lördag 10 september 2011

Hemma

Hem ljuva hem! Kan inte med ord beskriva hur skönt det är att vara hemma efter denna trip. Ibland känns det som om jag uppskattar att få komma hem, mer och mer. Åldern? Ja ja, jag ska inte analysera sönder det utan bara njuta.

Resan till och från Sverige var allt annat än smidig om jag uttrycker mig milt. Men allt däremellan gick bra och det var minst sagt riktigt intressant med många nya möten och diskussioner som ibland blev riktigt heta. Tänk er själva att kasta in människor från olika kulturer i olika åldrar, kvinnor som män, i en mixer och du får ingen smoothie precis. Inte i början i alla fall. Själv tycker jag det är det som gör denna typ av möten intressanta. Det betyder många gånger att vi bryr oss när vi har åsikter. Sedan finns det gränser. Den gränsen har inte alla utan låter munnen gapa stort under ett par dagars tid. Om dessa personer har gälar eller inte vet jag inget om, men prata utan att andas verkar vara en egenskap de bär på i alla fall.

Drog alltså iväg i måndags, på självaste Labor Day. Allt gick smidigt till Dulles flygplats. Fick till och med kliva ombord i skaplig tid, men SEDAN började min resa ta en annan riktning, dvs den smidiga starten var nu puts väck och där satt vi i planet i nästan 3 timmar. På marken alltså. Inte kul kan jag tala om. Du sitter där och börjar både bli hungrig och törstig och det enda du får veta är att den automatiska påfyllningen av bränsle hade gått sönder så därför skulle planet fyllas på manuellt Ja jag vet, det är bra att ha bränsle om man ska flyga över Atlanten, men varför ska det hända just då när jag ska åka? Och för det andra, flyter bränslet långsammare bara för att det fylls på manuellt? Tar de små koppar och häller i eller vad???? Till slut fick vi i alla fall veta att det som tog tid var säkerhetsåtgärder som skulle sättas in då det sker en manuell påfyllning. Det är kontroller och checklistor och uppföljning. Vi blev uppmanade att INTE ha säkerhetsbälten på utifall-att-vaddå tänkte jag? Explodera i luften som en tecknad figur? Till slut kom vi iväg och jag visste redan då att mitt plan i Köpenhamn som skulle ta mig till Landvetter, Göteborg, kunde jag bara glömma.

Väl i Köpenhamn gällde det att boka om, hämta kompensation i form av hela 50 Danske Kroner. Ja vad får man för det? Inte mycket kan jag säga. Dessutom fick jag ringa ett par personer som jag hade stämt möte med. Kom således 3 timmar senare än beräknat till "kontoret". Trött som ett as, ingen lunch, utan in i möten och så höll det på till halv sju. Kände mig inte fräsch direkt.

Bodde på Gothia Towers som är ett ganska fint hotell men långt ifrån familjärt. Stort, modernt och opersonligt tyvärr. Ligger bra till dock.

Tyvärr hann jag inte med att träffa varken Albert eller Bella. Albert var i Sydkorea och Bella i Gävle där hon pluggar. Jag var ju på "andra sidan" och arbetsresor går inte alltid att kombinera med privata saker. Jag hann träffa bästaste Ing-Marie (Bellas gudmor tillika min bästa väninna) som råkade vara i Göteborg på jobb. Vad gjorde vi, jo vi hängde på Heaven23 och babblade samtidigt som det slank ner lite vin.

Fredag morgon var det således dags för hemfärd. Väskorna packade med godis och tidningar. Resan började bra och jag tänkte bara att jag kan väl inte behöva ha otur igen? Om allt skulle gå enligt planerat så skulle jag vara hemma före 7 på kvällen, amerikansk tid. Lagom mör men ändå hemma liksom. Men resan övergick till att bli ytterligare en strulresa pga tekniskt fel på planet från Köpenhamn och alla som rest in i USA vet att det måste finnas marginaler om du har en anslutning du vill hinna med. I den ursprungliga planen hade jag drygt 2 timmar som kröp ner till ca 1,5 timme och då började jag räkna ut att jag skulle behöva ta fram mina löpartalanger. Ja inte genom immigrationen då för där står du still och väntar snällt och givetvis var det knökfullt och endast 5 bås öppna. Men till immigrationen så gällde det att stå strategiskt till i det där konstiga fordonet som tar dig dit, ställa sig i den värsta startpositionen och sedan springa till kön som redan fyllts på från andra inkommande plan.

Efter immigrationen skulle väskan hämtas, ta den genom tullen och försöka le ditt största leende, checka in den igen och sedan springa som en idiot igen för att komma till nästa kö, dvs säkerhetskontrollen. Vid det här laget började jag känna svetten rinna längs ryggraden och såg att jag hade 15 minuter på mig. Men sedan, efter kontrollen, drog jag iväg till andra sidan av bygganden, för givetvis var min gate längst bort och jag sprang och snirklade mig igenom alla människor. När jag såg gaten, höll personalen precis på att stänga dörren och just då insåg jag att det var kört. Försökte övertala dem att få gå ombord men si det gick icke såklart!!! Bokades om till ett plan som skulle gå senare. FEM TIMMAR SENARE!!!!!!!! Great. Där satt jag, genomsvettig och långtifrån en look som om jag varit på tjänsteresa. Mer som en svettkärring i högklackat och kavaj. Till och med blöt mellan benen. Och det var INTE för att jag kissat på mig utan svettig av löpturen. Just då sket jag fullständigt i hur jag såg ut. Tog igen mig, drog till toa för att försöka fräscha till mig, stod under en blås för att torka nacke och rygg. Det där mellan benen fick självtorka för det hade blivit för mycket att behöva stå på händer. Det finns gränser även för mig. Det blev en bit mat, läsning och allmänt hängande. Kom hem strax efter 12...

På väg till Europa och den här brickan var efterlängtad.

Här sitter jag med min fina Ing-Marie och hennes vän Maria.

Ett par av mina kollegor. Den ena från Belgien och den andra från Frankrike.

Jag och kollegan från England.

Vad händer idag? Det vet jag inte än, utan tar dagen som den kommer. Vet bara att det blir fotbollsmatch för Liisa, sedan ska jag träna och vi ska väl hinna med att gå på September festival här i Simpan. Lugnt med andra ord.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Huuu, man blir ju helt matt bara av att läsa, förutom gapskrattet då, som kommer direkt med bilden av Taina på händer under en tork!!! Moahahahaha =). Vad vore livet utan din oslagbara humor.Skönt att du tog dig hem igen, och att mötet ändå verkar ha gett något bra...
KRAMAR, Lia

Annika sa...

ÅH, jag har också suttit på Dulles på väg mot KPH i SAS-kärra på marken i 4+ timmar, men pga dåligt väder.
Har varit med om att boka om i kph så många ggr eftersom vi blivit sena in. Inget ma nkan göra åt. väder och tekniska fel kan man inte sätta emot. har varit med om att sitta i KPH i flera timmar också och vänta på att flyga ut då det varit fel på ngt.
MEN; jag har varit hemma då jag kommit till DC. Tycker alltid synd om alla som måste vidare. Immigration tar ju sådan tid. men menar du att de bara hade fem bås öppna? De brukar ju ha sgs som alla öppna eftersom det kommer så många plan på en ggn vid 15 på em...Knäppt att det var så igår.
TUR ändå att du inte kom i torsdags för då hade ni nog inte kunnat landa i vattenmassorna som föll från himlen.
Usch, allt planstrul är jobbigt. DET SKA liksom bara FUNKA!! Utan KNOT!!
Skönt att du är hemma nu, hoppas jetlagen blir lugn.
KRAM!

Lotta sa...

Taina, trooper! Been there, done that, know the feeling!!!

Skönt att du är hemma nu iallafall och får ta igen dig.

Kramar!!

Peter sa...

Jag känner igen din resebeskrivning så väl. Har det inte blivit betydligt värre under senare år? Det känns som om i stort sett varenda flygresa strular, det är stressigt och plågsamt och inte ett dugg njutbart. Jag minns en tid då det var en härlig lyxkänsla att dra iväg på flygresa, oavsett om det var jobb eller ren semester. Nu får jag nästan magsår varje gång. Och att byta plan inrikes när man kommer från overseas är att utmana alla öden och gudar. man behöver sannolikt minst tre timmar på sig för alla olika köer och kontroller. Skönt att du är hemma igen i alla fall!

Saltistjejen sa...

Fyyy vilken resa!! Att det krånglar VÅDE till och från destinationen är hemskt! Enda klena trösten är väl att du flög ensam och utan barn.... För då är sådana här förseningar ÄNNU värre!! Skönt iallafall att du är hemma nu och torr mellan benen.... ;-) Haha jag kan tänka mig att de kallat på säkerhetsvakter ifall du dragit ner brallorna och stått på händer under blåsen på toa! ;-)
KRAMAR!!!

Desiree sa...

Du milde vilken pärs och vilken mardrömsresa på många sätt. Usch såå jobbigt när det strular på det där viset. Fasiken vad jag tycker synd om dig som inte kom med planet fast du sprungit som en tok och var framme vid gaten. Jag hade blivit så himla sur vilket jag antar att du också var när du fått torka svetten. Men det var bra att mötet gick bra och var mycket givande. Det låter väldigt kul och spännande ändå att få möta folk från så många olika länder och ställen. Väldigt inspirerande kan jag tänka mig.
Gothia Towers känner jag till. Vi bodde ju i Göteborg några år och bodde inte alls långt från Gothia Towers. Baren Heaven 23 där uppe är underbar. Maten uppe i resturangen där uppe ska också vara riktigt bra hörde jag sist. Utsikten där är maffig och något vi tyckte om att njuta av på helgerna ibland.
Kram!

Camilla sa...

Fy vilken resa! Jag blir trött av att bara läsa om allt springande hit och dit. Så typiskt att det skulle vara strul både hit och tillbaka.

Nu hoppas jag att din helg varit lugn och skön så att du kunnat koppla av lite.

Kram

Grekland nu sa...

Som sagt, man kan ju bli svettig för mindre!! Fattar precis hur skönt du måste tycka att det är att vara hemma igen. Inga småresor heller det handlar om! Synd att du inte kunde träffa någon av barnen när du nu åkt så långt, men det får väl bli en annan gång!Andas lugnt i helgen...

Taina sa...

Lia: Tackar! Ja herrejestas vad skönt det var att komma hem efter den resan. Nu njuter jag till fullo trots att det är mycket på jobbfronten nu.

KRAM

Annika, ja då vet du vad jag pratar om! SÅ DRYGT! Och just att flyga inrikes är inte kul när man är trött och seg. Alla fel blir liksom gigantiska.
Jag hörde och såg vattenmassorna och är tacksam för att jag slapp det strulet i alla fall.

KRAMAR!!!

Taina sa...

Lotta,
Då vet du exakt vad jag menar och den irritation det skapar. Tröttsamt.

Nu har jag bara tagit det lugnt och helgen har varit himmelens lugn. Det behövde jag.

Kram

Peter,
visst har det blivit värre. Fler som reser, mer omfattande kontroller och antagligen fler flyg. Tyckte också det var "mysigt" att flyga tidigare. Nu stressar jag upp mig redan dagen innan!

Kram

Saltis
Med barn hade det varit rena skräckresan! Hualigen, orkar inte ens tänka tanken. Fick faktiskt uppleva en stressad mamma på planet. Det tråkiga i kråksången var att hon var full dessutom! Hon var högljudd och ganska så elak mot sin dotter.

Ja nu är jag i alla fall torr. Både här och där.

KRAMAR!!

Desiree:
Otur är bara förnamnet och nästa gång ska jag be resebeställaren att ta till lite mer mellan flygningarna. Det är ju ändå jag som tackade ja just till den här planeringen. Ett riktigt klantarsel med andra ord. Hahahaha!

Tyvärr hann jag aldrig äta på Heaven23. Har gjort det tidigare och då var det ok om jag minns rätt.

Alla möten av den här typen är riktigt givande. De flesta hade jag träffat tidigare, några av dem för flera år sedan.

KRAMAR

Camilla
Liten tröst i det hela var att det var inte bara jag som drabbades. Då hade det känts ännu tyngre tror jag. Helgen har varit lugn. Precis som jag ville ha det.

Kramar

Grekland:
Jag vet, det hade varit kul att träffa barnen, men båda var upptagna, den ena bortrest och den andra med studier. Nästa gång ska jag försöka planera lite bättre och kanske stanna över helgen. Men den här gången var jag tvungen att komma hem då Jonas hade resor inbokade och någon måste vara hemma med Liisa.

Kram

Marre sa...

Önskar så jag hade fått se bilden med en upp-och-ner-Taina under hårtorken. Nästa gång kanske? Det är drygt att resa, verkligen drygt, och jag håller med om att det blir skönare och skönare att komma hem för varje gång. Men jag skyller inte på åldern, 25 år är ju ingen ålder. :-)