torsdag 11 juni 2009

Okej, så här ligger det till



Idag var jag på mötet med skolan. Och jag har i alla fall bestämt mig. Men jag måste diskutera med Maken först när han kommer hem, i morgon kväll.

Jag gick inte ensam dit och tackar alla som uppmuntrade mig till att ta med någon. Och det kändes SÅ bra. Jag tog med mig E från Minstingens dagis. Hon har bott här i 16 år och kommer ursprungligen från England. Vilket stöd! Hon tar alltså ledigt från arbetet och kommer med mig till skolan. Underbart! Själv har hon tre barn som går i skolan. Dessutom känner hon ju vår lilla tjej. 

Vid mötet närvarade rektorn, skolpsykologen, E och jag. I en timme gick vi igenom allt underlag och E berättade även Minstingens framsteg på dagis och även vem Minstingen är, så som de ser henne. Det framgick att Minstingen klarar av alla krav vad gäller den akademiska biten. Skönt. Det som var och kommer att bli hennes svårigheter, är att sitta still och fokusera. I ettan kommer de stilla-sittande-passen att bli betydligt längre och om de inte avslutar sina uppgifter i tid blir det avdrag på raster och med det minskar chansen till ork till nästa pass osv. De, speciellt skolpsykologen, höll med om att det ÄR tufft och att den här cut off date är vansinning. 

Alt 1. Gå om Kindergarten
Minstingen kommer att känna igen mycket av det hon har lärt sig hittills. Hon kommer att sättas in i en "higher level reading group" eftersom hon redan läser. Fatta, det här är 5-åriga barn vi pratar om! Higher level! Hon kommer att få en mycket erfaren lärare. Enligt skolpsykologen kommer hon att kunna få mer tid till att mogna på sig. En del av henne kommer alltid att ha Pippi Longstocking attityden, enligt henne. Hon berömde henne flera gånger och ville så att det skulle gå bra för henne.
Dagis, där hon då kommer att tillbringa halva dagarna, kommer att hjälpa till och ingå som en del av det programmet. Med E`s hjälp.

Alt 2. Flytta upp till Grade 1
Inget dagis. Heldag i skolan. Längre pass. Mindre antal vuxna i klassrummet som kan hjälpa till. Kommer inte att gå tillsammans med de barn hon går med nu. De separerar barnen inför varje årskurs här. Så den tryggheten försvinner. Trycket ökar med mera läxor.

Skolpsykologen förklarade också att Minstingens nya intryck kommer inte bara från skolan. ALLT har förändrats även om familjen är densamma. Att flytta som vi har gjort, till ett annat land med nytt språk påverkar hela familjen utan att vi tänker på det. Så vi påverkar ju varandra också. Inte för att detta har skapat någon oro, utan det har gett en massa nya intryck, som ska bearbetas samtidigt som du har krav på dig att prestera när du är så ung. Hon var av den uppfattningen att låta Minstingen gå om, reflektera i lugn och ro och känna glädjen och nyfikenheten i lärandeprocessen. 

Skolan har i och med detta fall lagt in två åtgärder varav den ena är att förbereda skolan och föräldrar bättre när de läser höstens intagningar. Den andra är att standardisera Kindergarten- lärararnas krav på barnen. Olikheterna är alltför stora idag. 

Jag har som sagt var bestämt mig och vill att hon går om. På måndag ska vi meddela vårt beslut. De två sista veckorna i skolan kommer hon att gå som vanligt. Hon ska få träffa den nya läraren och skolpsykologen. Tillsammans ska vi upprätta en plan för denna övergång. Allt för vår Minsting.

Men jag ska prata med Maken först.

tisdag 9 juni 2009

Dagen D närmar sig

Imorgon, torsdag, ska vi, rättare sagt jag, träffa vikarierande rektorn på Minstingens skola och skolpsykologen. Maken är ute och flänger. Tjänsteresa. Och nästa vecka dra jag iväg, så mötet måste hållas nu. Denna vecka. Mötet om hur det blir för Minstingen till hösten. Ska hon flyttas upp eller gå om Kindergarten? Det är frågan. 

Rektorn ringde upp mig efter senaste mötet och berättade att Fröken L hade sänkt Minstingens betyg ytterligare! Jag blev så häpen och frågade vad det var frågan om! Det här börjar ju kännas som rena mobbingen. Minstingen läser korta meningar. Hon kör alfabetet på mindre än en minut. Hon gör stora framsteg. Jodå, det kunde Fröken L hålla med om, dvs att "The academics" är helt ok. Men det är Minstingens mognad som är hennes bekymmer. Hennes bekymmer! Om skolan, eller distriktet där vi bor, fastslagit cut off date till den 31 december, så måste de vara beredda på att det är ett stort spann på barnens födelsedagar. Det är ALLTID 12 månader på ett år. Vissa föds i början och andra i slutet och sedan finns det allt däremellan också. 

Denna Fröken L har inte varit lärare i så många år och är av den här "överambitiösa" sorten. Till en början. Orken tryter efter ett tag och det gör att det måste drabba någon. I det här fallet vår Minsting. Hon ÄR en vild sak, vår tjej. Hon bubblar och pratar och sitter sällan still. Hennes föräldrar är likadana, dvs Maken och jag. Äpplet ramlar inte långt från trädet. 

Mer och mer folk börjar engagera sig i detta och tycker att det är lite märkligt. Vissa barn i parallellklassen kan inte läsa. Inte ett ord. Men där är det inte frågan om att gå om. De har en annan lärare. Nu ska Fröken L sluta på skolan. Varför vet jag inte. Tänker inte ens spekulera eller snoka i det. Jag har annat att tänka på. 

Jag ringde rektorn och frågade om assistenten, som hjälpt Minstingen med engelskan (ELL -English Language Learner) ska vara med på mötet imorgon. Svar "nej". Fråga "varför"? Enligt skolan är det inte brukligt när det ska diskuteras retention. Jag krävde då att jag vill ha assistentens input OCKSÅ! 

KalasLotta med flera tycker jag ska gå på magkänsla. Det är ändå vi i sist och syvene som avgör hur vi vill göra, dvs gå om Kindergarten eller flytta upp till Grade 1.  

Jag har en fundering dock. Nu när Maken inte är med, ska jag ta med mig någon annan? Dagispersonal, Minstingens bästa kompis` mamma eller Fru M som är Pre-school fröken och som tog emot oss när vi flyttade hit (en helt underbar människa). Hm, vet inte riktigt här.

Ska jag läsa för dig, Mom?

Här läser hon, alldeles själv "A horse..." och är 5 år!

Älskade Minsting, du är en kanontjej!

måndag 8 juni 2009

Fiskepolare

Det är ganska gulligt. Maken har hittat en lekkamrat. Eller ska vi kalla det fiskepolare. Det är vår granne, Bob.

Maken är en stor fiskeentusiast. Inte en sådan där som gräver ett par slemmiga maskar ur komposten och krokar fast dem på spöet.  Nä, här är det flugor. Små löjliga, fjuniga ting. De heter ju något också. Inte Kalle och Pelle utan namn på olika flygande eller hoppande insekter. Inte nog med dessa märkliga ting på kroken, så ska man ju dra på sig ett par galonbyxor! I vuxenstorlek. Och gärna en hatt, typ cowboy. Fråga mig inte varför en fiskehatt ser ut som en cowboy hatt. Lägga upp fisken på kanske? Om det ändå vore SÅ väl, att han kom hem med en fisk någongång! Han tycker ju SYND OM djur. Och fiskar är ju djur. Så när han väl har fångat en fisk, tar han ur kroken och lägger tillbaka fisken i vattnet. Klappar den gör han också. Ja, han klappar fisken som om det vore en kattunge. Det övergår mitt förstånd. Vad väntar han sig?Ett svar från Herr Fisk  "Tack för den flygturen i luften, hörru". 

När han flugfiskar, så står han inte vid kanten av floden eller älven eller vad det nu kallas för. Vattendraget säger vi. Utan mitt i! Där det strömmar och har sig. Maken tror att han är någon sorts världsmästare i längdhopp också, a la Bob Beamon, där han står i Vattendraget och ska förflytta sig från en sten till en annan. Plums, låter det ibland. Och galonbyxorna fylls med vatten. Tror ni han ger sig då? Ha! Inte Maken inte. Han fiskar så länge som kroppen är varm och när de fyllda galonbyxorna börjar kyla ner kroppen då är det dags att ta av sig dem och sätta sig i bilen. I kalsongerna. 

Bob har följt med Maken ett par gånger nu. Och är eld och lågor. Han har dock aldrig flugfiskat seriöst tidigare. Kan det bli seriöst överhuvudtaget? Jag bara undrar. 

En dag när jag gick ut med hunden, kom Bob springande mot mig. "Look Taina, I bought some new stuff for fishing". Han såg helt salig ut. Flåsade och viftade med detta nya flugspö så jag trodde jag skulle få den runt halsen. Han hade inte takterna. Inte än. Men när Maken kom hem skulle takterna tränas upp och så ställde sig herrarna på tomten och tränade kast. Maken var så ivrig över Bobs entusiasm så han glömde att i vanliga fall brukar det ju vara en otäck krok i ena änden. Vi andra upptäckte det. Flyende! 

Nu är Maken på tjänsteresa. Bob är på semester. Jag tror, eller jag är övertygad om att han tog sin semester samtidigt så han inte skulle missa fiske med Maken!



Här fick vi fly när Maken och fiskepolaren tränar kast. Med flugspö.

Det blir  grillade hamburgare hos Bob ibland.  
Och en kall öl. Eller vin. Bob är en bra granne. Och polare.

Någon bild på en fisk blir det inte. De lurpassar i Farmington River och väntar på att fiskepolarna ska komma och ge dem en flygtur de sent skall glömma. Jag tycker att flugfiske kan döpas om till flygfiske istället.

Flyg fisk. Flyg

söndag 7 juni 2009

Krucifix och spöken


Poff, så har helgen gått. Och det har handlat mest om spöken. Eller spöket. Hon heter Abigail Pettibone. Det har även handlat om Tag Sales och givetvis träning.

Minstingen har i evigheter tjatat om att få gå på en speciell restaurang här på orten, nämligen Abigail`s. "För där spökar det, mamma". I slutet av 1700-talet fanns det en familj vid namn Pettibone, som byggde The Pettibone Tavern (idag Abigail`s) just här i Simsbury. Byggnaden har varit utsatt för brand två gånger, varav den första redan 1800. Indianerna fick skulden för den branden. Nästa stora brand skedde för ca 1,5 år sedan. Orsak? Ingen vet. En del skyller på Abigail. Hon var nämligen dottern i huset. Under sitt giftermål var Abigail otrogen mot sin man, som var sjöman. Och vad gjorde han när han fick nys om detta? Jo chop-chop, och både Abigails och älskarens huvuden höggs av. Nu går alltså Abigail igen. Speciellt uppe på damtoan. Spooky! Minstingen tycker detta är SÅ intressant. Hon har givetvis inte fått höra om själva halshuggningen. Lite hjärna har jag kvar, trots allt. 


Utanför restaurang Abigail`s, Minstingen, Kristina och Tonårsdottern


Servitören fixade A Pink Lemonade. Uppskattat såklart!

Tonårsdottern med bästa kompisen.

Ett besök på damtoan är ett måste. Det är nämligen där du kan möta Abigail...

Undrar om det var så här hon såg ut? Servitören höll på att 
snubbla när han såg Minstingen springa omkring i denna out fit. 
Hade han sett ett spöke?

Tag Sale hann vi också med i helgen. Och det finns det hur mycket som helst av här. Antingen så ställer folk ut sina prylar de vill bli av med vid garageuppfarten eller så hyr man ett bord på en större loppis. Så som på Simsbury Farms isrink. Där fanns allt man kan tänka sig. Varför inte en pulpet från 1930? Jag bara älskar att gå på loppisar. Vrida och vända på prylar. Det blev inte så mycket inhandlat. Lite leksaker. Smart, Taina. Nu måste jag snart ha en egen loppis för att få plats med allt jag släpar hem.


Det här lilla setet köpte vi, dockmöbler och en liten teservis. Nu har jag varit på många tea parties. Dock inte suttit i de här möblerna.

Precis när vi skulle åka från denna loppis, fick Minstingen syn på ett krucifix och jag frågade henne om hon visste vem det var. "Orack Obama", sa hon lite argt. Nämen, tänkte jag, hur fick hon till det? "Jo du förstår mamma, dom där farbröderna som ska skydda Orack gjorde INTE a great job. " Nä just det, så kan det gå...

fredag 5 juni 2009

Show & Tell: Blå-gult


misshandel.jpg


Hur kan någon göra så här mot sin älskade sambo/fru? Slå dem "gul och blå". En del av de kvinnor som blivit slagna har dessutom dött till följd av detta fruktansvärda våld. 153 kvinnor sedan år 2000. Döda. Oskyldiga kvinnor. I Sverige. Hur många är det här i USA då? Orkar inte ens tänka tanken.


Annika , Petra och Desiree har valt blå-gult som fredagstema. Visst finns det mycket jag skulle kunna tänka mig som är blå-gult. Trevliga saker. Men det här ämnet berör mig starkt eftersom det finns överallt. Vi läser små notiser om det ibland. Familjetragedi. En dödlig utgång hamnar på löpsedeln. Varför väntar vi på löpsedeln? Det finns tecken på våld, kvinnovåld, var vi än bor och arbetar. Vi möter dem i vardagen. Slagna. Bå-gula. Gått-in-i-dörrposten-kvinnor. 


Hur många undersökningar och doktorsavhandlingar har inte gjorts inom ämnet? Läste Liza Marklunds bok "Gömda" och Maria, huvudpersonen, kunde vara vem som helst. Grannen, kollegan, dotterns kompis mamma.  Det vi kan göra är att sträcka ut en hand och visa att vi vet. Det är ingen skam att det råkar vara just du. 


Tänker på alla barn. De små observatörerna. De som ser och hör våldet. Oftast så utövas det av pappan. En sjuk pappa. Det är inte enskilda, isolerade tillfällen utan det blir ett mönster. Som upprepas. Hur ska de någonsin förstå? De små observatörerna. 


Tänker på kvinnorna. Offren. Vad har de gjort för att förtjäna ett sådant öde? De har förälskat sig i fel person. Förövaren. 


Stoppa kvinnovåldet!

torsdag 4 juni 2009

Syre

Så skönt att vara hemma igen! Hemma bland sina egna prylar. Känna igen den där lukten. Lukten av att här bor jag med min familj. Minstingen sov när jag kom, men jag gick in och snusade på henne. Bamsekramar från både Maken och Tonårsdottern fick mig att känna mig så välkommen hem igen. Love my family. Hunden? Ja, han sprang runt och viftade inte bara på svansen utan med  hela rumpan. Väl hemma så andas jag igen. Normalt alltså. 

I måndags drog jag iväg till Calgary, Kanada. Jag är inte speciellt flygrädd av mig, men visst fick den senaste flygolyckan mig att tänka till. Sitta där högt uppe och inte kunna göra någonting när du plötsligt blir medveten om att nu är det någonting som inte stämmer. Jag brukar vara duktig på att kolla exit skyltar, spana in säkerhetsinstruktioner OCH titta på de som sitter vid EXIT utgången. Litar jag på dem? Vet de hur handtaget ska dras ner för att få upp luckan? Sedan kollar jag även in personalen. Coola? Hispiga? 

Jag har i alla fall bestämt mig för att vara extra snäll mot personalen. Inte så där allmänt snäll. Utan EXTRA snäll. Det bestämde jag mig för efter min lilla tur med shuttle bussen från flygplatsen i Calgary till hotellet. Hamnade nämligen bland ett gäng kacklande flygvärdinnor. Ja, de kacklade. Och det kanske man gör efter ett långt pass, då hjärnan hela tiden är två steg efter. Typ. Min nyfikenhet väcktes då jag hörde när de började prata om passagerarna och hur otrevliga vissa hade varit på den senaste resan. Plötsligt sa en av dem "Skulle något ha hänt så skulle jag nog ha klippt av slangen till syrgasmasken"! Gulp, tänkte jag då. Hur skulle det ha sett ut? Tänkte mig in i situationen. Luckorna ovanför en öppnas och syrgasmaskerna hänger ner. Utom min. Den ramlar rakt ner i huvudet på mig. Slangen är avklippt! Nä du, nu blir det påklistrat leende till all personal på mina flygningar framöver i alla fall. Ska ju ut på nästa tripp om drygt en vecka.

Ibland är det mysigt att bo på hotell och det är framförallt de där små detaljerna jag gillar.


En skön säng är ju inte så dumt det heller.


Inte är det mycket man hinner se på en bisniss resa. 
Gillar man flygplansvingar så kan man ju alltid glutta ut.


Jag kan bli fascinerad av alla instruktioner på en flygplats. 
Så som denna på en toalett. Vad ska jag med den till?


Jo den instruktionen var bra! För nu slipper jag stå i kung fu ställning när jag kissar!

Nu ska jag dra i mig lite mer syre och jobba.

Andas Taina. Andas.

måndag 1 juni 2009

Kortis


Så här glad var jag igår efter att ha sprungit en halvmara här i Simsbury. Jag såg inte lika glad ut när väckarklockan ringde 5.30 på morgonen. I vanliga fall är jag en morgonpigg person, men gästerna vi hade på middag kvällen innan stannade en bra bit in på natten. Sedan blev det ju lite mycket mat. Av fel sort. Och mycket dryck. Också av fel sort.  Det var alltså inte världens bästa uppladdning inför ett lopp. Dessutom hade jag inte föranmält mig och behövde således vara tidigt på plats. Klockan 8.15 skulle loppet starta. 

8.05 står jag i alla fall och trängs med hundratals entusiaster och lyssnar på den amerikanska nationalsången! Det är mäktigt! "On your marks" och sedan ett tjut från ett horn! Något annorlunda. Det brukar annars vara ett "PANG"! Iväg kom vi och till slut även i mål, hejandes av Maken och Minstingen. Tonårsdottern? HA! Hon sov sin skönhetssömn.

Nu ska det packas och sedan bär det iväg till Calgary. Hinner inte med att kommentera så mycket nu. 

Packa Taina! Packa!