Träningsbloggar

Jag kan inte sluta läsa alla dessa underbara träningsbloggar. Det finns en uppsjö av dem såklart, men några fascinerar mig mer än andra. Speciellt personen bakom bloggen. Hur de lyckas förmedla den underbara känslan av att träna. Hur de tacklas med motgångar och visar sig vara mänskliga när jag trott att de varit övermänskliga. När jag själv haft en dip och sedan får sådan kick av att läsa och sedan kasta mig själv in i träningen. Prisa träningsbloggar!

Själv då? Jag skriver ingen träningsdagbok. Jag skriver inte så mycket om mina mål eller hur mycket jag ska träna den här veckan. Jag skjuter från höften helt enkelt. Bra eller dåligt? Men sådan är jag när det kommer till träning. Med åren har jag lärt mig att träna är ett måste för mig för att må bra. Det handlar om löpning, tuffa cardiopass på gymmet, Zumba och ytterst lite styrka. Den sistnämnda VET jag att jag måste öka på. Men det finns ett inre motstånd i mig som bara inte får ändan ur vagnen och köra styrketräning.

När jag tränar så tränar jag. Det är inga halvmesyr. Jag kan inte förstå att en del tycker att de sk tuffa passen på gymmet inte är tuffa. Eller jo, jag förstår, för jag ser med egna ögon att de har gått dit för att fejka. De säger att de tränar, men i själva verket hade de fått ut lika mycket genom att klia sig i arselet.

Vilka träningsbloggar läser jag då?

Ingmarie, som älskar att springa, inte bara på torra land utan även i vattnet. Ja, ni läste rätt. Hon kör en hel del vattenlöpning som är otroligt skonsamt för kroppen men tuffa pass. Om man kör som Ingmarie vill säga. Dryga timmen. Och inte nog med det, hon kör det i kombination med vanlig löpning. Ingmarie vars fötter krånglar, men som ändå springer. Nu ska ni inte tro hon är en vanlig motionär, hon är elitlöpare och en duktig sådan. Sist vann hon ett terräng DM och ska ta sig an terräng SM i helgen. Till hösten väntar New York maran för henne. Superkvinnan!

Sedan har vi MarathonMia. Ultralöparen. Det ni! Här räcker inte några fjuttiga maror utan flera maror. I ett lopp!!! OMG, säger jag bara, varje gång jag läst hur hon överhuvudtaget kommit på en sådan tanke att ge sig in i ett lopp på 160 km. Ni läste rätt. Ett Hundra Sextio KILOMETER! Det senaste loppet fick hon besvär med lungorna och bröt efter 12 mil. Och var missnöjd. 120 km och hon deppade. Men bara en kort stund för nu är hon tillbaka och envis som hon är så lämnar hon detta snabbt bakom sig och tutar och kör igen. Vad som fascinerar mig med Mia är att hon gått från att ha varit smått överviktig och rökare till att bli en av Sveriges bästa kvinnliga ultralöpare. Och hon är inte purung.

Sedan finns det givetvis fler träningsbloggar jag följer, men de här två "damerna" följer jag regelbundet och de inspirerar mig till min träning. Kanske det blir ett ultralopp för mig någongång? Who knows...