Tillbaka till Simsbury, CT

Idag kommer jag att skriva två bloggar. Har så mycket som snurrar i huvudet och vill bara få ner det "på pränt". Den ena bloggen är fredagstemat "Show & Tell" och den andra blir om mina senaste dagar.

Det var så skönt att komma hem igår så det finns inga ord för det, bara en massa ljud, som jag inte vet hur de stavas. Från det att jag klev av planet igår kväll, till huset via en behaglig taxifärd, märkte jag att det kom olika sorts ljud ur mig. Jag hmade, stönade, suckade, blåste, visslade och bara lät allt komma ut. Väl framme vid huset, möttes jag av mina två flickor som stog vid dörren och ropade "Mamma"! Vad glad jag blev. När jag klev in så var allt så välstädat. De hade ägnat eftermiddagen efter skolan åt att plocka undan överallt, vikt gosefiltarna i soffan, ställt undan skor och stövlar, torkat rent i köket. Ja det var så fint! Detta utfört av en 16-åring och en 5-åring! Maken var på strategimöte.

Veckan i Göteborg gick bra, trots allt. Har fått några mail (bl a från chefen) som tackar för "great days" och att de är övertygade om att vi kommer att ro iland uppdraget på utsatt tid och med ett bra resultat. Det värmde, för det är så lätt att vara självkritisk och tycka att vissa delar hade kunnat gå bättre.

Sista kvällen hade jag tänkt ta det lugnt genom att sammanställa lite material, läsa lite och glo på SVENSK TV! Och äta smågodis, hihi. Jag gjorde bara det första, för sedan träffade jag en gammal kollega, som jag inte har träffat på flera år. När jag såg henne sprang jag fram och gav henne en kram! Men då märkte jag något som jag trodde hade försvunnit. Skakade av mig tanken och vi bestämde oss för att sätta oss ner och prata. Beställde var sitt glas vin och vi bubblade och pratade. Hade mycket att ta igen. Efter en stund var jag tvungen att bryta, för att dra iväg ett mail till min chef (sammanställningen) och lovade att vara tillbaka så fort jag kunde. När jag kom tillbaka, satt hon med ett stort glas vatten och mungiporna var uppe vid öronen!

Någonting förändrades i atmosfären och jag visste vad det berodde på. Jag kunde inte stoppa det. Märkte att talet blev konstigare, hon upprepade sig själv flera gånger, hon höll i mina händer, smekte mina kinder och till slut såg jag räddningen! En till gammal kollega dök upp. Jag viftade honom till vårt bord, vilket inte var uppskattat av den kvinnliga kollegan. Det kom ytterligare en person till vårt bord. Vid det laget hade hon redan slängt ur sig någon spydig kommentar till mig. Jag hade varit med om det förr. Sedan fick hon svårt att hålla ögonen öppna, välte omkull glas, vickade på bordet flera gånger och till slut så reste hon på sig och gick därifrån. Jag satt kvar en stund med de andra och ingen ville prata om det som hade hänt. Det var tabu på något sätt. Ungefär som om alla hade knäppt med fingrarna och POFF så försvann det. Det var en som reagerade och det var servitrisen, som lade sin arm om mina axlar och sa "Det är så tragiskt, men vad gör man. Hon måste själv ta initiativet till att sluta dricka."

På morgonen, vid frukost, träffades vi igen. Hon kom med rödsprängda ögon och ett ansikte som såg så härjat och trött ut. Tyckte synd om henne. Jag fick hennes kort och lovade att höra av mig. Jag har fått det förut och lovat samma sak. Innan vi skiljdes åt gav jag henne en kram igen och nu kände jag något jag inte känt förut. Det var som om hon genom hela sin kram, skickade ett budskap "Hjälp mig Taina". Jag fick tårar i ögonen.

Den här gången ska jag höra av mig...