Skier's Thumb

Japp, det är precis vad jag har! Skidåkartumme. Det inget positivt med det, om det nu var någon som inte fattade det.

Vi tar det från början.

Igår kväll, när vi kom hem efter en trevlig middag ute, öppnade jag garageporten. Väl inne i garaget upptäckte jag en massa kartonger huller om buller och skulle snyggt fösa undan dem med foten. På något underligt sätt så snubblade jag, där jag stod med leftover-påsen från restaurangen, handväskan och paddan i händerna. Samtidigt som jag upptäckte att jag skulle ramla så höll jag kvar i sakerna och försökte landa på tummen. Ja, TUMMEN! Nog fan har jag hållit på med crossfit och blivit starkare, men tummen. Vad fan tänkte jag på? I och för sig är jag bara en tvärhand hög och väger inte så hiskeligt mycket, men ändå, ett fall är ett fall och ta emot sin egen vikt med en liten sketen tumme är väl ändå att ta i!

Smärtan var ett faktum.

Ispack, satte mig i bilen och körde till Hartford. Tur man har automatväxel. Jonas? Han fick inte följa med. Jag bad honom stanna hemma och se till att Liisa kom i säng.

Alla snöoväder vi haft den senaste tiden gjorde inte parkeringssituationen till någon enkel sak i staden. Yrade omkring bland snöhögar och vid ett tillfälle var jag på väg att ge upp och köra rakt in på akuten.

Till slut hittade jag en liten ruta, parkerade bilen och klev sedan in på akuten och möttes av halva Hartford. This is going to be a looong night, insåg jag då.

Omhändertagandet var det inget fel på. Viftade med min tumme som nu blivit dubbel så stor och fick ett eget rum ganska snart. Det blev röntgen och sedan en jävla väntan. Till slut kom han. Farbror Doktor. Farbror och farbror. Han såg ut som han precis gått ut high school med några fåniga fjun på hakan. I can't see any fracture, but that doesn't mean there is one, säger han. Kan du bestämma dig tänkte en annan. För ont hade jag. Jävulusiskt ont. Han bestämde sig för att lägga på gips (half cast).

Att få en icke-specialist att lägga på gips och bandage var ju en upplevelse jag inte vill vara med om igen. Han fipplade så det kändes som om den-kanske-inte-brutna-tummen bröts under själva gipsningen. Inte nog med det, han lade på ett lager som gjorde att handen såg ut som själva Globen i Stockholm. Medan han höll på funderade jag på hur det såg ut när han bytte blöjor på barn. De måste ju få gigantiska rövar. Var ju tvungen att skingra mina tankar från smärtan. Andra tankar jag hade var hur-ska-jag-nu-torka-mig-i-röven typ?

Innan proceduren bad jag om att få ta av mig tröjan för att annars skulle det bli svårt att få den över gipset. Det blir inte så mycket, sa han. Tjena. När jag kom hem fick jag klippa sönder tröjan.

Idag blev det återbesök, men nu hos specialisten. Handdoktorn. Torn ligaments. Inte säker på fraktur eftersom det kan synas senare. Öh? Det blev en ny half cast. Återbesök om en vecka. Ny röntgen och sedan beslut om operation eller inte. Va??? Det hade varit bättre med en ren fraktur och så gips och en läkningsprocess. Ligament är inte att leka med. Jag som trodde jag skulle gå därifrån utan globen.

Just ja. Skier's Thumb kallas denna "åkomma" för. Ironiskt att det skulle ske i ett garage bara. Utan backar och skidor bara. Jag får väl byta namn till något annat. Idéer någon?