Adenoid

Japp, jag har lärt mig ett nytt ord - Adenoid. Det är alltså körtel bakom näsan. Liisa har ju varit drabbad av öroninflammationer, halsinflammationer, bihåleinflammationer och alltid haft problem med att andas via näsan. Hon hostar konstant, hon snörvlar och hon drar alltid djupa andetag. På natten sover hon med munnen öppen och vaknar således på morgonen med en känsla av Sahara i munnen. Men NU, äntligen, kom vi till en ENT-doktor, dvs öron-näsa-hals specialist. Han såg genast att hon var en kandidat för operation då "adenoiden" dinglade som en stor klase vindruvor bakom näsan.

Hej och hå så blev det snabbt en operation och i fredags skulle vi infinna oss kl 05.45 på saint Francis sjukhus i Hartford. 05.45. Snark tänker väl ni, men jag är ju uppe vid 4 varje morgon så det gick ingen nöd på mig och Liisa var heller inte så svår-väckt.

När du har en bra sjukförsäkring så fungerar vården ypperligt i detta land. Liisa blev omhändertagen som en prinsessa. Allt gick så smidigt, ingen väntan utan det dök upp den ena personen efter den andra som hade olika uppgifter från registrering, till bedövning och operation. Alla kom in med jämna mellanrum. När hon sedan rullades in, fick jag gå till ett väntrum och där kunde jag följa var någonstans i processen hon befann sig genom att titta på en TV-skärm och hennes ID-nummer. Det var en färgkarta som beskrev "under operation", "operationen närmar sig slutet", "operationen klar", "recovery". Smidigt! När hon var på uppvaket, kom läkaren som opererade henne in och förklarade hur det hade gått och han kunde konstatera att körteln var betydligt större än han hade räknat med och därför tog det lite längre tid. Ja men är inte allt lite större i Amerikat, tänkte jag. Men jag sa inget utan nickade ungefär som om jag fattade preciiiis.

Till slut kom det en annan filur, som bad mig följa med honom. Snäll som jag är så gjorde jag det. Hade ingen tanke på att det kunde ju vara vem-som-helst och kanske dra in mig i en hiss och, ja ni vet vad. Men nu var det ju inte riktigt så utan han tog mig till Liisa. En drogad Liisa. Hahahahaha, vad jag skrattade för hon var fortfarande borta och hon hade bett mig filma henne efter operationen för hon ville själv se hur hon betedde sig. Gissa om vi skrattat åt filmen!

Det har blivit mycket glass men nu känner hon sig redan bättre. Ingen träning på 5-7 dagar, vilket hon tycker är jobbigt. Svullnaden kan ligga kvar i ca 14 dagar. Men sedan kommer hon att känna skillnad. Förhoppningsvis.

Hon fick absolut inte gå själv till bilen. Bilen skulle jag köra fram till "patient pick-up" dit hon fick åka i rullstol. Gör man så i Sverige också?

Här behövde vi bara vänta 5 minuter när vi kom in.

Liiiiite nervös tror jag.

Alltid tid för en pose

Färgkartan som gjorde min väntan "spännande"

En drogad (och kul) Liisa

Ispack runt halsen.

Idag är det val i Sverige och våra dokument om röstlängd kom så sent så vi hann inte bli registrerade i tid!!! Grrrrrrr. Så nu hoppas jag att ALLA som har rätten att rösta gör det och att det blir ett vettigt resultat. Lycka till Sverige!

Alive N Kickin'

Tack snälla ni för era fina kommentarer i föregående inlägg. Mycket har hänt sedan dess. Jag har också varit en sväng till Finland och vilken resa det var, inte bara geografiskt utan också känslomässigt.

Hur det än är, så vill vi alla pappas bästa, men vägen dit är väldigt spretig då vi är olika personligheter. Tänker inte gå in på detaljer, men att vara här, så långt borta "takes its toll". Jag är evigt tacksam för allt de gör men det betyder inte att jag inte kan göra nåt härifrån även om jag inte är på plats. Ibland känns det som det hänger anklagelser i luften och därmed förlorar man sin röst.

Pappa mår under omständigheterna bra. Han är flyttad till ett annat sjukhus som har mer eftervård att erbjuda. Han har börjat använda en rullator för att ta sig upp från sängen eller rullstol. Han kämpar på. När han blir trött gör sig Alzheimern påmind. Han tappar liksom allt som vi pratat om, glömmer bort var vi bor och hur gammal Bella är till exempel. Det gör ont att se. Däremot är jag övertygad om att Alzheimer patienter behöver ha en bekant, för dem, miljö runtomkring dem. Då fungerar det mesta. Hjälp med medicinering och täta "kontroller" är något som vi måste utreda närmare. Många beslut och de är inte lätta. Speciellt inte om vi har olika åsikter.

I alla fall så avslutades besöket med en helt magisk helg i min brors stuga. Vilken lisa för själen.

Jag reste till Finland med donna, fina Bella

Försökte mig på samma pose men måste ha fått det om bakfoten. Eller nåt.

Älskade papsen.

Min fina bror och pappa

En promenad där även vår faster var med som i denna jobbiga stund drabbats av cancer. Tar det aldrig slut?

Pappa ville besöka mammas grav som han undvikit ett tag.

Det blev många tårar. Tårar som suttit fast men som nu fick utlopp. Det är ok, pappa. Det är ok.

I brorsans stuga hedrade vi minnet av hans bästa vän, hunden Gora. Min bror tänder ett ljus där varje kväll.

Middagen i stugan. Så gott. Så lugnt.

Brorsans andra hund, Vito, som är världens roligaste hund som gärna drar till ett stort smile.

Finland in my heart. Verkligen. Nu tillbaka i USA med världens dunderförkylning och feber. Life goes on.

Ledsen

Idag hade jag tänkt skriva om de sista dagarna i Thousand Islands, men det får vänta. Pappa, lilla pappa, har hamnat på sjukhuset. Lilla pappa som bara är 78 har drabbats av Alzheimer och stundtals kommer han inte riktigt ihåg saker och ting. Inatt har han ramlat, slagit i huvudet och brutit lårbenshalsen. Hans fina särbo kom förbi och hittade honom livlös. Det tog sedan 2 timmar för ambulansen att komma!

Idag fick jag facetajma med pappa, tack vare systerdotter som var där på sjukhuset med honom och baddade honom i denna olidliga värme. Luftkonditioneringen på sjukhuset hade kollapsat och där låg han, min tidigare så starke far, så svag, så svettig och drogad.

Mitt hjärta blöder. Tankarna snurrar. Vad gör jag här? Vill vara nära.

Det bidde en ny båt!

Döm om min förvåning när ny båt skulle väljas, så avstod Jonas från en traditionell bassbåt och vi valde istället någonting som var mer åt en normal båt men ändå med bassbåt-inslag. Om ni förstår vad jag menar. Bassbåtar har speciellt utseende och går väldigt grunt och har inte mycket utrymme för att sträcka på benen. Men NU finns både benutrymme och säten för oss alla. Dessutom är det en flång-ny båt och bara det är en ovanlig handling om man heter Herr Olsson.

Igår regnade det en hel del här men ändå väldigt varmt. Till slut, när molnen kissat ur sig, blev det en båttur och sedan cocktails hos stuggrannen.

Liisa mår fortfarande lite dåligt. Det blir nog att besöka Tant Doktor när vi kommer hem igen.

Idag, torsdag, skiner solen. Träningsfri dag, god frukost och sedan packa picknick-korgen, som egentligen är en ful kylväska, men det låter mer fint att kalla det för korg, eller hur? Och sedan wrooooom ut med nya båten. JAAAA, vi ska ha flytvästar, pass och gröna kort med oss för vi vet inte om vi hamnar på den kanadensiska sidan. För om ni nu har läst på om det här vattensystemet, vilket jag förmodar att ni gjort ni alla miljoner läsare, så går floden mellan Kanada och USA. Det är svårt att rita streck i vattnet så det gäller att kolla på kartan var du befinner dig. Heter det sjökort kanske?

Hejdå du gamle trotjänare. Du har verkligen varit en god kompanjon och tagit ut oss på många vattendrag.

Välkommen vår nya familjemedlem

Det ska börjas i tid!

Lite mer power är ju aldrig fel.

På den här båten har vi en liten plattform och stege! Den förra fick man leka akrobat varje gång man skulle i båten igen.

Hon trotsade febern.

Lite konster är ju alltid kul.

Det går att fiska från den här båten med och för att känna sig hemma, ställde Jonas in en stol från den gamla båten. Den ska jag slänga i sjön när han inte ser på!

Vackra Thousand Island

Spännande

Imorgon blir det spännande. Då får vi se om en affär gått i lås. Nog för att vi har semester, men ibland gör vi affärer, speciellt en regnig dag som denna. Morgonen var fin men sedan kom det efterlängtade regnet. Som jag personligen kunde ha varit utan så här på min enda lediga vecka...grrrr. Men nu ska jag inte vara så egoistisk. Det behövs regn här.

Imorgon onsdag har vi blivit bjudna till grannarna här på ön. Vi har ju lärt känna dem lite med tanke på alla år som vi varit här och nu ville de att vi skulle komma över på en "cocktail". Hoppas det inte innebär långklänning och sånt. Jag har ju bara semester-och stugkläder med mig.

Imorse blev det en springtur igen. Och vilken jävla tur då. Det kändes som att springa genom en regnskog och benen var liksom inte med mig. Startade lite "hoppandes" då jag tyckte (eller tänkte) att benen är ju utvilade så de bör vara lekfulla och fjäderlätta. Men fasiken heller. Efter ett tag då jag försökte inbilla mig att det ÄR kul med träning, benen är lekfulla, så gjorde sig varenda cell i kroppen sig påminda. De små jävlarna introducerade sig och frågade om det var jobbigt, tungt, tråkigt! Tacka fan för det! En av backarna fixade jag inte hela vägen upp och gick en bit då pulsen gick upp för mycket. När jag sedan började springa igen ger jag mig fan på att det dök upp en till backe som inte var där tidigare! Det måste bli en skärpning på min löpning! Vill ju klara av en mara igen. Och det utan att pulsen går upp, för det får den ju inte göra pga hjärtat.

Jonas har precis tagit dagens första dopp

Även denna lilla jävla badar med oss! Jag vet! Dessa vattenormar dyker till och med!

En vanlig syn här

Liisa och jag ute med trampbåten

Jag vet, det börjar likna en kalkon där under hakan...

Fiskarn'

Min joggingväg och Dead End var precis hur jag kände det!

Dagens lunch på en Diner. Not the healthiest food on earth.

De söker personal. Nyktra sådana...

Vår tjej som kände sig liiiite bättre idag.