Det är lugnt och snart är det jul

Allt har lugnat ned sig med den där "idioten" jag skrev om i förra inlägget. Han kunde inte gå vidare för det fanns ju inget case. Nu är det lite pinsamt för hans son, den 27-årige coachen som jobbar på skolan för ALLA vet vad hans pappa gjort, dvs hotat till både höger och vänster. 

Själv mår jag mycket bättre nu. Hjärtat mår bra under omständigheterna, astman är under kontroll och mungiporna börjar dras upp mot öronen. Det är ju jul snart!

Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev, Halloween, football senior night, 50-års fest i NJ, Thanksgiving, adventsfika hos Olssons och mycket mer. Men jag ska inte skriva om allt för då storknar ni.

Nu är det bråda tider, inte bara för nissarna utan även för en annan och då menar jag inte bara julstöket utan organisationsförändringar. Igen. Jag vet, det är så drygt. Detta sker varenda år och när man har en global roll så som jag har, så är det alltid där det blåser storm. Vi får se hur det går denna gång. Bör veta mer om drygt en vecka. Lagom till jul. Just nu känner jag mig som en av de där gigantiska ballongerna i Macy's Thanksgivingparad. Jag sitter fortfarande i ett snöre och flyter med. På min ballong står det Power Points. Kan ni föreställa er känslan?

På tal om Thanksgiving så drar ju julhysterin igång då. På riktigt alltså. Det liksom exploderar med ljus och tomtar och allt som hör julen till. Det är som att vara med i en film där scenen plötsligt blir en helt annan miljö. Visst finns det de som smyger in juliga ting tidigare, men denna stora förvandling är så påtaglig just under Thanksgivinghelgen.

Vår Thanksgiving firade vi med våra finaste vänner, Bob och Darlene. Mysigt i kubik. God mat, härliga diskussioner och bara häng. 

Här hemma har julen börjat göra sig synlig med gran, ljus och tomtar. Det har bakats, rullats köttbullar, rökts kalkon, kokats julgröt och avsmakats glögg. I massor! Ett litet adventsfirande med goda svenska familjer har vi också hunnit med. 

Nu kör vi lite bilder!

Bob och Darlenes mysiga matsal

Mor och dotter

Tack för att du är du mina fina vän, Darlene

De bästa vänner man kan önska sig som gjort vår tillvaro här i USA så himmelens bra.

Lussebullar ska det vara till advent, eller hur?

Substitut till skinka är rökt kalkon som här förbereds av Jonas

Rullat och stekt köttbullar. Mums!

Jul i vårt hus

Glöggavsmakning

Att bli trakasserad

Gud så trött jag är. Så förbered er nu, alla mina miljoner läsare där ute, att detta blir ett dystert inlägg. 

Det är mycket nu.

I det finska språket används uttrycket "ei kahta ilman kolmatta" som är ungefär detsamma som "en olycka kommer sällan ensam". Men i finskan så är uttrycket mer om motgångar och att om du haft två motgångar redan, så kommer den tredje. Sitt lugnt i båten och vänta, typ. Olycka låter lite hårt på nåt sätt.

I alla fall så vet ni ju redan att Dino är gammal. Vår skrutthund, som går in på sitt fjortonde levnadsår. Det är gammalt. Han är halvblind, hör dåligt och är nyligen opererad för tumörer. Nej, vi har inte gjort biopsi. Det ändrar inget och just nu mår han bra men det har varit tufft ett tag. Svårt att se en så kär familjemedlem börjar tyna bort. Ja inte i storlek för han är lite korpulent och har alltid älskat mat. Så som husse kanske, hahahahaha! Han tynar bort i sin personlighet och är en gammal förvirrad man som har blöjor på natten. Älskade Dino.

Då hoppar vi in på nästa. Liisa hade en liten incident på skolgården och körde in i en annan bil. Och ni som bor här i Amerikatt, vet hur det kan se ut på en high school. Skolbussar, bilar, poliser, ungdomar som går med huvudet nedböjt, stirrandes i sina mobiler. Kaotiskt med andra ord. 

Skadorna på bilarna, inklusive vår, var inte stora. Hon körde i snigelfart men det blev lite trångt och olyckan var framme. Hon tog på sig hela skulden. Personen i den andra bilen var den 27-årige fotbolls coachen på skolan. Det skulle lösa sig. Trodde vi. Pappan till denna 27-åringen blev HELT GALEN! Han ringde på en gång och frågade hur vi ville lösa detta. Helst utan försäkringsbolagen inblandade. Say what? Hur han ville göra det sket vi i och kontaktade vår försäkringskille. Och det var ju som att hälla bensin och tända på. Försäkringskillen räknade ut, i detalj, hur mycket reparationen skulle kosta men den kalkylen gillade inte Pappan och dessutom skulle han ha pengar för värdeminskningen på bilen. Han hade gjort sin egen lilla uträkning. Go figure. 

Under en hel månad har han ringt, skickat sms, till vår försäkringskille, till Jonas och till mig. Värsta sms har jag fått. De med hot! Går inte in detaljer men de har varit tuffa. Jävligt tuffa. Kan bara säga att polisen är inblandad.

En lördagmorgon när jag vaknade, så läste jag ytterligare ett av hans raseri-sms och fick plötsligt svårt att andas. Kände att ett astmaanfall var på väg. Det blev helt enkelt för mycket och plötsligt var det ett faktum. Astma from hell. Mina hjärtproblem blev ju inte bättre och till slut var det slut på luft och trycket på bröstet oumbärligt. Det blev ambulansfärd till akuten, syrgas, nitroglycerin och hela köret. Ja, jag överlevde för annars skulle ni ju inte kunna läsa detta. Smart uttalande Taina. Very smart.

Well, jag är igång igen. Huvudet upp och fötterna ned. 

En trött Dino efter operationen

Slänger in lite feel good bilder också

Det ser ut som om spöket skitit på sig. Kanske hen blev rädd för ett annat spöke? Just FYI, det är löv, hahahaha!

Detta var bara en del av eländet. Bröstkorgen var uppkopplad till EKG och syrgasmasken var nära till hands. Kul lördagsaktivitet. Eller inte.

Phew, jag gjorde det

Äntligen kan jag pusta ut. I alla fall för min egen del, för det finns en massa andra saker som hänger över mig. Sånt som skulle ha behövt vara klart igår, typ. Men nu kan jag bocka av en sak i alla fall. 

I veckan var det ett stort "Supplier Forum" inom flygindustrin, där en ny standard diskuterades. Jag vet, låter inte så exalterande för de flesta kanske, men JAG tycker det är väldigt intressant eftersom jag jobbar med "sånt". Att säkerställa att det finns regelverk innan vi levererar detaljer till flygmotorer bör vara i allas intresse att det finns. 

I alla fall så var jag en av presentatörerna och det var knappt 600 deltagare, world wide. Kameran var på så jag var ju tvungen att visa mitt fejs. Och med det så ville jag ju se respektabel ut. Inga blåbär mellan tänderna. Välkammat hår. Byta ut myskläder till något mer snyggt. Åtminstone upptill. Kunde ju ha suttit med rumpan bar om jag ville men det hade ju känts märkligt om ni frågar mig. 

Innan presentationen hade jag givetvis övat på min presentation. Det gör jag alltid och har mina "que cards" redo. Vill ju att det ska flyta på. Samtidigt som jag presenterade såg jag på chatten att det kom frågor. Försökte inte stirra mig blind på dem utan fortsätta tills jag var klar. Vi hade en Q&A i slutet. När jag var klar presenterade jag nästa talare och det kändes nästan som en förlossning. Befrielse.

Annars då? Jo, Liisa har tyvärr fått ett nytt skov av feber. Nu en hel vecka och den vill inte försvinna. Sist varade den i 5 veckor och de kan inte hitta orsaken till varför hon får dessa långvariga febertoppar. Vi har varit inne en gång och uteslutit Covid. Än en gång. Orkar liksom inte gå igenom ytterligare miljoner läkarbesök. 

Inte nog med att Liisa är sjuk, så har Dino börjat få lite problem med knölar. Han ska in på operation den 15e. Han är ju gammal så jag är nervös. På nätterna har vi blöja på honom. Av någon anledning tycks han tycka det är skönt. Viftar på svansen när jag sätter på den. Blöjfetisch kanske? Hahahahaha! Nä, skulle inte tro det. Han är ju kastrerad för hundra år sedan.

Idag söndag ska jag fortsätta greja lite ute i trädgården, fixa Halloweendekorationer. Hepp!

Tränar på att le inför presentationen. Moget?

Tänderna var borstade och dessutom hade jag kört white strips. 

Nu börjar det bli läskigt hos Olssons

Den här häxans ansikte lyses upp av en lampa som jag tryckt ned i marken.

Men vänta nu

Sa Liisa homecoming weekend? Det såg då verkligen inte ut som det. Var är alla vackra klänningar och pojkar i kostym? Pyjamasbyxor? Really? Nu ska jag väl inte klaga, för det blev ju trots allt en homecoming, även om den hölls utomhus. Och ni vet ju säkert anledningen till det. DEN DÄR FÖRBANNADE PANDEMIN!

Helgen började med den sedvanliga fotbollsmatchen. Amerikansk fotboll alltså och Liisa spelar ju saxofon i bandet som spelar på alla hemmamatcher. Igår lördag, var det "Homecoming Dance" och i år blev det billigt. Jävligt billigt. Liisa köpte en cowboyhatt i guld på Party City för typ 5 dollar, tog en gammal tisha och målade på den en massa krumelurer som jag inte begrep mig på och till sist drog hon på sig ett pyjamasbyxor. Japp, ni läste rätt. 

Jag börjar bli för gammal.

Vi däremot, Jonas och jag, hängde med våra fina vänner Bob och Darlene och firade Darlenes födelsedag. Jättetrevligt. Och sent. Och mycket vin. 

Ikväll ska jag ta itu med lite pappersarbete. Alltid lika kul. Eller inte.

Liisa i skolans färger

Homecoming girls

Kolla PYJAMASBYXORNA!!!

Men de är söta ihop

Vi hade det bra på födelsedagsmiddagen 

Det har börjat

Japp, vi har varit iväg till ett universitet. Bara för att uppleva atmosfären. Just detta universitet, Boston University, är alldeles för dyrt om ni frågar mig, närmare sagt $77 000. Per år! WTF, kan man ju fråga? Är böckerna guldpläderade? Är professorerna som Brad Pitt och George Clooney? Sviter istället för dubbelrum med en annan svettig och finnig tonåring? Ja, jag bara undrar.

I alla fall så har vi tur att Liisa har en god vän som studerar där och som tog sig tid att ge oss en rundtur. Där ljög jag. Jag fick nämligen inte vara med på rundturen, de ville gå själva. Fine. Lite sur var jag men det gick över. Huvudsaken Liisa fick uppleva miljön och träffa sin fd skidkompis. 

Om hon gillade skolan? Go figure. Dessutom är ju Boston är underbar stad som har allt!

Vi har skaffat en sk "advisor" som går igenom hela denna ansökningsprocess med oss. Vi har liksom inte tid att sätta oss in i allt som krävs. Det enda som inte efterfrågas är skostorleken, typ. Men det är lite kul samtidigt, måste jag ändå erkänna. Lite pirrigt så där.

I all denna stress så har jag tagit på mig ett liiiiite större uppdrag som jag kommer att berätta om senare. Nervös? Tacka fan för det! På fredag har jag en sk "practice session" för att avgöra om jag är redo. Och mina naglar är ett minne blott tack vare detta.

Imorgon är det fredag och Gud så skönt! Har varit sjuk i veckan med feber, halsont, huvudvärk OCH ont i öronen, så där som man hade när man var barn. Kunde inte koncentrera mig pga värken. Känns bättre idag. Nej, jag har inte testat mig. För COVID alltså. Funderade på att skaffa ett sånt där hemma test. Vet inte hur bra de är dock. Ska kolla och återkomma. Nu åter till jobbet. Men först lite bilder från trippen. Hepp!

Funderingar över framtiden

Som jag skrev tidigare har ju loppet om att söka till universitet startat. För Liisa alltså. Och då kommer ju frågan om vad vi ska hitta på. Stanna kvar i Simpan? Flytta? Jobba till 65? 

Många som vi känner och som blivit "empty nesters" flyttar till något mindre, hittar på något nytt och byter karriär, och en del stannar och fortsätter med det de har gjort de senaste åren. Jag tycker detta är svårt.

Flytta tillbaka till Sverige finns inte i planerna nu, men visst saknar jag att vara nära Albert, Isabella och barnbarnen samt pappa såklart. Pandemi-helvetet har ju inte gjort det smidigt heller. Å andra sidan vill vi inte vara alltför långt ifrån Liisa. Hon är ju yngst. 

Jobbet då? Jo då, det rullar på. Men jag jobbar alldeles förr långa dagar och det blir liksom aldrig lugnare. Snarare tvärtom. Vi har verkligen drabbats hårt inom flygindustrin med mycket neddragningar och de som är kvar har fått dra tunga lass. Ska jag hålla på så här till 65? Orkar hjärtat och hjärnan? 

I mina lediga stunder reflekterar jag mycket över livet. Dödstädar, småplanerar och drömmer. Inget har ramlat på plats än. Känns som om vi ska igenom den här turbulensen med Liisa först. 

De jag saknar just nu...

Albert (i Göteborg i augusti)

Isabella med barnen (Maximilian på denna bild)

Lilla pappsen vars 80-års dag jag så hade velat fira tillsammans med honom

Är sommaren slut nu?

 Då har vi gått in i september och jag fattar inte vart sommaren tog vägen? Det är liksom en fis i universum. Knappt så du har hunnit med allt och speciellt inte att reflektera. Mina planer på att läsa, ta det lugnt, leva i nuet. HA! Från det att jag slår upp mina ögon så börjar hjärnan snurra, benen sprattla, armarna vifta och käften glappa. Försöker tända ljus medan jag dricker mitt kaffe och komma in i en sorts lugn. Skämt om ni frågar mig. Det MÅ se lugnt och fridfullt ut men inombords sprakar det av liv som måste levas NU! 

Well, well, nu är vi här och nu börjar de sista sidorna i kapitlet om Liisas skolgång. Hon har alltså startat sitt sista år på high school! Gissa om hon är taggad? Och samtidigt väldigt nervös. Det skrivs "essays", intervjuer planeras, universitet och colleges studeras och en framtid börjar ta form. 

En annan sak som ingår i detta kapitel är Dino, som nu påbörjat sitt 14:e år och det märks. Han har tyvärr flera tumörer och ska genomgå en operation i oktober. Han hör dåligt och ser inte så bra längre. Vill bara stanna tiden. Vår älskade Dino.

Annars så har vi, i alla fall jag, tillbringat mycket tid i Paradiset. Jag har ju förmånen att jobba därifrån.

Nu kör vi igång hösten! Hänger ni med, ni alla mina miljoner läsare? Men vi tar några random bilder här.

           Liisa The senior!

Maximilian har blivit en 2-åring. En trotsig sådan, hahahaha!

Och den här godbiten är 4 månader. Fina Adrian.

Inte vårt hus, men en underbar båttur i Thousand Islands

Gubben och Ronja Rövardotter (jag)

En som njuter i Paradiset

En leksak till. En rök som Jonas fick i födelsedagspresent.

Fest hos Olssons i Paradiset