Hem ljuva hem! Kan inte med ord beskriva hur skönt det är att vara hemma efter denna trip. Ibland känns det som om jag uppskattar att få komma hem, mer och mer. Åldern? Ja ja, jag ska inte analysera sönder det utan bara njuta.
Resan till och från Sverige var allt annat än smidig om jag uttrycker mig milt. Men allt däremellan gick bra och det var minst sagt riktigt intressant med många nya möten och diskussioner som ibland blev riktigt heta. Tänk er själva att kasta in människor från olika kulturer i olika åldrar, kvinnor som män, i en mixer och du får ingen smoothie precis. Inte i början i alla fall. Själv tycker jag det är det som gör denna typ av möten intressanta. Det betyder många gånger att vi bryr oss när vi har åsikter. Sedan finns det gränser. Den gränsen har inte alla utan låter munnen gapa stort under ett par dagars tid. Om dessa personer har gälar eller inte vet jag inget om, men prata utan att andas verkar vara en egenskap de bär på i alla fall.
Drog alltså iväg i måndags, på självaste Labor Day. Allt gick smidigt till Dulles flygplats. Fick till och med kliva ombord i skaplig tid, men SEDAN började min resa ta en annan riktning, dvs den smidiga starten var nu puts väck och där satt vi i planet i nästan 3 timmar. På marken alltså. Inte kul kan jag tala om. Du sitter där och börjar både bli hungrig och törstig och det enda du får veta är att den automatiska påfyllningen av bränsle hade gått sönder så därför skulle planet fyllas på manuellt Ja jag vet, det är bra att ha bränsle om man ska flyga över Atlanten, men varför ska det hända just då när jag ska åka? Och för det andra, flyter bränslet långsammare bara för att det fylls på manuellt? Tar de små koppar och häller i eller vad???? Till slut fick vi i alla fall veta att det som tog tid var säkerhetsåtgärder som skulle sättas in då det sker en manuell påfyllning. Det är kontroller och checklistor och uppföljning. Vi blev uppmanade att INTE ha säkerhetsbälten på utifall-att-vaddå tänkte jag? Explodera i luften som en tecknad figur? Till slut kom vi iväg och jag visste redan då att mitt plan i Köpenhamn som skulle ta mig till Landvetter, Göteborg, kunde jag bara glömma.
Väl i Köpenhamn gällde det att boka om, hämta kompensation i form av hela 50 Danske Kroner. Ja vad får man för det? Inte mycket kan jag säga. Dessutom fick jag ringa ett par personer som jag hade stämt möte med. Kom således 3 timmar senare än beräknat till "kontoret". Trött som ett as, ingen lunch, utan in i möten och så höll det på till halv sju. Kände mig inte fräsch direkt.
Bodde på Gothia Towers som är ett ganska fint hotell men långt ifrån familjärt. Stort, modernt och opersonligt tyvärr. Ligger bra till dock.
Tyvärr hann jag inte med att träffa varken Albert eller Bella. Albert var i Sydkorea och Bella i Gävle där hon pluggar. Jag var ju på "andra sidan" och arbetsresor går inte alltid att kombinera med privata saker. Jag hann träffa bästaste Ing-Marie (Bellas gudmor tillika min bästa väninna) som råkade vara i Göteborg på jobb. Vad gjorde vi, jo vi hängde på Heaven23 och babblade samtidigt som det slank ner lite vin.
Fredag morgon var det således dags för hemfärd. Väskorna packade med godis och tidningar. Resan började bra och jag tänkte bara att jag kan väl inte behöva ha otur igen? Om allt skulle gå enligt planerat så skulle jag vara hemma före 7 på kvällen, amerikansk tid. Lagom mör men ändå hemma liksom. Men resan övergick till att bli ytterligare en strulresa pga tekniskt fel på planet från Köpenhamn och alla som rest in i USA vet att det måste finnas marginaler om du har en anslutning du vill hinna med. I den ursprungliga planen hade jag drygt 2 timmar som kröp ner till ca 1,5 timme och då började jag räkna ut att jag skulle behöva ta fram mina löpartalanger. Ja inte genom immigrationen då för där står du still och väntar snällt och givetvis var det knökfullt och endast 5 bås öppna. Men till immigrationen så gällde det att stå strategiskt till i det där konstiga fordonet som tar dig dit, ställa sig i den värsta startpositionen och sedan springa till kön som redan fyllts på från andra inkommande plan.
Efter immigrationen skulle väskan hämtas, ta den genom tullen och försöka le ditt största leende, checka in den igen och sedan springa som en idiot igen för att komma till nästa kö, dvs säkerhetskontrollen. Vid det här laget började jag känna svetten rinna längs ryggraden och såg att jag hade 15 minuter på mig. Men sedan, efter kontrollen, drog jag iväg till andra sidan av bygganden, för givetvis var min gate längst bort och jag sprang och snirklade mig igenom alla människor. När jag såg gaten, höll personalen precis på att stänga dörren och just då insåg jag att det var kört. Försökte övertala dem att få gå ombord men si det gick icke såklart!!! Bokades om till ett plan som skulle gå senare. FEM TIMMAR SENARE!!!!!!!! Great. Där satt jag, genomsvettig och långtifrån en look som om jag varit på tjänsteresa. Mer som en svettkärring i högklackat och kavaj. Till och med blöt mellan benen. Och det var INTE för att jag kissat på mig utan svettig av löpturen. Just då sket jag fullständigt i hur jag såg ut. Tog igen mig, drog till toa för att försöka fräscha till mig, stod under en blås för att torka nacke och rygg. Det där mellan benen fick självtorka för det hade blivit för mycket att behöva stå på händer. Det finns gränser även för mig. Det blev en bit mat, läsning och allmänt hängande. Kom hem strax efter 12...
På väg till Europa och den här brickan var efterlängtad.
Här sitter jag med min fina Ing-Marie och hennes vän Maria.
Ett par av mina kollegor. Den ena från Belgien och den andra från Frankrike.
Jag och kollegan från England.
Vad händer idag? Det vet jag inte än, utan tar dagen som den kommer. Vet bara att det blir fotbollsmatch för Liisa, sedan ska jag träna och vi ska väl hinna med att gå på September festival här i Simpan. Lugnt med andra ord.
