Connecticut, vad är det?

Hahahahaha, fy fan vad bra jag är på att lura mig själv! Hade ju "bestämt" mig för att åka tillbaka till CT i helgen och när helgen kom så frågade jag mig själv; "Va, var ligger det nånstans och varför ska jag åka dit?" Så då sket jag fullkomligt i att packa min lilla väska och lullade på som vanligt här uppe i The Lake house. Vet ni förresten, ni alla miljoner läsare, varför jag kallar det för Lake house när jag tidigare skrivit att huset ligger i St Lawrence floden? Det är ju en flod och en jävla stor en, flod alltså, och ingen sjö. Jo, så här ligger det nämligen till att i den här stora floden, i området som kallas Thousand Islands, finns miljoner öar, rättare sagt 1864 öar. Jag vet, det är ju inte riktigt miljoner, men en helsikes massa i alla fall. På en av dessa öar, som heter (kallas?) Wellesley Island, finns det en sjö, Lake of the Isle och vid den sjön finns vårt sk Lake house. En sjö på en ö i floden. Den du!

Sjön har ett passage, rift, till floden, så vi behöver inte ta upp båten och släppa ned den i floden igen. Det skulle ju vara lite drygt.

I alla fall så har jag nu verkligen bestämt mig för att ta mig till CT nästa helg istället. Ska läsa på lite om var det ligger och så där och påminna mig själv om att det är där jag bor. Få se hur det går.

Liisas skola ska öppnas den 20 may. Men om det verkligen sker vet vi inte 100 än. Vår guvernör Ned Lamont kommer att ta ett beslut i veckan som kommer. Det har gått ut att vissa verksamheter kommer att få öppna, MEN BARA om vissa kriterier är uppfyllda. Dessa är

• 14-day decline of hospitalizations
• Increased testing available
• Sufficient contact tracing capacity
• Protect high-risk populations
• Adequate healthcare capacity
• Adequate supply of PPE
• Appropriate physical distancing regulations.

Jag tvivlar att skolan är en av dessa. Själv tycker Liisa det går bra att plugga hemifrån.

Idag, söndag blir det en varm och solig dag. Jag ska väl hänga ute mestadels och påta lite, så som att vända på några stenar, dra upp ett ogräs här och där, kanske åka ut med Jonas i båten.

Här är lite bilder från de senaste dagarna.

Vår Dino har fyllt 12 år!!! Så älskad.

 Tar morgonpromenader kombinerat med löpning med Dino. Och det här är vad jag ser.

Inte så kul kanske, men där låg den stackaren.

Blir så irriterad på hur vissa inte bryr sig. Bilar från 60-70-talet? Tur att de inte är grannar med oss.

Dino tar sig gärna ett morgondopp

Lilla Ophelia går gärna ut på bryggan och spanar på fisken.

Jo då, än så lever jag

Har haft noll lust att skriva och även gå in här på bloggen. Världen är ju upp och nedvänd och efter drygt en månads karantän, är jag beredd att göra som Ronja Rövardotter och bara vråla rakt ut i naturen, men då drunknar jag väl pga av allt regn, så jag avstår.

Jag är fortfarande kvar i stugan och toapappret har räckt. Och skulle det inte det, så hoppar jag i vattnet, för nu har ju "sjön sköljt" och med den kan således rumpor och snippor och snoppar också sköljas om det så skulle behövas. Bara så ni vet.

Liisa och jag har fått tiden att gå bra här. Liisa pluggar mest hela dagarna och jag jobbar mer än någonsin. Det är som om alla som nu får jobba hemifrån har fått fnatt i antal videokonferenser som drar uuuut på tiden. Mina ögon blöder. Jonas veckopendlar hit stackarn. Det är en bit.

Till helgen ska vi åka tillbaka till CT. På prov. Njae, jag måste ta tag i trädgården för nu börjas det, rensningen ni vet. Det är som när bikinisäsongen startar, då ska det ju också ansas både här och där. Typ så.

Jag har faktiskt inget emot att vara här. Trivs att vara vid vattnet, drömma om en bastu som jag vill bygga. Grannarna fattar inte varför, men det ska jag minsann visa dem när det är dags. Och kanske jag inte har några grannar kvar efter det!

Det är inte så mycket att skriva om egentligen och allt det som hände före COVID-19 är liksom fjuttigt på nåt sätt. Tror nästan det blir en ny tideräkning, Före Kristus och Efter Kristus. Det blir Före Covid-19. Så det här är år noll. Kom ihåg vem ni såg det hos först. Geni som jag är. Det kanske jag blev, geni alltså, när jag blev amerikansk medborgare och influerad av den store, orange ledaren...Japp, lyckades med konsten att bli An American Citizen 1 månad före Kristus...förlåt Covid-19.

Vissa dagar skiner solen...

Vissa dagar får man lägga till det där skinandet själv

Här skins det inte mycket med all läxläsning

Men nu jävlar hade jag kul när jag lurade Liisa på 1a april!

Det blir mycket ätande i karantäntider.

"Vår" svan vaktar allas bryggor

Liisa har upptäckt att det är kul med matlagning! Inte mig emot

Wohooo jag är kvar

Oj, det blev ett längre uppehåll än tänkt, men ibland är det bara ett måste. Vet inte ens var jag ska börja men såååå mycket har hänt sedan sist jag skrev.

Vi tar nuet. Nuet som blivit som en dålig film. Eller kanske skräckfilm till och med. Befinner oss just nu i stugan, upstate NY. Här ser vi knappt en levande varelse. Det är vi och ett par snickare i grannens hus. Hit "flydde" vi på onsdag morgon. Flykten från Corona eller Corolla, som pappa säger.

I alla fall så blev jag anmodad att gå i karantän då jag efter ett par resor blev dålig med bröstsmärtor och det var inte silikon, jag lovar. Började hosta och kände mig sjuk och svag. Ringde givetvis min Primary Care Doctor som anvisade mig att ringa till Corona Hot Line. Tusen frågor ställdes, typ lika många som när du beställer mjukglass, kopp eller strut, smak, strössel, smak på strösslet, sås osv. Tog liksom aldrig slut. Jag uppfyllde också många kriterier för att hamna i riskgruppen pga hjärtsjukdom, astma samt resor. Både inrikes så som utrikes. Killen som ställde frågorna blev lite andfådd när jag svarade ja på många av hans frågor. När jag svarade nej på feber, lät det nästan som en pysande badboll. Han var lättad. MEN! Han satte mig på Watch List och bad mig ringa tillbaka till min doktor och be dem meddela mig så fort de hade testutrustning och att jag skulle då testas. Ingen har ringt och det har nu gått 5 dagar. Själv känner mig ganska ok. Hostar än och har lite bröstsmärtor men känner mig piggare.

Hoppas alla mina miljoner läsare där ute mår bra. Ta hand om varandra och ta vara på tiden med din familj. Umgås, prata, laga god mat, se film, spela spel och framförallt skratta och ha kul. Det hjälper inte att deppa ihop och vänta på jordens undergång.

Givetvis ska de fyrbenta med vart vi än drar

Familjen Tok

Älskar att åka över denna bro till Wellesley Island

Hm, hur ska jag kunna bada nu då, tänkte jag när vi kom till stugan

Is överallt

Jag vill bada!

Tränade lite på "torrsim"

Blev lite kyligt

Den här tokungen gick ut barfota!

Det är nog bättre att sita inne med tofflorna på och vänta på sommaren

Sjön sköljer!

Jonas drömmer om att lägga i båten

Tidig morgon

Går alltså ingen nöd på oss.

Sååå skönt

Jihaaaa! Nu har det ordnat sig med min framtid. Som jag skrev tidigare så har det varit turbulent inom företaget ett bra tag och det gungade rejält ett tag. Men nu! Nu är det klart och jag ska fira.

Sticker ut hakan lite

Brukar inte ge mig in i dessa diskussioner och ämnen om män och kvinnor, vem som har mer makt osv. Men kan inte låta bli. Det började med att jag kommenterade på ett blogginlägg. En blogg som jag aldrig läst tidigare, men det handlar om en svensk kvinna som bor i USA och som funderar på klädkoden och hur den påverkar hur andra ser på henne. Med respekt?

Jag kommenterade men min kommentar togs inte emot väl antar jag då den inte publicerades. Jag vill absolut inte starta tjafs kring detta, men jag kan tycka det är synd att vi ska behöva tänka och analysera ämnet. Visst, jag går inte i bikini till jobbet eftersom det är en självklarhet att det är en "bad-och solutstyrsel" och jag jobbar inte some Baywatch-stjärna precis. Men jag har då aldrig funderat kring att en speciell färg eller en speciell klädstil ger mig mer respekt eller att mina chanser till andra positioner ökar. Är jag fel ute nu? Måste fråga Jonas om han tänker på hur jag eller andra kvinnor klär sig och om det skapar en liten snurra i huvudet på honom om han får respekt eller inte pga kläderna. Själv har han ingen tanke på vad han tar på sig. Believe me.

Jag har jobbat inom en mansdominerad industri i 30 år. Olika tillfällen kräver olika klädstilar. Är jag "ute på golvet" springer jag inte i högklackat eller kortkort, för det är helt enkelt inte praktiskt. Dels kan jag fastna med klackarna i gallerdurkar och med en kortkort skulle jag ha svårt att böja mig ned utan att visa hela busken. I alla fall det som är kvar av den.

Är jag på möte med kunder så sitter jag inte i gymkläder. Om det inte står i kallelsen att vi ska bryta arm eller köra några bänkpress. Och färg på kläderna? Det är ju vad JAG gillar. Har ärligt talat inte en tanke på om den som sitter emot mig gillar vad jag har på mig. Eller min frisyr heller för den delen.

Har jag ett samtal med chefen om min framtid så är jag bara jag.

Visst har jag hört tugget om att det är tufft mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, men det är inget som jag tänker så mycket på. Snart vågar ju inte någon titta en i ögonen för länge för att inte bli anmäld. Eller ta bara en situation då du fått skräp i ögat och flackar med blicken så det står härliga till. Blicken vandrar upp och ned i panik och det betyder inte att jag försöker få röntgensyn och studera motpartens könsdelar.

Ska vi tro på Darwinismen där jag befunnit mig mycket "på golvet", jobbat bland män och med män, så skulle jag idag ha hår på bröstet och skägg. Men nej, jag har bara varit jag och det har gått bra. Tycker i alla fall jag. Jag har valt själv.

Respekt för mig är handlingar, ordval, gester. Inte kläder, inte utseende.

Här kommer ett potpurri hur jag klär mig på jobbet. Sånt som jag gillar och trivs i!

Fick lite prästkänsla och kände mig from

Älskar kavajer!

Ibland blir det fest!

Sköna tröjor med långa kedjor med smycken är så mycket jag!

Det som också är viktigt när man träffar mycket folk. Var ren!

Dvs glöm inte att duscha!