Jaja, nu ska vi ta vara på en låååång dag med aktiviteter inplanerade som vanligt. Innan jag drar igång så vill jag bara babbla av mig lite. Kom att tänka på det här med bloggar, instagram, facebook och twitter. Vi finns överallt. Utom här ibland. Alltså här här. Jag har nämnt det förut hur svårt det är att vara närvarande. härvarande, nuvarande. Samtidigt vill jag följa med vad som händer hos vänner, bekanta och icke-bekanta--men-som-jag-ändå-är-nyfiken-på. Sista kategorin är de som jag "mött" via bloggen. Som Petchie skrev på ett av mina insta-foton att det var kul att följa Liisa som jag skrivit så mycket om och att hon nu blivit så stor. Så ÄR det ju. Man vill ju inte lägga av att läsa alla bloggar. Det är ju som att lägga ifrån sig en bra bok. Tänker på alla bloggar jag MÅSTE läsa och följa. En del för att jag är så jävla nyfiken, andra för att jag tycker de skriver så himla bra, en del som blivit mina vänner och som jag följer med hjärtat och ser barnen växa upp och utvecklas. Det finns bloggar som jag blir tooookig på men som jag ändå läser.
Tänker på alla mina inlägg och många handlar ju om Liisa. För hon är ju här hos oss. Albert och Isabella bor inte hemma längre. Vi skriver alltså mycket om barnen. Och det är ju naturligt. För vem skulle läsa om en sten till exempel. Den växer ju inte på samma sätt. Vi matar den inte. Vi klär inte på den. Ja om vi inte är lite ding-dong då. Och det är inte lika kul att fota en sten. Det finns ett begränsat antal sätt att få den att se annorlunda ut. En sten är bara en sten liksom.
Fasiken vilka djupa funderingar jag har idag då. Men en annan sak jag tänker på är alla dessa "selfies". Speciellt på instagram. Jag har skrivit om det förut. Vad jag tycker om det alltså. Och jag gör det själv. Tar bilder på mig själv? Varför liksom? Inte bara det utan ibland med ett duck-face! Ja men hallå Taina! Hur gammal är du egentligen??? 50 eller? Och vinkeln då! Jo mobilen ska vara lite uppe så där och vinkla nedåt. Tyvärr kommer mitt huvud med och när man fotar så där så får man ju ett UFO huvud. Å andra sidan ser ju tuttarna lite större ut. De där som inte finns alltså. Kul experiment är det i alla fall.
Jo jag ska bara, innan jag lägger av, berätta om min swenglishka på jobbet. Skulle översätta hår på bröstet, typ strong, manligt etc. Istället för att säga chest så blev det breast...inför chefen. Han höll på att dö. Av skratt alltså. Men det bjuder jag på!
Och så en bild av Liisa får avsluta dagens konstiga, spretiga inlägg.
4 kommentarer:
Jamen, halloj där. Känner igen! Just nu (eller rättare sagt sedan en bra tid tillbaka) räcker inte tiden för mig...jag vill vara här här också. Bloggar därför mindre men vill vara med på ett hörn, vill läsa och se, men hinner inte alltid så mycket som jag vill.
Det är ok, det får vara så. Det ska vara roligt, kännas bra, inte stressigt och tvunget.
Och du. PINSAMT är bara förnamnet. Snart sätter jag mig i bilen och kommer till Simpan. Står där utanför dörren och dricker en kopp morgonkaffe med er....är ju också uppe med tuppen! Eller så tar vi en date på Ikea, vad som helst!
KRAM!!
Känn dig inte stressad. Gör det du hinner!
Visst är det så.
jag har faktiskt lagt av med att läsa en del bloggar. Läser inte dem som retar upp mig, eller som jag har noll gemensamt med.
Jag vill också vara här och nu. Jag har slutat blogga på helgerna, och det är jag glad över.
Läser inga bloggar då heller, vilar sgs helt fr nätet. Gillar det.
Instagram har jag ju såklart, och gillar mkt. Det känns lättare där. Lätt att lajka en bild, eller slänga in en kommentar.
Tycker inte heller en blogg får bli en stressfaktor. Inte att pliktskyldigt läsa bloggar heller.
Det ska vara roligt, och man ska tycka om det.
Önskar dig en fin dag. Snorkallt här, men det älskar jag.
Instagrammar en morgonbild snart :-)
KRAMAR!!!
Taina,
du är inte ensam. :-D Det är mycket annat som tar tid och energi. Bloggen är rolig och ska så förbli. Men visst är det ibland lätt att känna en liten stress när man inte skrivit på länge. Jag läser otroligt mycket färre bloggar nu än för ett par år sedan. Tiden finns bara inte.
Att ha följt Liisa är sååå roligt tycker jag!!! Tänk, hon var i stort sett i samma ålder som E är nu, då jag började följa din blogg och då jag träffade er för första gången! NU är hon STOR!!!! :-) Dessutom en härlig tjej! Jag läste ditt inlägg om skolan och report cards, och du, jag tycker inte du ska känna dig alltför "nere" över uppförandet. Hon kommer att gå långt! Lite mer "kontroll" kommer med tiden. Hon kommer lära sig när det fungerar och inte fungerar att visa hela sin underbara personlighet! ;-)
Kram Kram!!!
Skicka en kommentar