fredag 22 maj 2020

Höör de tjenns?

Ja, hur känns det egentligen att vara amerikan? Börjar jag bryta på engelska nu och blanda in en massa engelska ord? Har jag glömt svensk grammatik med prepositioner och allt vad det innebär? Så illa är det väl inte?

Nu är det en händelse Före Kristus, förlåt, Före Covid-19 som jag skrapat fram ur minnesbanken och bland foton. En händelse som jag inte skulle tro påverkade mig så mycket som den ändå gjorde. En del säger bara "Nah, det var väl inget", men det sa inte jag. Jag fick inte fram ett ord först och bara det är ju olikt mig. Det var mer en hyperventilation och "ojojoj, vad har jag gjort", typ.

För ca 1 år sedan skickade Jonas och jag in vår ansökan till amerikanskt medborgarskap. Well, vi skickade in uppgifter till vår advokat, som hjälpt oss genom åren med våra arbetsvisum, grönt kort osv. Den där känslan när vi båda skrev under dokumenten och advokaten meddelade att de var inskickade, var lite spännande. Vi visste också att det kan ta tid. Lång tid.

Ett par månader senare damp det ner ett brev om en kallelse till biometrics, dvs fingeravtryck. Gick snabbt och smidigt. Sen blev det en väntan. På. Den. Där. Intervjun. Vi hade små broschyrer om hur man förbereder sig och vilka frågor som kan ställas. Vem var första presidenten, vem är president nu osv. Jag var rädd att jag skulle få frågan om vem nuvarande president är. Hade tvångstankar om en viss anka med top och utan byxor vars förnamn är Donald och att jag skulle slänga ur mig "Donald Duck"! Phew, då hade man nog åkt ut med huvudet före.

Intervjudagen var som en tentadag. Hade jag allt under kontroll? Hade jag alla dokument med mig? Men jag fick världens bästa intervjuare som var en jordnära person och hann till och med skoja till det lite. Jonas däremot hade en med stone face. Men vi klarade oss. Såklart! Nästa väntan. Ceremonin.

Vilken upplevelse ceremonin var! Domaren var en helt underbar person som välkomnade alla nya amerikaner från 29 olika nationer. Hon läste upp land efter land och vi fick ställa oss upp när Sverige nämndes (även om mitt blod är blåvitt). Mäktigt.

Såu no arr ja ämerikansk lady med finskt blod, svenskt pass och så ett amerikanskt pass. Den ni!




4 kommentarer:

eastcoastmom i CT sa...

Bra gjort! Vi ska väl vi också, har ju varit här sen 2004... jag påbörjade ansökan för nåt år sen men insåg att dotterns papper ser helkonstiga ut så vet inte hur nån skulle acceptera dem... å andra sidan fick vi ju Green card på samma papper 2005, så det SKA väl gå... Grattis till er i alla fall!

Annika sa...

BRA Taina. Ja även jag borde ju göra det efter 27 år ... haha. Men jag får ju inte ändan ur. Vet inte vad det är som håller mig tillbaka.
Ngt är det...
Men jag ska jag också.

Stort grattis till er!!

Malin sa...

Gjorde det 2005. Själva ceremonin var på en vardag på sonens 3årsdag så jag fick fixa barnvakt då maken jobbade och åkte in själv. Har alltså inga foton eller någonting sådant. Egentligen var jag inte så pigg på att bli amerikan då men det gjorde saker och ting lättare för maken som har top secret TSI clearance på sitt dåvarande jobb. Men nu känner jag att det var skönt att jag gjorde det när jag kunde. Fyllde i allt själv, ingen advokat. Intervjun var nästan ett skämt. Läs en mening, skriv en mening och så frågorna på datorn. Helt enkelt en formalitet.

Grattis!

Taina sa...

eastcoastmom
TACKAR!! Ja bara gjört! De har nog sett mycket konstiga papper genom åren. Finns det en rimlig förklaring så funkar det alltid. Väntetiderna är dock lite långa just nu men lycka till!

Annika
Ja VARFÖR har du inte gjort det än? Det bör ju vara busenkelt för din del som dels varit här så länge och att du är gift med en amerikan. Bara gjört du med. Kan vara bra i dessa tider.
Kram kram

Malin
Ja vi upplever ju saker och ting på olika sätt. Ceremonierna ser säkert annorlunda ut på sina ställen. Vi var dessutom inte så många i rättssalen och det blev väldigt speciellt. Grattis till ditt medborgarskap!