Show & Tell: Närmast hjärtat

Simone, http://fritturhjartat.blogspot.com/ står för fredagstemat i februari och här kommer mitt inlägg:

Jag rasar ihop, som en trasa, ner på golvet. Tror inte på det jag nyss hörde, men ändå reagerar kroppen. Kan inte, vill inte förstå. Orden som kom ut ur telefonen liksom ekar i mitt huvud. SLUTA skriker jag och lägger på...

Det var den 18 maj 2003, en härlig eftermiddag och jag plockade och donade i vardagsrummet. Jag hade nyligen kommit hem från min andra veckolånga sjukhusvistelse och kände mig på strålande humör. Det gick vägen den här gången också! Jag var gravid och hade gått en tuff kamp mot livmodern, som på något sätt försökte stöta ut det lilla liv som fanns där. Ett litet liv tog slut men det andra var starkt nog att haka sig fast. Naturens gång, sa de på sjukhuset.

Vi hade precis flyttat. Tidigare på dagen hade jag pratat med mamma i Finland och hon bubblade på om allt möjligt. Mamma pratade inte "i onödan" i vanliga fall, dvs hon var typisk finsk. Hon var ofta i farten, mycket skulle hinnas med på dygnets 24 timmar. Men hon var en STOR lyssnare och hade ett ENORMT tålamod och ett GIGANTISKT hjärta. Det var min mamma. Mamma finns inte mer och saknaden efter henne är obeskrivlig. Även nu, när jag skriver detta, reagerar jag och det har snart gått 6 år sedan jag hörde hennes röst. Mammas röst.

Samtalet den 18 maj 2003 kom från min syster. Hon berättade att mamma var död. Jag kan knappt skriva det, än mindre förstå det. Allt hade gått så fort, enligt syrran. Hon hade somnat in i bastun. Hennes favoritställe, eller ska vi säga smultronställe. Hon älskade att basta, så som många andra finländare, men hon kunde "basta ut" de flesta av oss. Stora kroppspulsådern brast och mammas liv släcktes. 63 år gammal. Alldeles för tidigt.

Sommaren och hösten 2003 var som en enda dimma. Min graviditet var komplicerad och jag fick åka in sammanlagt 5 gånger akut, varav vid ett tillfälle sa en läkare att "Du får förbereda dig på det värsta, det här kommer inte att gå vägen". Den 7 december var det dags. Trodde vi. Det hade både läkaren och barnmorskan sagt. Den 7 december kom och gick. Det gick en vecka, två veckor, men ingen bebis. Den 23 december fick vi åka in och jag fick dropp. Maken var i extas och äntligen, efter en lång väntan fylld av sorg och oro, så var det dags. Jag var 40 år och hade inte gjort fostervattensprovet trots mångas vädjan. Ett liv är ett liv.

Natten mot julaftonen händer något. Läkaren tittar snabbt på sköterskorna och säger högt SNITT. FORT SOM FAN. Sedan tittar han på mig innan jag rullas in och nickar God Jul. Jag svarar med ett trött God Jul.

Julafton 2003 vaknar jag 4.30 på morgonen. På intensiven med en massa slangar överallt. Tittar mig omkring och får se Maken komma in. Trött, rödgråtna ögon men ändå med ett stort leende. Strax efteråt rullar en av sköterskorna in en liten säng med en liten tjej, som bär på en tomteluva. Hon lyfts upp i min famn och plötsligt så tittar jag in i ett par klarblåa ögon. Jag känner igen dem direkt. Varken Maken eller jag har klarblåa ögon. Mamma hade klarblåa ögon. Ringer pappa i Finland och det enda han säger : "Grattis och jag visste att hon skulle komma tillbaka. Får jag äran att ringa runt och berätta den goda nyheten?"

Minstingen har nu blivit 5 år.

Närmast hjärtat, för mig, ligger LIVET. Och allt som där hör till.