Slutspurten

Fyra dagar återstår och SEDAN har jag semester! Kan nästan inte fatta att det är sant. Kämpar med jobbet in i det sista trots att jag trodde den sista veckan skulle bli relativt lugn. HA! När man är beroende av andra, som ibland tycks tro att "det gör ingenting om jag kommer in en månad sent med mina uppgifter" finns alltid risken att det blir så här. De ska vara glada att det är så varmt, för just nu orkar jag helt enkelt inte bli förbannad. Jag blir bara riktigt finsk av mig och tjurar och borrar ner huvudet och kör på. Sparar ju energi på det viset med.

Finsk var jag i söndagsmorse också. Riktigt så där URFINSK där hakan skjuts fram och tänderna syns lite som på den värsta argsinta hunden. Klockan ringde nämligen 5.30 am och det var dags att kliva upp och äta sin frukost inför långloppet på 20 km. Tonårsdottern skulle iväg och jobba 11 så jag var tvungen att dra tidigt och passa på med flickorna sov. Plus att dagen skulle bli superhet och då är det inte kul att springa så långt. Slog till mig själv på hakan några gånger och pratade med mig själv "Det här är kul, Taina. Jättekul!" Just då såg jag inte alls det roliga i det hela. Tunga steg mot köket och medan jag satt där med min tallrik med flingor och bananer, började målbilden komma fram. Bilden där jag plötsligt står svettig, kollandes på min GPS-klocka och konstaterar att det står 20 km. DET får mig taggad och iväg kom jag med en underbar känsla efteråt att jag hade gjort det. Igen. Hakan är mer feminin nu. Ett tag i alla fall.

Annars då? Jo då, de andra familjemedlemmarna har kvar sin puls, även om jag inte har känt på dem så mycket nu. Maken har ju varit i Sverige och nu är han på tjänsteresa. Dyker upp på onsdagkväll med övervikt! På bagaget alltså. Godis till mig kanske?

Tonårsdottern drog iväg till Sverige igår och stannar där i tre veckor för att sedan komma till Finland när mamsen (jag alltså) är där. Minstingen är ju på sin efterlängtade camp och driver ledarna till vansinne, antar jag. Men det har de betalt för, tänker jag då. Hon trivs i alla fall och det är huvudsaken.

Så här såg det ut när Tonårsdottern drog iväg (något trött efter 4th of July firande med kompisar sent in på natten):

Det här är nog det svåraste för henne, att inte få se hunden på en månad.

Bradley International Airport och en förväntansfull tonåring!

Och den seriösa familjen tar ytterligare ett av sina fina familjefoton; sådan mor, sådan dotter.

Och det här är också en familjemedlem. I alla fall under sommaren och vid min arbetsplats. Snygg är den inte men effektiv!

Nä nu ska jag dra på ett kol med mina arbetsuppgifter!