Semester del 2

Kan bli tjatigt det här med Vårt Paradis, I know. Men då, mina miljontals läsare, föreslår jag att ni slutar läsa här och nu. Så, nu fortsätter vi andra!

Men INNAN semestersnack, så kanske någon av er undrar hur det går med min hälsa? Ja, den är väl sisådär. Har varit på fler undersökningar och just nu så vet de inte riktigt vad det är. I alla fall så håller mina organ, så som njure, bukspottkörtel och lever, på att krångla. Jag har haft ett ganska högt proteinintag de senaste 2,5 åren, äter mediciner för hjärtat och kolesterol (ärftligt), ingen gallblåsa och så stress på det - det är en bakgrundsbild de jobbar med. Levern putsar ut 50 % av "toxic" till gallblåsan och resten ut i systemet. Men då ingen gallblåsa finns kvar PLUS högt proteinintag PLUS mediciner har systemet blivit knasigt. Har någon form av infektion i kroppen då den fått nog helt enkelt. Inte nog med det så hittade de någon form av "knöl" på njuren som de måste undersöka noggrannare.

Jag har sagt det förut, GÅ INTE TILL LÄKARE, för ju mer de kollar, desto mer hittar de! När det är dags för six feet under, ja då ska det sladdas ner!

På måndag ska kardiologen säga sitt för han bestämmer ju mina hjärtmediciner. Suck. Orka liksom.

Träningen ligger på sparlåga, dvs bara 30 minuter om dagen och vääääääldigt lugna 30 minuter. Hjärtat orkar liksom inte samt den där infektionen gör ju att kroppen har knappt ork.

Nog om det!

I alla fall så måste vi hoppa tillbaka till vår semester. Vi hade alltså besök från Sverige. Jonas barndomskompis med flickvän. De har besökt oss i Simpan tidigare och älskar att göra road trips här i Amerikatt. Och samma sak som då, vädret var kanon! Det var kanske i varmaste laget, om ni frågar mig, och tillgång till vattnet var en Gudagåva.

Vi tog givetvis en båttur, besökte lilla Clayton, som är en mysig liten stad ca 15 minuter från oss på ön, badade, hängde vid Tikibaren (japp, vi har en sådan) och lagade mat och babblade. Så firade vi 4th of July såklart och såg en av grannarnas jättefyrverkeri som aldrig tycktes ta slut.

Många småöar lider i år med det höga vattenståndet i St Lawrence floden.

Karin och Anders

Det här passaget kallas för The Rift.

Inte vårt hus...

Inte kul för den här ägaren...

Vilka hus det finns. Eller mansions.

Man ska vara cool även på vattnet

Hungrig efter båttur

Här hängs det en hel del

 Avslutar med en kvällsbild från övre deck...aaaah som jag längtar tillbaka.

Semester del 1

Som jag nämnde i det tidigare inlägget, så kom och gick semestern. Två hela veckor! Det ni, det är annat i detta land än i Sverige. Tror amrisarna att världen stannar upp om vi alla tog liiiite längre semester? Men jag fattar, systemet är inte upplagt så. Dessutom är folk livrädda att tappa kontrollen. Släpp den säger jag och de tittar på mig som om jag precis fått ytterligare nio huvuden.

I alla fall så var det Thousand Islands som gällde i år igen, men denna gången var det ju vårt ställe vi stannade på. Vårt alldeles egna ställe, Paradiset.

Vilken känsla det var att kunna sätta nyckeln i dörren (förlåt, slå in koden menar jag) och kliva in i just ditt hus! Andas in och se sig omkring och låta det sjunka in att allt detta är vårt (ja, eller delvis bankens dårå). Tror att alla tre kände samma sak. Plus de fyrbenta som rände runt och sniffade på allt så de blev yra. Japp, båda var med och folk tycker vi är knäppa som släpar med dem, framförallt katten. Hon STORtrivs där med alla chipmunks och andra läckerheter som jag gärna inte vill tänka på att min lilla gosekatt stoppar i sig.

I början hade vi lite fix och tänkte att vi hade gott om tid innan våra gäster från Sverige skulle anlända. Så en måndag, när vi drog iväg på lite sightseeing och tog en paus från fixandet, så ringde de och sa att de var på väg och att de skulle komma inom ett par timmar. Det var två dagar tidigare än vad de sagt innan! Jag fick panik! Jonas tog det lugnt dock, men jag visste att vi inte var klara och jag hade verkligen behövt de där extra dagarna då det gick inte i hundra knyck för mig pga mitt hälsotillstånd.

Så det blev ilfart tillbaka till huset men först handla, sedan tusen fix och när de kom var jag slut som en trasa. Det var kul att ha dem, verkligen, men jag var inte pigg. Man vill ju göra massor när man har gäster, åka båt, laga mat och prata länge, bada osv. Visst, det gör man när man är själv också, men med bara två veckors semester så blev det lite på andras ´villkor. Ja, jag vet, det är jag som sätter upp dessa förväntningar. Dessa gäster är verkligen easy going, men ändå. Nästa år kommer jag inte att säga till när vi är där. Då ska jag bara vara. Jag behöver liksom min egentid. Låter som en tråkmåns, men i mitt jobb reser jag mycket, träffar folk och är hela tiden på språng. Då behöver man bara sätta sig på arselet och andas in, andas ut.

Liisa då? Hon hade det bra. Hon hade ju sin kompis där andra veckan och man såg knappt till dem. De hängde mest för sig själva och käkade när de ville.

Semesterfamiljen

Hörru, tar du inte upp onödigt mycket plats nu?

När vi åker över bron till Wellesley Island, får jag fjärilar i magen

Och sedan komma till det här!

Liisa hoppar i som vanligt!

En annan tar det lite lugnt

Sedan rullar den in...

Då går man in en stund och "fixar" så som en icke fungerande ice maker. Om han fixade den? Självklart!

En annan uppdatering är övervåningen som är ett långsmalt rum och SUPERsvårt att möblera. Köpte lite nytt.

Jag fick ge mig! Jonas måste ha recliners och det är inte riktigt min still men jag måste medge att de är sköna.

Hälsan kommer först

Det blir inte mycket uppdateringar här på bloggen just nu. Visst, jag har semester fram till tisdag, men mycket tid har gått åt till att ta hand om mig själv. Och det har inte blivit massor av träning som jag annars tycker om att ägna mig åt när jag är ledig.

Som jag skrev tidigare så har jag varit lite "svag" och nu har det gått över till lite mer allvarligare saker, som jag inte går in på förrän jag har fått fler svar. Har mer tester på tisdag morgon med bland annat UL och det är inte graviditeter vi snackar om.

Så nu ska jag försöka äta och dricka det jag kan behålla och stå ut med värmen. Vi är tillbaka hemma i Simpan efter två sköna veckor i vårt Paradis. Då kunde man ju bara slänga sig i vattnet när det blev för varmt.

Att ha semester kan innebära en hel del förväntningar. Vi hade nämligen besök från Sverige och jag hade önskat att jag hade mått bättre. Var bland annat tvungen att lägga mig tidigare än alla andra på kvällarna och det är inte likt mig. Jag var nog inte den bästa värdinnan om man säger så. Sedan kom Liisas bästa kompis på besök och stannade en vecka. Det var kanonbra för de hade så kul!

Jag får skriva mer vid ett senare tillfälle och visa mer bilder i ett annat inlägg.

En tidig morgon från vårt övre deck.

Grattis min son

Kan inte fatta att han redan fyller 33 år! Det rullar inte på utan det susar fram i high speed. Livet alltså.

Albert föddes på Bodens lasarett 1986 eftersom Luleå lasarett hade "sommarstängt". Hur det nu var möjligt? Vi bodde ju i Luleå, Alberts pappa och jag. Då trodde man att förlossningen skulle ske just i Luleå. Men icke. Båda studerade, eller höll på att avsluta studierna på Tekniska Högskolan, som det kallades för då. Idag heter det Luleå Universitet. Bästa universitetet om ni frågar mig.

Albert fick känna på den riktiga kylan när han var drygt ett halvår - för satan i gatan vad kallt det var "där uppe" på vintrarna! Minns att vissa dagar var bara för kalla för att ta ut en bebis.

Idag bor Albert på sydligare breddgrader, nämligen Schweiz och där trivs han som fisken i vattnet. Han har det riktigt bra och ett superjobb. Det bästa med hans jobb är att hans chef är i Boston och det blir några resor över pölen och då passar han ju på att träffa mamsen. Snart är det dags igen och då ska jag få visa honom Paradiset.

Hoppas du får en kanonfin födelsedag, min son. Det är du värd. Älskar dig så.

Nedräkning

NU räknas det ned! Både till semester och till guldklimpens nedkomst. Men varför är det alltid miljoner saker som måste göras innan semester (och till nedkomsten också såklart)? Kan det vara så att en form av prokrastinering varit framme?

Nästa vecka börjar min semester. Om allt går bra så tar jag nog ledigt från och med fredag. Just ja, jag har ju lovat i ett svagt ögonblick att vara med på telefonkonferens, både måndag som tisdag. Det kallas för Brain Fart. Fart som i prutt alltså. Jag får sådana med jämna mellanrum. Så som när jag säger ja till möten som börjar kl 5. Ibland kl 2.30. På morgonen alltså. Suck och snark.

Men nu struntar vi i det och ser framåt!

Just nu är Jonas i Kalifornien på "kurs". Jag tror faktiskt vi har det varmare här på östkusten, där det pratas om en heat wave, som innebär över 90 Fahrenheit tre dagar på raken. Och vid det här laget BÖR ni veta, alla mina miljoner läsare, att 90 F är detsamma som drygt 32 grader celsius (eye rolling). Så idag kör vi nog vår urgamla AC som fortfarande kyler ned huset rätt bra. Utan AC går det knappt att överleva.

Innan Jonas drog i söndags, hann vi med en sväng till Hartford och en blues festival med bland annat Christine Ohlman. Svinbra! Och underbart väder. Festivalen hölls i Bushnell Park och är helt gratis. Gratis är gott.

Liisa  då? Hon njuter för fullt av sommarlovet. Hon sover, hänger med vänner, tränar, och "pysslar" i sitt rum. Det här med pysslar är inte riktigt detsamma längre, så som det var för något år sedan. Hon pärlar ju inte direkt. Det är mer att hon scrollar på sin iPhone, gör Tick Tock videos, som jag själv tycker är roligt att titta på, Facetimar och Gud-Vet-Vad! De är kreativa, de där ungdomarna.

Vi var förresten och bowlade, Liisa och jag. Vem vann? Go figure, för jag ger mig ALDRIG! Ha! Kolla på en av bilderna på Liisa så fattar ni...

Idag ska jag på en viktig grej som jag kommer att skriva om vid ett senare tillfälle. Ska också försöka få till ett oljebyte på bilen och fixa rotation på däcken. Om jag gör det själv? Hahahaha, skulle inte tro det. Det skulle se ut det.

Fick ett par foton från Bella. Hon är så där gravid-vacker nu. Saknar henne så otroligt mycket. Men Liisa åker ju till henne i juli för att vara där i två veckor. Hon får krama Bella istället för mig då.

Full koncentration

Gissa vem son vann?

Gladare miner när hon drar ut på sin löprunda!

Bushnell Park i Hartford och Capitol Building i bakgrunden

Liisa i parken

En knubbsäl med pojkvän

Min vackra Bella

Flänga runt

Då var jag hemma igen efter en jobbresa. IGEN. Flög fram och tillbaka till Sverige och tyvärr så hann jag inte träffa Bella då det var bara jobb och jag behövde vara tillbaka här i veckan eftersom jag har en viktig grej som jag måste gå på. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Resan till Sverige var en mardröm, inte bara för att min väska kom bort utan för att jag var så jäkla sjuk. Då menar jag verkligen...SÅ.SJUK. Visste inte hur jag skulle klara av den ena dagen efter den andra. Nätterna vaknade jag sjöblöt i svett. Ibland låg jag bara och skakade och kroppen värkte. Jag kom hem. Helskinnad. Det första jag gjorde var att boka tid hos Fru Doktor. Prover togs till förbannelse för allt möjligt.

Jag haft värk i leder ett bra tag nu och värst är det i mina fingrar. Ett av fingrarna har också börjat krokna! Jag orkar inte få en till diagnos! Räcker det inte med kardiomyopati och Hashimoto? Har sagt det förut, gå inte till doktorn i onödan för de kommer ALLTID att hitta något. Jag sa till min doktor att se nu bara till att värken försvinner för det är allt jag bryr mig om. Vad det nu än kan vara så struntar jag i det. Så trött på att, trots ett hälsosamt leverne, alltid vara den i familjen med "sjukdomar". Jonas röker (pipa), tränar bara sporadiskt och har ett eller två trivselkilon för mycket och är ALDRIG sjuk! Tror ta mig fan att jag ska röka och supa och sluta träna och äta skräpmat...or not.

Imorgon får jag veta en del av resultaten på proverna. Stay tuned.

Annars så pågår trädgårdsarbete här hemma. Älskar't!

Det är dags för "mulching" i år. 

Det är en hel del jobb. I år lägger jag en duk under barken så jag undviker att ogräset kommer upp så lätt.

Ophelia tycker den nya barken känns mjuk och luktar dessutom gott.

Tomatplantorna är på gång!

Jag vet! Det finns platser hos oss som Gud glömde...

Och så har vi "kattskrället" som inte alltid är så hjälpsam...