Att leva i ovisshet

Vi är inne på det tredje året här i Amerikat och Makens kontrakt gäller i 3 år. I september kan det var slut med livet som expat. Eller inte. Just nu vet jag inte så mycket.

Det kan bli förlängt med ytterligare ett år. Eller inte. Inga papper är påskrivna än.

Vi måste ansöka om nya visa för alla om så blir fallet, dvs att det blir förlängt.

Huset vi bor i, hyr vi och kontraktet på det måste också förlängas, om vi stannar längre. Tänk om ägarna inte vill förlänga huskontraktet? Ska vi behöva flytta bara för ett år?

När vi är klara här, vart ska vi då? En stor fråga för många expats. Vad händer sen liksom? Nytt jobb för båda, men vilken typ av arbete blir det?

Vi har inget hus eller lägenhet som väntar på oss i Svedala. Var ska vi bo? Vi kanske inte ska till Svedala efter det här. Det kanske blir någon annanstans. Indien? Kina?

Alla dessa frågor och funderingar snurrar i skallen på mig just nu. Det är ju inte bara en person det gäller, utan en hel familj.

Ojoj, kommer så väl ihåg flytten. Maken hade åkt före oss. Jag var kvar med flickorna och fick sköta utvandringen från Sverige. Pust!

Herre-min-gud vad mycket lådor det blev!

Dessa tre herrar packade ALLT och sista kvällen satt vi bland lådor och drack öl. Hur kul som helst!

Dagen efter kom chauffören med den STORA containern.

Bye, bye hela vårt hem (nästan i alla fall).

Kvar i huset blev lite smått och gott. Där bodde jag ett par veckor med flickorna!

Vi sov på madrasser på golvet! Det tyckte Minstingen var som rena rama campinglivet!

I köket hade vi ställt upp en gammal köksmöbel. Det ser lite kalt ut. Men det gick.

Fick en möblerad lägenhet de tre sista veckorna i Sverige och hade en spontan avskedsfest för mina kära vänner!

Sista natten i Svedala sov vi på Arlanda. En sådan lyx, tyckte tjejerna.

Här är vi på väg mot det stora äventyret och jag minns så väl att flickorna hade inte tid att sova på planet.

Tiden susar iväg och nya beslut ska tas. Men det är väl så livet är. Ett enda långt äventyr!

Bonnaförkylning

Helgen gick med raketfart. Ont i kroppen och knoppen. Inget allvarligt, bara så där lagom hängig och lite febrig. En hederlig bonnaförkylning helt enkelt.

Medan jag låg under täcket på lördagen, var Maken och Minstingen till Butternut för att åka skidor. KalasLotta var visst också där och jag sa till Maken att hälsa, om han stötte på henne. Men icke sa nicke. Ingen Lotta syntes till.

Minstingen har, enligt Maken, blivit riktigt tuff nu. Ett par gånger gick det lite för fort och hon drog in i skogen! Fartdåren! Det blir nog att sätta in henne i skidskolan när vi är i Tremblant på sportlovet. Om hon vill? Nä!

Tonårsdottern då? Jo hon chillade och hängde med kompisar. Har varenda amrisfamilj sin egen biograf hemma? Inte bara den där jätteskärmen och de störtsköna fåtöljerna utan även popcorn- och läskedrycksmaskiner! Kommentaren efteråt lyder givetvis "Mamma, kan inte vi också....".

På söndagen drog vi, hela familjen, iväg på Disney On Ice i Hartford. Minstingens ögon var stora som klot! Dessa vackra klänningar gjorde henne alldeles yr.

Vi avslutade helgen med ett restaurangbesök och min aptit var inte riktigt hundra så jag tog med mig det mesta av maten hem. Tänkte åtnjuta det till lunch i dag. Men mitt arsel hade ställt lådan på köksbänken och glömt ställa in den i kylen igår kväll. Vad fick jag se när jag steg upp idag då? En sönderriven låda. Inte ett enda spår av maten syntes till. Har jag berättat att vi har hund?

Fortfarande minusgrader här i Simsbury. Ca 8 nu på morgonen. Helt ok för mig. Ny vecka, nya tag. Julen ska ut och American Idol ska in!!!!!

Show & Tell: Frukt

Banan! Det är vad jag längtar efter när jag sprungit Lidingöloppets tremilalopp, där Lidingö stundtals känns som om det har ställts på högkant. För fy fan vad kuperat det är, och trots att det är kuperat, så känns det som om det bara går uppför. Speciellt sista milen. För om det är kuperat, som de påstår, betyder det väl att det går både upp och ner, eller? Ibland har jag inbillat mig att jag kommer att möta Sankte Per, för så jävla mycket uppför springer man. Springer och springer, nu tog jag väl i, men meningen är att vi ska springa, även om du knappt orkar gå.

När jag äntligen kommit i mål, så finns det bara en sak jag har i huvudet och det är att få tag i den där BANANEN! Frukten alltså. För sugen på något annat, era snuskhumrar, är jag inte. Inte just då i alla fall.

Det fungerar inte med apelsin i målgången, för det vill jag ha under själva loppet. Äpple går inte alls, för till och med käkarna är så jävla trötta, så tanken på att behöva tugga, finns inte. Nä, en banan ska det vara. En lagom mogen banan. Stor? Njae, storleken spelar ju ingen roll i det här fallet heller. Den trycks i oavsett storlek - liten, tjock eller smal. Grön får den absolut INTE vara. Tvi, tvi.

Om det förmodan skulle vara slut på bananer när en annan kommer i mål så har jag ju med mig denna lilla skapelse:

Nääääääää, det inte den lilla (eller stora) grejen vi har i byrålådan, tjejer!!!!

Utan det är TADAAAAAAA:

Det är ju mitt bananfodral så jag slipper ha bananmos i väskan!

Visst kan jag äta banan utan att springa, men ärligt talat så känns det lite fel. Den frukten är förknippat med löpning för mig. Annars har jag ingen direkt favoritfrukt. Det mesta slinker ner förutom den där bajsfrukten dorian eller durian. Jag vet inte exakt hur det stavas och nu är ju inte detta en tävling i stavning, så strunta i att skicka kommentarer om det. Tack. Frukten luktar i alla fall bajs, med ett u eller med ett o! Ja, den LUKTAR och om den luktar så jävligt, så varför skulle jag då äta den? Maken ska ju vara "kärring mot strömmen" ibland och givetvis älskar han just DEN frukten. Bajsfrukten.

Men frukt är bra, så tack för temat denna fredag, Sparkling!

Inga rökelser eller bling, bling

Jaha, då har jag klarat av den första tisdagen detta år. Kan meddela att det blir med största sannolikhet lika som mina tisdagar under tidigare år. Men jag är rustad! Så kom och ta mig om ni kan - TISDAGAR!

Jag försöker att inte boka in så mycket just denna dag men av någon outgrundlig anledning så tycks dagen fyllas av allt möjligt. Just nu så pågår en speciell "therapy for parents" just på tisdagar. Strax innan mitt Groove pass, som jag INTE kan eller vill missa. Den här sessionen är till för de familjer som bland annat råkat ut för dessa jävla, fucking monsters! Monsters som skulle behöva förintas. Jag är emot dödsstraff men ibland kan jag inte hålla borta tanken att så mycket grymhet kan inte lösas med "vanligt" straff!

Tillbaka till sessionen, som är ganska intressant. Vi sitter i ring. Ja, i en stor ring utan bord i mitten. Ingenting att hålla fast sig vid. Händerna vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Du trummar mot benen. Ena benet slänger du över det andra. För att om ett tag växla och slänga över det understa över det översta utan att låsa fast sig och ramla av. För visst håller man på att ramla av stolen ibland när man hör diverse berättelser!

Nå väl, denna ring av människor med olika bakgrund har ju en sak gemensamt. Hur vi tacklar det, är heeeeeeeeelt olika dock. Jag vet inte om det beror på att jag är jag eller att jag är från Finland/Sverige. Samtalet har en tendens att bli helt annorlunda om de drabbade är med och öppenheten som förespråkas, är plötsligt putsväck. Jag kan inte låta bli att tänka på detta med ytlighet i dessa sammanhang och "säg för fan vad du sa nyss". Jag är inte där för att kritisera andra utan för att lyssna, dela med mig och se andra familjer som drabbats.

Vi har inga rökelser i gång och vi sitter inte med benen i kors på golvet och håller i små bjällror som låter "bling-bling". Men vi sitter i ring. Det gör vi och glor på varandra. Vissa gråter. Vissa är Mr och Mrs Världsvan. Andra sitter bara tyst och iakttar. Själv har jag inga som helst problem med att sitta där. Gick nämligen en utbildning i Förändringsledarskap där vi fick sitta just så här och sedan tillämpa det på vår arbetsplats. Allt skulle läggas upp på bordet (som inte fanns fysiskt). Precis allt! Genom vår öppenhet kunde vi bemöta varandra på olika sätt. Våra behov lyftes fram och hamnade inte bara i chefens byrålåda. En del tyckte det var jobbigt minns jag. Jag var en av dem. I alla fall i början. Funderade på om vi var där för att jobba eller för att leka amatörpsykologer. Med tiden blev jag van och jag lärde känna mina medarbetare, kollegor och chef på ett helt annat plan.

Nu har jag sett och upplevt den amerikanska sjukvården på nära håll. Den fungerar bra så länge du har din försäkring. Och det gott folk, kräver ett eget inlägg. Så nu har jag ganska god inblick i försäkringsfrågor. Vi har nämligen bytt försäkringsbolag och DET var en erfarenhet som heter duga! Vilken pärs!

Ett himla fint avslut helt enkelt - Del 3

Tjatigt med följetong, men vad gör man när det finns så mycket att skriva om. Och visa bilder på. Nu finns det ju de som ser samma bilder här som på Facebook. En del läser här och andra bara på fejjan. Nu finns det ju flitiga läsare, så som INGELA, som läser på båda ställen!

Okej tillbaka till del 3 nu då. Nu har vi passerat julen och mellandagarna och kommit till nyåret. Den firades hos grannar och än en gång kände jag mig så där lyckligt lottad som hamnat just på denna gata med så många goa grannar!

Till denna tillställning var även barnen välkomna och Minstingen var yngst i sällskapet och den som höll igång hela kvällen. Ungefär som om hon skulle ha svalt ett par duracellbatterier. Ungdomarna frågade dessutom om det gick att stänga av henne!

Förutom nyårsfirandet så har det hunnits med skidåkning, bad, ridning och löpning. Nu ska inte jag skryta med skidåkning för det stod Maken och Minstingen för. Men jag skulle verkligen behöva träna att åka skidor för Maken har fått en sån där hjärnblödning igen och beställt en resa till Tremblant, Kanada en vecka i februari. Ja men hallå, är det inte bara en massa coola skidåkare där då. Och jag? Som tur är åker vi med tre andra familjer och alla kan väl inte vara så där superduktiga? Förutom backarna så finns det ett kasino där vi ska bo. Hoppsansa vad kul DET kan bli då?

Nu ska jag sluta tjata och visa lite bilder istället. BLUNDA INGELA!!!

Som vanligt så fanns det mycket godsaker att smaska på under hela kvällen/natten.

Värdinnan visar var skåpet ska stå!

Maken ville också visa var det skulle stå. Och fick rätt för han vann. Suck nu måste man lyssna på det också.

Barnen ville givetvis bada i bubbelpoolen. Minstingen var med förstås och emellanåt slängde hon sig i snön för att svalka av. Snacka om finnen i henne!!

Strax före tolv samlades alla i vardagsrummet för att skåla in det nya året.

Eftersom "riktiga" fyrverkerier är förbjudna i Connecticut så fanns det inte mycket att välja på, så det fick bli några fjuttraketer. Dessa uppskattades rejält ändå!

Minstingen ville hålla i en egen "raket" i form av ett tomtebloss och så fick det bli!

Så var den här följetongen över och med den ledigheten. Nu åter till vardagen som tas emot med öppna armar! Även hysteriska tisdagar. Så som idag och den VAR hysterisk. Men det får bli ett annat inlägg. Nu ska jag spana på Biggest Loser. Har precis kommit hem från ett Groove pass på gymmet och kroppen känns så där skönt mörbultad. Ungefär som deltagarna i Biggest Loser efter 42 km cykling!

Ett himla fint avslut helt enkelt - Del 2

Vad mycket vi hann med under julen och mellandagarna egentligen. Månne det bero på att vi stannade hemma i år? Förra julen tillbringades i Florida på Disney och Universal. Något stressigt måste jag tillstå. Hysteriskt stundtals. Det var varmt, mycket folk, långa köer och julskinkan hade ju rymt. Eller snarare sagt, den hittade aldrig dit. Och vem fan vill äta julskinka i 30 graders värme?

Vad hände i år då? Massor! På annandag jul hade vi våra goda vänner Binzers på middag. Det är han med grillen ni vet. Den där JÄTTEstora grillen! Pappa Binzer är en hejare på matlagning och det är alltid en utmaning när vi står för maten. Som tur är, ligger Maken inte sååå långt efter i matlagningen.

Under julhelger börjar tarmarna få nog av samsamma mat och så även i år. Vi drog därför ut på ett par restauranger och ett av dem var till Black Eyed Sallys i Hartford. Grabbarna, Maken och Sonen, tyckte SÅ mycket om maten (läs dryckerna) så de stannade kvar och undertecknad fick åka och hämta dem senare "mitt i natta". Kul hade de i alla fall!

Sonen inne i en djup diskussion på Black Eyed Sallys.

Innan maten kommer de med corn bread och det smakar precis som sockerkaka! Okej till kaffe men inte till en öl precis.

Interiören är spännande att studera.

Min tandlösa Minsting och jag väntar på maten.

Under mellandagarna besökte vi både Connecticut Science Center och Mark Twain huset, båda i Hartford. Minstingen var så modig (what's new) och deltog i en teater på science centret, som handlade om hur havet förorenas. Hon fick spela "garbage". Hahahaha! Hon var med i två föreställningar under dagen och javisst, hon har DET! Om ni förstår vad jag menar. Där vilar inga halta löss inte.

Här har vi Minstingen i sin skräputstyrsel.

Det här vattenrummet var nog den mest intressanta avdelningen för oj vad mycket skojsiga saker de fick göra där!

Mark Twains hus finns i Hartford och är en riktigt spännande byggnad att besöka! Tyvärr fick vi inte ta några bilder inne i huset men bjöds på en bra guidning om Mark Twain och hans familj.

Vi träffade Mark Twain, eller Sam Clemens, som han egentligen hette. Men i Lego format.

Vem är denna lilla gumma då?

Sedan var det dags för det oundvikliga. Sonen skulle dra vidare mot storstaden NYC för att fira in det nya året där.

Usch vad jobbigt det här var då! Tycker INTE om!

Men, men, en dag är de stora och måste prova sina vingar. Tonårsdottern har ett par år kvar här hemma, medan Minstingen får vi rå om ett tag till. Så det gäller att njuta av NUET!

Ett himla fint avslut helt enkelt - Del 1

Helgerna är över. I alla fall för oss här, eftersom vi inte "firar" trettondagen. Det är vardag nu och det känns bra helt enkelt. Tillbaka till rutinerna och ett nytt spännande år har vi ju framför oss!

Ett par dagar före jul anlände sonen och det blev såklart ett kärt återseende. Han var trött efter den långa väntan på försenade tåg från New York. Men till slut så var han här. Hos oss för att fira jul. Att ha familjen samlad är en sådan lycka.

Julhelgen var en helt fantastisk helg med snö, ett par minusgrader, glada barn, massor av mat och uppskattade paket. Det blev prat och spel och lek. På självaste julaftonen fyller ju Minstingen år, så hon skulle givetvis firas med paket och frukost på sängen.

Vi håller kvar oss vid de svenska och finska traditionerna, så julen firar vi på julaftonen. Så det så!

Julaftonsmorgon och strumpan inspekteras.

Så här fin ville man vara. Men det varade inte sååå länge eftersom klänningen kliade så!

Förberedelser av julmiddagen. Och alltid en dator till hands, som i det här fallet fick stå för bakgrundsmusiken.

Jag älskar dessa snögubbar!

Åh så stor man är nu då!

Här satt vi länge och åt och pratade och drack. Min älskade familj.

Vi är ju vana att se tomten IRL. Inte bara höra talas om honom och att han varit på besök under natten och tryckt ner sig i skorstenen. Detta var Tonårsdotterns premiär som tomte och Minstingen passade på att kika in i ögonen "Det är ju min syster!" Men Sonen var snabb och tog upp sin telefon och låtsaspratade med Tonårsdottern och Minstingen blev lite förvirrad.

Tomten, förlåt jag menade givetvis Tonårsdottern kom tillbaka efter sin visit till kompisen och hann med en del av julklappsutdelningen. Vilken tur va?

Sonen tog på sig att läsa och Minstingen fick sedan dela ut paketen.

Hyfsad skörd för Minstingen!

Juldagen fick vi fira the American way hos våra goda grannar. En skön och härlig stämning med ännu mera mat och dryck och pladder.

Mycket vanligt att man samlas i köket och äter småplock. Det är sällan de sitter till bords och äter förrätt. Trevligt, tycker jag.

Minstingen försöker förklara hur snögubbarna, och Snobben, sätts igång.

Så här glada var vi!

Sonen och bästa grannen Mrs S.

Kolla in Bobs kalkon! Han är då nöjd i alla fall. Hahahaha!

Underbar middag med kalkon, potatismos och tranbär.

Amerikanare tycks älska efterrätter av alla de slag. Dottern i huset hade bland annat gjort dessa mjuka kakor med en rolig glasyr på, som Minstingen uppskattade.

Det här var alltså julafton och juldagen. Men att lägga in mer i detta inlägg blir bara för mycket att smälta. Det kommer således en del 2 och 3. Så håll utkik!

God fortsättning på er!