Veckan har varit tung, därav tystnaden här. Och nej, jag är inte sjuk. Mentalt trött bara.
Som de flesta vet så jobbar jag heltid. Eller mer än heltid.
Det blir jag inte trött av, men vissa uppgifter som kommer med rollen är ibland något jag helst skulle vilja slippa. Uppsägningar.
Har jämfört mycket med hur det sker i Sverige och hur det går till här och det är en stor, stor skillnad för dem som inte vet eller känner till det. I Sverige blir du "förvarnad" om att "saker och ting" inte ligger rätt till. Det är varsel, förhandlingar och till slut uppsägningar. Och då med ett par månaders uppsägningstid. Du har tid att smälta det hela. Förbereda dig på det värsta. Här existerar inte detta. I alla fall inte på de flesta företag. PANG och du blir ledsagad ut. Bara så där.
Att dyka upp oannonserat, be den anställde komma in i ett rum där personalchefen och fabrikschefen redan sitter tillsammans med mig. Ingen skön känsla precis. Försöka få ögonkontakt och prata lugnt och beskriva situationen och avsluta med "uppsägningsfrasen". Det knyter sig i magen, men det är inget som syns på utsidan. Den uppsagda går in i chocktillstånd. Fattar inget. Fast ändå.
Efter en stund följs den uppsagda till sin arbetsplats, som vill logga in en sista gång, men förbjuds. Samlar ihop alla privata tillhörigheter och leds ut ur byggnaden. Alla ser. Alla förstår. Ingen säger något. Ingen avskedsblomma eller avskedsfika. Bara en låda som bärs under armen.
Efteråt satt jag på rummet och mina ögon fylldes med tårar.