lördag 15 oktober 2011

Blandat

Tack snälla ni för era fina kommentarer till förra inlägget! Skallröntgen visade att blödningen har upphört, vilket är ett stort plus. Men pappa är trött, så trött. Han sover mest. Jag funderar fram och tillbaka om jag ska åka eller inte. Håller kontakt med släkten varje dag som informerar mig om hur han mår. Vi får se i veckan hur jag gör. Det är ju inte bara att sätta sig i bilen och köra.

Annars så kan jag meddela att Jonas står nu på startlinjen i Hartford för att springa en halvmara! Jag springer inte i år. Ligger lågt med riktigt långa lopp och försöker bota min jäkla muskel i arselet, dvs piriformis! Har haft samma bekymmer tidigare och jag VET att jag måste stretcha varje dag, helst två gånger om dagen, annars kommer syndromet tillbaka. Och nu sitter den där som ett smäck! Har skaffat mig en pilatesboll som jag sitter på när jag jobbar. Stretchar och drar och gungar fram och tillbaka på bollen. Ser inte klokt ut men vad ska jag göra? För träna måste jag i alla fall och det gör jag. Snart börjar ett träningsprogram som jag ska följa till punkt och pricka för den stora jubileumsmaran i Stockholm. Då ska jag vara fri från smärta!

Nu ska jag väcka Liisa. Hon har fotbollsmatch idag och före det ska gröten intas!

Godmorgon på er.

7 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Å vad skönt att höra att din pappa är bättre även om jag förstår att ni fortfarande är oroliga. Det är så himla svårt och jobbigt detta att vara så långt bort när ens närmaste behöver en, och man själv faktiskt behöver DEM. Hoppas så att det ska gå bra hela vägen!
Låter ju bra att sitta och gunga på en platesboll när man jobbar tycker jag. Varför inte liksom? Bara du inte gör det när ni "videokonferensar" eller när du möter kunder. För DET kanske de skulle tycka vore lite VÄL exotiskt hahaha!!! Hoppas det går bra för Jonas på halvmaran nu och för Liisa!
KRAMAR!

Petra H sa...

Åh nej, vad hemskt att din pappa blivit påkörd men skönt att läsa direkt (eftersom jag inte varit här på ett tag) att han mår bättre. Håller tummarna för honom!
Visst är det extra jobbigt att vara så långt borta i sådana här situationer. Då undrar man varför man valt att bosätta sig så himla långt från familjen :-(
Stor kram!!

Desiree sa...

Det glädjer mig också att din pappa mår bättre. Usch jag förstår din vånda över om du ska åka eller inte. Du har inga inplannerade konferanser/möten i europa som gör att du skulle kunna "svänga förbi"? Det är bra att du har nära kontakt med släkten så att du kan avgöra om du ska åka eller inte. Detta är en av de stora nackdelarna med att bo på varsin sida om Atlanten. Jag hoppas din pappa snart är fullt återställd och känner sig piggare igen. Hoppas också att du blir kvitt träningsskadan. Jag kommer och hejjar på dig då du springer maran i Stockholm. Står på plats och är ditt största fan den dagen.
Kram!

Camilla sa...

Skönt att höra att det finns ljuspunkter när det gäller din pappa. Jag förstår att du har en ständig oro.
Om du bestämmer dig för att åka hem, ska du åka. Jag håller tummarna att han blir helt bra.
Skulle jag ge ett råd så skulle det nog bli, åk! Du vet, man vet aldrig vad som kan hända. Även om jag verkligen hoppas att allt blir så himla bra.

Stor kram

Anna, Fair and True sa...

Nä usch vad hemskt men skönt att höra att han mår bättre! Förstår verkligen att det måsta kännas som du är tio gånger längre bort just nu! Stor kram!

olgakatt sa...

Håller tummarna hårt för din pappa!

Annika sa...

Jag håller ALLA tummar jag kan för din pappa och förstår att du står i valet och kvalet om du ska hem, eller inte...
HOPPAS att han snart piggar på sig och förbättras.
Sådant är hemskt och avstånden blir med ens så väldigt långa.
Kramar!