Kläm in lite till

Så har man varit på "Art show". På en tisdag. En dag som ska räcka till det mesta, trots att veckan har 7 dagar. Men det är otroligt hur mycket man kan squeeeeeeza in egentligen och du märker inte att du faktiskt hinner med så mycket, förrän du satt arselet i soffan på kvällen.

Morgonen började med ett astidigt möte. Att knåpa ihop WebEx-möten med folk från i stort sett alla världsdelar, får derivator och integraler att blekna. Det är ju alltid Någon som ska upp i ottan, Någon som får vara vaken länge eller Någon som måste "offra" sin lunch. Den sistnämnda verkar visst vara den svåraste nöten att knäcka! För en sydeuropèe.

Tonvis med procedurer och processer skulle fastställas och fingrarna glödde till slut av allt pickande. Nacken med för den delen, för att inte tala om den där man sitter på. Just det. Baken som liknar något helt annat än en bak efter flera timmars stillasittande. Skinkorna pekar åt varsitt väderstreck, typ. Skulle behöva hjälp av Anna Anka. Hon hade visst fina övningar för en snygg häck.

Ringde Maken och bad honom komma hem tidigare. Vi skulle ju på Minstingens skola och se hennes mästerverk och efter det skulle maten lagas och sedan var det ju Groove på gymmet. Någon Make dök inte upp. Jag däremot sprang omkring bland Minstingens mästerverk och fotade och såg så där jätteimponerad ut, drog hem och fixade en lasagne. Lasagane! Jag kunde ju ha köpt pizza eller något annat som hade gått snabbt. Men icke. Taina skulle minsann visa att det mesta går att klämma in på mycket liten tid och simsalabim så fixade jag en lasagane! Därefter instruktioner till Tonårsdottern om när den skulle tas ut så hon och Minstingen skulle kunna äta medan jag var på gymmet. Maken skulle nog lysa med sin frånvaro en stund till.

Jag skakade loss på gymmet och svetten sprutade. Hem och konstaterade att Maken var fortfarande inte hemma. In i duschen tillsammans med Minstingen, som sjöng högt så alla grannar säkert skulle höra, samtidigt som hon lyfte på sina armar och lade in meningar så som "I have some hairy pits, lalalalala". Därefter blev det sagoläsning och natti natti för hennes del.

Vart tog Maken vägen då? På vägen hem hade han stannat vid "Jättefint ställe och jag var bara tvungen att ta en kort springtur". Den blev så in-i-helvete-kort heller för han hann varken komma till utställningen, än mindre hem i tid för att laga maten eller natta Minstingen. Inte nog med löpningen hade han stannat och pratat med grannarna. Och han kan prata. Say no more.

Lite bilder då rå...

Den här har jag gjort, Mom!

Där uppe is mine!

His name is Edgarrrrrr Degääääs and he is from France. That´s a country, Mom.

Kolla Mom! Here is Mona-Lisa. Hon heter lika som jag! Know who did this? Lionardodavinchi!

Spana in detta rum. Det är inte ett förråd. Det är deras klassrum!

"I wonder why the chorts is wuyt"? Ja varför är den vit kan man ju fråga sig...kyrkan alltså (chorts)

Jag blev i alla fall mäkta imponerad av Minstingen som kunde berätta lite om alla konstnärer de läst (hört) om i skolan. Inte fan visste jag något om Frida Kahlo, Claude Monet och hans Japanese Bridge eller ballerinorna av Edgar Degas när jag var 6 år. Men det vet Minstingen. Hon vet också varför Frida aldrig visar sina tänder i sina självporträtt - "They were so ugly". Så det så.

Varför grubbla redan nu

Den senaste tiden har jag kommit i kontakt med flera som flyttar "hem" eller till Sverige. Det är både bloggare som expats och plötsligt så inser jag, återigen, att vår tid här är ju också begränsad. Som tur var blev det ju förlängt till september 2011.

Tiden vi har kvar vill jag ju försöka utnyttja på bästa möjliga sätt. Blir lite nostalgisk, redan nu, när jag passerar de typiska byggnaderna, polisbilen vid korsningen till high school, de blommande träden i vår stad, affärer jag gör mina fynd i, de söta små postbilarna som fortfarande kommer på lördagar, de gula skolbussarna, favoritrestaurangerna, alla våra vänner och mycket mycket mer. Tur att kameran är uppfunnen, och framförallt den digitala så jag kan fota hundratals, tusentals bilder och ta med mig hem. Var det nu blir någonstans.

En typisk syn på morgonen i vår lilla stad.

High school i Simsbury med drygt 1500 elever.

Typiskt amerikanskt förortshus. Med flaggan vid ytterdörren såklart.

Alla vackra träd som blommar på våren

Minstingens favoritrestaurang, den hemsökta buuu.

"Mitt gym", där jag tillbringat och kommer att tillbringa många timmar.

Flashiga biltvättanläggningar.

En affär som har allt. Nästan allt i alla fall.

Och på den affären gör jag fynd som detta överkast och två snygga kuddar för 35 dollar.

Nä usch vad mycket det är jag kommer att sakna. Men det ska jag inte tänka på nu. Nu ska jag njuta och ta vara på tiden.

Till sist vill jag bara säga till Familjen F som flyttar tillbaka till Svedala imorgon - LYCKA TILL!

Lite segt trots solsken

Helgen var seg. Ljuvligt seg måste jag säga. Inga besök, varken här eller hos någon annan. Tycker ibland att det kan vara skönt med en helg där ingenting är spikat. Den där känslan av att bara få vara liksom. Den som trivs bäst är ju Minstingen, för då kan hon ju vara ute och leka med sina kompisar, och det finns det gott om här på gatan. Nu när vi har haft fina och soliga dagar så har varenda kotte stuckit ut nosen och gatan har kryllat av barn på sina cyklar eller scooters.

I år tycks amrisarna på vår gata ha en mer avslappnad attityd till att låta barnen gå utanför tomtgränsen. De kan till och med sitta kvar inne medan barnen är ute själva. Hualigen, det kan ju vara farligt! Så tänker vissa fortfarande. Men jag tror att vi har haft ett visst inflytande på några av grannarna, där barnen kommer utan en vuxen hem till oss. De har till och med slutat att kalla lekstunderna för play dates och nu är det mera spontana lekstunder. Och det är ju barn bra på.

I helgen har vi givetvis sprungit en del. Maken blir bara bättre och bättre och nu har han passerat mig. Tyvärr. Jag har också ökat, men vad hjälper det. Hans försprång finns kvar. Drog milen i 5.14 fart igår och var nöjd. Maken körde på 5.09. Snart ska vi springa en halvmara ihop och jag tänker INTE springa bredvid honom. NEVER! Då kommer han att springa och småle och fråga hur det går. Kommer så väl ihåg min bror när han retade gallfeber på sina medtävlande under sin "storhetstid". Han kunde, innan han lade i en högre växel, titta åt sidan och le. Fattar ni! LE! Och sedan, ungefär som en seriefigur, fick benen raketfart och han vann. Nä tack. Det vill jag inte uppleva med Maken.

Vädret här kommer att fortsätta att vara soligt och omkring normala temperaturer för årstiden, dvs 15-18 grader. Snart börjar fotbollssäsongen och Minstingen kommer att fortsätta i sin grupp. Hon har dessutom börjat med All sports på fredagar efter skolan och det är ju lattjolajbans. Där får de prova på alla möjliga sporter, så som Lacrosse och Softball. Jag tror inte dessa sporter utövas i någon större utsträckning i Sverige.

Nästa vecka har barnen "Spring break", men tyvärr måste jag jobba, likaså Maken. Minstingen får vara på dagis och Tonårsdottern måste få diverse uppgifter här hemma. Hon får nämligen inte jobba i USA då hon saknar social security number (hon har bara ett sk ITIN). SSN kan hon inte få eftersom hon är under 18 och och är här på L2 VISA (en immigrationsstatus som inte ger henne rätten till att arbeta här). Jag däremot, har ett EAC (Employment Authorization Card) och Maken är ju expat och har ett VISA med arbetstillstånd.

Nå, Tonårsdottern får väl bli min slav då. Det finns miljoner saker att göra här hemma. Men det tar vi nästa vecka.

Jobba Taina. Jobba.

Show & Tell: Naglar

Ja, jag vet, vilket jäkla tema då, denna fredag - naglar. NAGLAR! Vad tänkte jag på egentligen eller HUR tänkte jag? Eller är det så krasst att jag tänkte inte alls utan råkade bara se något fult framför mig, där jag satt och trummade med fingrarna och försökte komma på några bra och djupa fredagsteman? Sådana där som alla andra kommer på. Utom jag. Sådana där teman som alla välkomnar och säger "Men guuuuuuuuud så bra teman DU har valt då denna månad. Ska bli sååååå kul att ta tag i dom" och blablablabla. Ni vet tugget. Men nu finns det ingen återvändo, det är bara att ta tag i det och visa era snygga, välmanikyrerade naglar. För det tycks alla ha. Utom jag.

Ärligt talat så skulle jag vilja ha snygga naglar, ni vet sådana fyrkantiga med en vit rand längst uppe. När blev den modellen poppis egentligen? För så skulle väl naglarna inte se ut förr? Inte vad jag minns i alla fall. Då skulle de mer se ut som spjut. Inte helt, men något spetsigare i toppen. Min faster hade alltid det och jag minns så väl när jag satt och beundrade hennes så välskötta naglar och tänkte att "så ska mina naglar se ut när jag är stor". Vilket skämt. Jag menar, jag HAR försökt men så kommer den där lilla jävla fliken eller hacket och vips så är tamejfan hela nageln puts väck. Ja åtminstone halva. Och så har vi den den där handen med korta och långa och halvlånga naglar och det ser inte klokt ut. Jag är ingen nagelbitare, däremot en nagelslitare, dvs jag sliiiiter av vid fliken eller hacket.

NÄÄÄ, det är INTE stortånageln utan pekfingernageln! Ingen vacker syn, I know...

Nagellack då? Jo då, det kan jag ha, men mest på tånaglarna på sommaren. Naglar och naglar, på lilltån målar jag direkt på huden för jag hittar knappt nageln där. Den är liksom inbäddad där någonstans och jag har många gånger tänkt gå till en sk Nail Spa här och be dem karva fram dem åt mig. Låter inte så najs kanske.

Tog mig en titt på Minstingens naglar och det här fick jag se först:

Ett par smutsiga barfotafötter!

"Du har väl inte naglarna under foten heller"!

Njae, det var inte mycket till naglar på de här prinskorvarna inte. De ser liksom lite nötta ut. Hon springer nämligen barfota så fort chansen ges (läs tas).

Tänkte jag skulle kolla om mina fötter var klara för vårens/sommarens sandaler:

HJÄÄÄÄLP! Prinskorvarnas mamma, dvs Bratwurst är här! JA JAG VET! Den uppmärksamme har säkert tittat j*vligt noga på bilden och upptäckt simhuden. Så nu vet ni det också, kära bloggläsare, att Taina har två tår som är som siamestvillingar!

Vilket ämne. Jag är alldeles svettig och har efter detta inlägg bestämt mig för att ta mig till

Ja, ni ser ju Han's Nails som är vår nya salong här i Simsbury. De kanske har ett bra öppningserbjudande?

Min väninna, I-M, har världens finaste naglar. Jämt. Kommer så väl ihåg en kräftskiva då jag satt och studerade hennes välfilade naglar, men som då verkade ha fått små smutsfläckar lite här och var. Jag böjde mig fram och viskade i hennes öra - "Du har fått fläckar på naglarna". - "Nä men Taina, ta på dig glasögonen. Det är ju små kräftor, ser du väl!"

Det ni!

Andra fredagsbloggare hittar du här:

Nilla,
Simone,
Desiree,
Annika,
Anki,
Strandmamman
Erica
Marie
Saltis
Anna
Taina
Musikanta
Under ytan
I am Annika
Maisoui
Inga-Britt
Helena
Ebba
Olgakatt
Norrsken och Stjärnfall
Anne

Anne
Sparkling
Bejla
Anne-Marie
Christel
Jenny
Petra
Fransyskan

Clicks

Vissa saker får mig att bli så in i h*lvete förbannad! Som när en ung människa tar sitt liv pga mobbning. Sådant får bara inte ske. Tänker på Phoebe från Massachusettes, som troligtvis inte hittade rätt "click". Det heter så här, dvs en grupp av människor med, vad de tror i alla falla, samma värderingar, likadana kläder och frisyrer. Skulle kunna kalla dem för stereotyper. Tror att det förekommer bara bland flickor.

Nu har jag förstått att det även förekommer på Tonårsdotterns high school och att det är inte lätt att hitta sin click. De flesta vill vara med i någon för att inte hamna i ett utanförskap. Byter du däremot från en click till en annan börjar utfrysningsprocessen. Det är helt sjukt men sant.

Tonårsdottern, med många andra, har haft just detta bekymmer. Hon förstod inte dessa oskrivna regler men är väl medveten om dem nu. Ska du byta, måste det ske med finess annars blir du ett mobboffer. Jag trodde jag hade den enkla lösningen att "välj vänner som inte ingår i någon click", men så enkelt är det inte. Tonårsdottern har bland annat fått höra att "om du pratar med XX så blir vi ovänner". Det här är alltså väldigt vanligt och alla känner till det.

På gymmet träffade jag en mamma till en av Tonårsdotterns kompisar och hon berättade om att hennes dotter stannar oftast hemma under helgerna i rädsla av att vara med fel person. När du kommer tillbaka till skolan på måndag, vet många vem du varit med, vad du gjort osv. Tack vare, eller ska vi säga pga alla sociala medier så som Facebook, Twitter och MySpace. Det sprider sig som en löpeld.

Märker nu att Tonårsdottern har fått mera skinn på näsan. Hon vågar stå på sig och vänner har hon gott om. "Men man måste vara på sin vakt", säger hon.

På väg till bussen

Hon behöver inte gå långt, bara korsa gatan

Fordonet som finns överallt och redan här hittar en del sin click så de vågar kliva in i skolan

Tufft att vara ung idag och passa in....

Längtan

Om drygt 3 månader åker jag hem, hem till Finland. Det blev så i alla fall. En kort semester i Finland, men ingen tripp till Sverige i år. Jag vet att det kommer att bli en del besvikna, kanske till och med sura miner, i Sverige. Men det här är mitt val och hur jag vill spendera min lediga tid, avgör jag själv.

Jag har skrivit om det tidigare, det här med att vara "utlandssvensk/finsk" och alla förväntningar på en om att åka "hem". Förra sommaren tillbringade vi 3 veckor i Sverige och inte en dag, inte ens en timme i Finland. Men nu! Nu blir det bara det i år och närmare bestämt Malax, för där bor min kära syster.

Min fina syster

Tonårsdottern kommer att åka till Sverige först, men ansluter sig till oss och kusinerna där borta. Jag ser så fram emot denna resa! Att bara få vara liksom. Sitta uppe länge med syrran och prata och skratta. Det är vi bra på! Bada bastu i systerdotterns nybyggda hus. Krama om systersonen, som utbildar sig till sjökapten. Lyssna på äventyraren.

Vi kommer också att fira pappas 70-års dag OCH borsans 50-års dag! Längtar, längtar.

Kära pappa

Min snälla bror

Vad jag längtar efter er alla!

Grattis mamma och pappa

Till min kära mamma, i himmelen, och min kära pappa; för exakt 53 år sedan såg ni ut så här: