fredag 13 februari 2009

Show & Tell: Närmast hjärtat

Simone, http://fritturhjartat.blogspot.com/ står för fredagstemat i februari och här kommer mitt inlägg:

Jag rasar ihop, som en trasa, ner på golvet. Tror inte på det jag nyss hörde, men ändå reagerar kroppen. Kan inte, vill inte förstå. Orden som kom ut ur telefonen liksom ekar i mitt huvud. SLUTA skriker jag och lägger på...

Det var den 18 maj 2003, en härlig eftermiddag och jag plockade och donade i vardagsrummet. Jag hade nyligen kommit hem från min andra veckolånga sjukhusvistelse och kände mig på strålande humör. Det gick vägen den här gången också! Jag var gravid och hade gått en tuff kamp mot livmodern, som på något sätt försökte stöta ut det lilla liv som fanns där. Ett litet liv tog slut men det andra var starkt nog att haka sig fast. Naturens gång, sa de på sjukhuset.

Vi hade precis flyttat. Tidigare på dagen hade jag pratat med mamma i Finland och hon bubblade på om allt möjligt. Mamma pratade inte "i onödan" i vanliga fall, dvs hon var typisk finsk. Hon var ofta i farten, mycket skulle hinnas med på dygnets 24 timmar. Men hon var en STOR lyssnare och hade ett ENORMT tålamod och ett GIGANTISKT hjärta. Det var min mamma. Mamma finns inte mer och saknaden efter henne är obeskrivlig. Även nu, när jag skriver detta, reagerar jag och det har snart gått 6 år sedan jag hörde hennes röst. Mammas röst.

Samtalet den 18 maj 2003 kom från min syster. Hon berättade att mamma var död. Jag kan knappt skriva det, än mindre förstå det. Allt hade gått så fort, enligt syrran. Hon hade somnat in i bastun. Hennes favoritställe, eller ska vi säga smultronställe. Hon älskade att basta, så som många andra finländare, men hon kunde "basta ut" de flesta av oss. Stora kroppspulsådern brast och mammas liv släcktes. 63 år gammal. Alldeles för tidigt.

Sommaren och hösten 2003 var som en enda dimma. Min graviditet var komplicerad och jag fick åka in sammanlagt 5 gånger akut, varav vid ett tillfälle sa en läkare att "Du får förbereda dig på det värsta, det här kommer inte att gå vägen". Den 7 december var det dags. Trodde vi. Det hade både läkaren och barnmorskan sagt. Den 7 december kom och gick. Det gick en vecka, två veckor, men ingen bebis. Den 23 december fick vi åka in och jag fick dropp. Maken var i extas och äntligen, efter en lång väntan fylld av sorg och oro, så var det dags. Jag var 40 år och hade inte gjort fostervattensprovet trots mångas vädjan. Ett liv är ett liv.

Natten mot julaftonen händer något. Läkaren tittar snabbt på sköterskorna och säger högt SNITT. FORT SOM FAN. Sedan tittar han på mig innan jag rullas in och nickar God Jul. Jag svarar med ett trött God Jul.

Julafton 2003 vaknar jag 4.30 på morgonen. På intensiven med en massa slangar överallt. Tittar mig omkring och får se Maken komma in. Trött, rödgråtna ögon men ändå med ett stort leende. Strax efteråt rullar en av sköterskorna in en liten säng med en liten tjej, som bär på en tomteluva. Hon lyfts upp i min famn och plötsligt så tittar jag in i ett par klarblåa ögon. Jag känner igen dem direkt. Varken Maken eller jag har klarblåa ögon. Mamma hade klarblåa ögon. Ringer pappa i Finland och det enda han säger : "Grattis och jag visste att hon skulle komma tillbaka. Får jag äran att ringa runt och berätta den goda nyheten?"

Minstingen har nu blivit 5 år.

Närmast hjärtat, för mig, ligger LIVET. Och allt som där hör till.

18 kommentarer:

Annika sa...

Taina, vilket personligt och starkt inlägg. Jag kan nästan känna hur det kändes allt du skriver om...Och ändå vet jag inte.
Livet och döden som ständigt går tillsammans. Du beskriver det så bra här. Sorgen och glädjen.
OCH LIVET!!! Flickan med de klarblå ögonen!

Fritt ur hjärtat sa...

Oh kära nån! jag storgråter, så otroligt starkt och personligt. Livet, flickan som kom efterlängtad på fler än ett sätt visar det sig.
Tack för att du delar med dig att detta.

Fritt ur hjärtat sa...

Måste peta lite, orkar du lägga in en länk till mig så dina läsare hittar till temat och se sammanhanget.

StrandMamman sa...

Tack Taina för ett gripande inlägg. Det kändes ända in i hjärtat... VÄNdagshälsningar till dig!!

Taina sa...

Annika:
Tack det värmde.

Simone:
Tackar. Ibland känns det skönt att få skriva av sig de tunga bitarna i livet...

Strandmamman:
Det var ett tungt tema denna fredag...men ändå ett skönt tema. Jag gick "bara in" och hämtade det som fanns där. I hjärtat alltså. Ha en fin Vän dag du med ;)

Anne sa...

Vilket gripande och personligt inlägg, jag blev väldigt berörd och sitter här med tårar i ögonen. Väldigt fint och så klokt skrivet, tack för att du delade med dig!

Jenny sa...

Vad fint skrivet och visst är det väl så, att livet och döden liksom går hand i hand. Jag tänker ofta på det, som man säger, att every new beginning is some other beginnings end, och så känns det just med liv och död. Förstår att du saknar din mamma varje dag, jag vågar inte ens tänka tanken på den dagen man mister en förälder.
På en helt annan not, tänkte jag bara fråga om lilltjejen fick börja Kindergarten fast hon bara var 4? Här i NC har de "cutoff date" den 31 augusti, dvs du måste ha fyllt fem senast då för att få börja kindergarten den hösten. Hur är det i CT? Bara nyfinken, vet du :-).
Stor helgkram!

Saltistjejen sa...

Å vilket otroligt fint inlägg! Så personligt. Jag sitter här med tårar i ögonen. Berörd. Hlea vägen in till hjärtat.
Sorg och lycka. Sådant är livet. Jobbiga och svåra saker blandas med underbara och fantastiska ögonblick.
Ibland överträffar livet sig självt.
Är så glad över att du har din underbara dotter med sina klarblå ögon!
Stora kramar!! :-)

Marskatten sa...

Så vackert och kärleksfullt skrivet...jag sitter här och gråter.
Ett liv släcktes och ett tändes. Vackert.

Taina sa...

Anne:
Livet är tufft ibland. Hoppas du får en fin helg.

Jenny:
Hand i hand. Liv och död. Så sant.
Här i CT har de 31 december, så hon fick börja Kndergarten. En del tyckte väl att det var för tidigt, men vi ville gärna prova och det har gått bra hittills. Eftersom vi kommer att vara här i 3 år ville vi ge henne chansen att ha fått prova på skolan här.
Ha e fin Valentine's Day!

Saltistjejen:
Ja, hon lyser upp vår tillvaro ;)

Marskatten:
Ibland kan vara livet vara smärtsamt men så tänds ett nytt som gör att vi får kraft att gå vidare.

Mia sa...

Åh vad fint skrivet, tårarna rinner ner för kinderna och jag känner mg p
otroligt tacksam för alla nära och kära som jag får ha runt mig. //Mia D

Taina sa...

Mia:
Och jag är också tacksam för alla som jag har har runt mig. Fick en underbar skylt av Maken idag med texten ...all because two people fell in love.
Ha en fin VänDag (so det heter i Finland).

underytanjag sa...

Tack för ett gripande inlägg jag är glad att jag fick ta del av det. Vårt första barn kom till oss med akut snitt i vecka 27. Ha en fortsatt skön helg!
Kram Lotta

Taina sa...

Lotta:
Oj vecka 27! Vilken kämpe! Ha en härlig söndag.
Kram

Fundersam Cecilia sa...

Ja haer trillar ocksa tararna.Vilket otroligt fint inlaegg!!

Taina sa...

Cecilia:
Tack snälla. Livet är så skört ibland.

anna of sweden sa...

Vilket fint inlägg.

Taina sa...

Anna:
Tackar.
Kram