Spring break

Jag har gjort något jag INTE trodde jag skulle göra. Någonsin. Jag har kastat mig utför ett stup. Ja kanske inte ett stup. Allt är ju relativt här i världen, men en svart backe är faktiskt lika med ett stup för mig. Nu snackar vi skidbacke och svårighetsgrader. Fattaru?

Jag har tidigare mesat mig nedför gröna backar för att jag har varit rädd för att ramla och skada mina knän. Knäna behöver jag till löpningen. Men i förra veckan fick jag ett av mina berömda hjärnblödningar och ville inte vara sämre än mina skidpolare och plötsligt upptäckte jag att jag var i den brantaste backen jag någonsin skådat. I alla fall så nära. Kroppskontakt liksom och endast ett par laggar som skiljde oss åt. Det var nog ingen vacker syn där jag liksom gleeeeeeeeed ned. Jonas tjatade om att carva! Karva mig hit och karva mig dit. Han kunde sköta sitt, tyckte jag. Ned kom jag!!!

Vi tillbringade alltså några dagar i Jay Peak i Vermont i år igen. Trots den långa vintern så drog vi till vintern igen. Och nej, vi är inte normala. Men vilken skön semester det var trots att en av våra vänner från Brooklyn, NY, var en minutiös planerare och styrde och ställde som om han var i rättssalen. Fick påminna honom om att inte befann sig på jobbet. Ja, han är distriktsåklagare...

Nu kör vi bilder.

Läget på stugan var inte så tokig. 

Ny skidutstyrsel?

Liisa och hennes skidkompis.

Vår vän fyllde år. Många år.

Inget fel på lungorna där inte!

Vi hade himmelens tur med vädret!

Tjejerna har åkt skidor hela dagen och avslutade dagen i vattenparken. Med miljoner andra.

Jonas nya stil. Någon som vill härma?

Så här såg Jonas ut varenda dag. Det här flinet är det sk åka-skidor-eller-fiska-flinet. Två favoritsysselsättningar.

En av våra middagar där barnen körde lekar. De hade kul i alla fall.

Hoppas alla mina miljoner läsare ha haft en fin påsk! Det har jag. Det kommer mer om påsken i ett annat inlägg.