterna?
lördag 21 mars 2009
Indisk popmusik och BBQ
Hey hey hey! Armarna upp i luften. Tap tap med fötterna! Snurrar och leker flygplan. Ja, så betedde jag mig i fredags kväll. Maken och jag hade nämligen åkt till en av våra favoritrestauranger i Hartford för att äta lite god indisk mat. Plötsligt börjar personalen städa undan bord och stolar. In kommer en DJ och smäller upp en ljudanläggning. Restaurangen förvandlas till ett dansgolv och Maken och jag förflyttas till bardisken. Indisk popmusik ekar ur högtalarna. Kan inte påstå att det är min favoritmusik precis. Golvet fylls med dansande människor. Ägaren tar tag i mina händer och ber oss komma med. Finner mig själv hoppa omkring som en guttaperka. Älskar att dansa. Men hur rör man sig till indisk musik egentligen? Så kom de och intog dansgolvet. Turbaner och stort skägg. Sikher. HA! Jag kan också, tänkte jag och följde med i deras rörelser och sträckte ut armarna som flygplansvingar. Fram med ena foten. Stamp, stamp. Switch. Fram med andra foten. Lite mer stamp, stamp. Så himla kul!
Lördagen blev lugnare. Lite taxi driving as usual. Tonårsottern till stallet, norrut. Hem och hämta Minstingen som skulle till baletten. Söderut. Maken tog sig till jobbet själv. Gudskelov. Mutar Minstingen med en donut.
-Snälla, mammas huvud känns något trång idag så vi kan väl försöka prata så tyst som möjligt.
-Snälla, mammas huvud känns något trång idag så vi kan väl försöka prata så tyst som möjligt.
-Va? Jamen skaffa dig en större storlek då!
Så var den leken slut. Donut, bagel med cream cheese och tillbaka till stallet. Tonårsdottern skulle jobba i stallet flera timmar och hade glömt dryck och något ätbart. Mamma åker gärna fram och tillbaka. Maken tar med sig Minstingen till gymmet för att bada i poolen. Skönt. Jag behövde jobba. Riiiiiiiiing: "Mamma du kan komma och hämta mig nu". In i bilen igen. Tralalalalaaaaaa vad kul det är att köra bil. Hemma slänger sig Tonårsottern i soffan och stööööönar:
-Guuuuuuuud vad jag har slitit idag.
16 år och trött efter en halv dags arbete. Give me a break.
Jobbar en stund och sedan blev det lite krattning i trädgården. Såg ju alla grannar fara omkring som dårar på sina tomter. Det är som en enda stor tävlig i titta-vad fint-vi-har! Tar på mig mina blommiga stövlar, tar tag i en kratta och "räfsar" lite här. Och lite där. Hänger lite tufft emellanåt på krattan och växlar några ord med en av grannarna. Den andra grannen kommer över för att berömma vår gräsmatta! Vetefan varför han gjorde det, för våran ser inte så märkvärdig ut. Hans däremot är ju som greenen på en golfbana. Ville han ha beröm?
Maken fixar ribs till middag. Smoked ribs. Och de är ju så goda! Tack gubben.
Maken röker ribs. MUMS!
Det perfeta värdinneparet
Gavins "Smoker" är något större än vår.
Men då är den ju amerikansk också. Allt ska vara stort!
Mycket mat och trevligt sällskap.
Mera mat!
We love your ribs, Mr Binzer
Här posar vår vän Jennie, jag och Maken
Lite underhållning!
Med trogen publik såklart!
Se så glada vi ser ut efter all den goda maten!
Ha en trevlig måndag! Det ska jag.
torsdag 19 mars 2009
Show & Tell: Mitt smultronställe
Ett stressmoment med dagens tema. Jag har grunnat och tänkt. Funderat och vänt. Erica, som har bestämt fredagstemat har valt ett ämne som Mitt Smultronställe. Jag kan se alla fredagsbloggare framför mig där de sitter och myser medan de skriver om sitt smultronställe. Sjunger eller nynnar på en trallvänlig trudelutt. De har säkert en massa fina fotografier på det också. Alla har den senaste systemkameran och så är de superfotografer tillika. Typ.
Allvarligt talat så har jag verkligen tänkt. Jag kan inte komma på något och detta är alltså ANDRA gången i ett fredagstema då jag drabbas av en total blackout! Det är ungefär som när jag ställer upp på långlopp, så som maraton, och står där i starten klockan 9 på morgonen. Det är ett par plusgrader. Småduggar. Lördag. Jag fryser och är skitnödig. Då kommer tankarna. Vad fan gör jag det här för? Jag skulle kunna ligga hemma i sängen och ha det varmt och mysigt. Precis så känns det nu. Taina anmäler sig glatt till "fredagstema bloggarna". Och nu? Nu har det blivit bloggtorka. Härdsmälta. Nu sitter jag bara o blippar. NÄHÄ DÅ! Där lurade jag er allt!
Jag HAR ett smultronställe! Och det var inget som jag kom på nu. Den går liksom inte att ta på och man sitter inte i den. Jaha, tänker någon. Nu ska hon vara lite djup och filosofisk för att sticka ut. Sanningen är, att jag fastnade i tanken på "ett ställe" och eftersom jag inte har någon fysisk plats, så gav jag nästan upp. Plupp sa det i hjärnan. Men Taina, vad tycker du har högt upplevelsevärde?
Jag är en person som kommer upp i varv väldigt snabbt. VÄLDIGT snabbt. Det fanns säkert en tanke med att jag föddes med världens lägsta blodtryck. Jag går i gång på många saker. Reagerar och agerar. Med åren har jag lagt till några tekniker för att landa och njuta var jag än befinner mig. Jag kan hitta smultronställen lite varstans. Genom Body Balance (förkoreograferad yoga) och kognition (tankeprocesser) så har jag lärt mig otroligt mycket.
För mig handlar det om en balans mellan kropp, själ och tanke. Den balansen kan jag känna, och uppskatta, på flera ställen vid olika tidpunkter. Det kan vara...
...hemma på bakgården och titta på när Minstingen stojar i poolen.
...vid ett jätteträd, Sycamore, med min pappa som besökte oss i höstas.
Ända från Finland. Han kan ett ord engelska. Exactly.
...i London tillsammans med min bästa väninna efter ett maratonlopp.
...vid svärföräldrarnas sommarställe en senvinterdag.
...på "porchen" hemma en sen sommarkväll med ett glas vitt vin.
Så Mitt Smultronställe finns med mig hela tiden.
Find Your Balance in Life!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)