lördag 3 november 2012

Saknar mina barn

Halloween är över och julen närmar sig med stormsteg. Men före det ska Thanksgiving klämmas in. Men vad gäller julen så kommer inte Albert och Isabella hem hit till oss i år. Jag är inte morsan som tjatar om att de MÅSTE. De är vuxna och har sitt liv. Jag vill aldrig bli den där surföräldern som kräver att alla ska vara runt mig under olika högtider. Det gjorde aldrig mina föräldrar och på så sätt får ingen dåligt samvete. Jag vet att så är inte fallet hos alla. En del tvingas mer eller mindre att åka till släkt/vänner "bara för att" liksom.

Vad gäller Albert och Isabella så kommer den ena att åka till min härliga familj i Finland. Pratade med pappa igår och han blev givetvis superlycklig när han fick höra detta! Den andra åker till sin pappa. Jag kommer givetvis att sakna dem. Massor. Trots att de är 20 (snart) och 26 år gamla, så är de fortfarande "barn" i mina ögon. Älskar dem så det knakar i kroppen. Och knaket beror inte på att jag är gammal!

Snygg-Albert med sin fina flickvän hemma hos Albert där han hade ordnat en riktigt "finmiddag". Love you Son!

Fin-Bella med sin söte pojkvän på Halloweenparty! Love you Bella!

5 kommentarer:

Lotta sa...

Taina, såklart! Det är inte lätt. Baksidan att bo långt borta.

Vad fina de är!!!

<3

Stor kram
Lotta

Desiree sa...

Det är klart att saknaden är stor och alltid kommer att finnas där. Barn kommer alltid att vara barn inför sina föräldrar. Sedan blir det nog så att man kanske inte kan ses varje jul men förhoppningsvis kommer de nästa jul eller redan tidigare någon gång under kommande året.
Kram!

Katarina sa...

Så fina de är. Jsg kan förstå att saknaden är stor,, men de ser ut att trivas och ha det bra.. Kram till mamma hjärtat!

Annika sa...

FÖRSTÅR att du kommer att sakna.
Men så klokt att inte tjata.
Som du säger är de vuxna och tar egna beslut.
De lär ju komma nästa jul!
OCH ni kommer alla att få det bra på tre håll.
Stora, bamsiga kramar!!!

Saltistjejen sa...

Taina vännen du är en så klok kvinna! Och mamma! Inte tjata. Inte lägga skuld på barnen. SÅ GENOMKLOKT OCH KÄRLEKSFULLT!
Men visst förstår jag att du saknar dem. DET måste man få göra.
Tur du har "minstingen" kvar ändå ett par år till innan hon drar iväg med polare och/eller pojk- eller flickvän. Njut!
KRAM!!